Året som har gått - 2016

2016, ett fattigt foto-år. Bristen på fotografier beror inte på brist av händelser i livet, den saken är säker. Samtidigt är de få bilder jag har tagit en påminnelse om att jag borde fota mer igen. Jag har alltid uppskattat att sitta och titta på bilder från förr då och då. Det är värt så mycket.

Upptagen säger du Daniel, med vad? Ja det handlar så klart främst om jobbet. I förra årssammanfattningen så kunde ni läsa om hur jag hade jobbar som ljudtekniker i ungefär ett halvår. Nu har det alltså gått snart 1,5-2 år och utmaningen fortsätter. Det är skönt att vara varmare i kläderna. Ju mer erfaren jag blir av all kunskap kompetens som jobbet innebär som t ex installation (med allt vad det innebär), ju roligare har jag.
     Det vore kul att kunna förklara i ord och bilder vad som krävs. Hur man gör för att en ljudinstallation ska vara snygg och fungera bra både estetiskt och upplevelsemässigt, men man måste nästan ta sig igenom processen själv. Man kan kort summera det hela med att om högtalarna bara är där uppe på väggarna, cleant och bra som om de alltid har suttit där, då ligger det mycket slit och släp bakom. Mycket. Jag är glad att jag har hamnat på ett företag där vi får tid att göra installationer som går att skryta med och stå för. Där är det stora värdet i vad jag gör.

En spegelvänd ljudtekniker.

En magisk slump i en av de många stunderna i bilen.

En av de absolut största händelserna i år är utan tvekan min och Annas flytt till Traneberg, Bromma. Råcksta var jättehärligt men det var dags att röra på oss kände vi. Den här gången lade vi mycket krut och engagemang för att få den nya lyan som vi ville ha det. Det känns verkligen kanon. Det finns mycket små-dutt att göra fortfarande men de värsta sakerna har vi fått ur vägen.

Vi bor högst upp i Tranberg vilket gör att det är lite berg och dalar kring oss. Det här gör mycket för träningen och märker att jag, trots rätt få löpningstimmar, har fått upp ny styrka! 2015 var ett fattigt år för löpning men 2016 har jag försökt ändra på det. Tiden har inte räckt till i år heller ärligt talat men jag har kunnat hålla mig flytande på ett helt annat sätt.
     Jag sprang äntligen Bysjöloppet i år efter att ha missat det två år i rad. Det var lite kämpigt då det plötsligt blev 27 grader varmt, inga moln fanns på himlen och avsaknaden av skuggor var ett faktum. Det får bli en lärdom till nästa år då jag tänkte återvända. Det kanske kan bli en trevlig tradition då det går att få in ett familjebesök samtidigt.
     Det stora stegen i år är hur som helst att jag inte slutade springa bara för att kyla, snö och is dök upp. Jag köpte bråddar och mer kläder istället. I skrivande stund har jag varit ute i vintern och sprungit tre gånger och får hur bra resultat som helst. Första tanken var att jag kanske kunde förmå mig att springa hälften så långt men jag springer nästan bättre än på sommaren än så länge. Det är för tidigt än så länge för att säga om jag är en bättre vinterlöpare helt enkelt men det ska bli kul att se var det här bär av någonstans. Just det, jag brukar sätta några mål i det här inlägget. 2017 har jag förhoppningsvis gjort 15 km till en stadig sträcka och sprungit en halvmara. Heja heja.

Nya träningsklockan.

En av de få skuggpartierna under Bysjöloppet.

Bråddarna på!

Det är omöjligt att inte nämna musikåret 2016, en blandning av sorg och glädje. Väldigt många musiker som varit viktiga för mig har gått bort i år, inte minst Greg Lake bara för några veckor sedan. Jag har bara suttit och väntat på att nästa favorit ska duka under.
     Det tar mig in på det bra. Jag väntade större delen av året på en mycket speciell konsert - King Crimson. Min oro för att Robert Fripp skulle dö under detta musiktragiska 2016 var stor men så blev inte fallet som tur var. Mer om konserten finns i separat inlägg. Samma månad såg jag även The Cure och Placebo. Många fina stunder, men King Crimson var utan tvekan det största.
     Annars är jakten på nya musikupplevelser av alla dess slag i full gång som vanligt. För den som är intresserad är det bara att läsa bloggen i övrigt. Det hamnar där förr eller senare. Jag kan nämna att jag har hittat ett nytt sätt att anfalla det å så stora området konstmusik (klassiskt). Med lite tur har jag hittat en metod att på ett bra sätt hitta vad jag söker i dessa många hundra år av musikutveckling. Det ger mig också möjlighet att fortsätta läsa musikhistoria - något jag saknar mycket.
     En av de mest spännande rullbanden från mor och far är framkallat och redigerat. Jag har skrivit om det i ett eget inlägg, Morfars röst - Del 2, och det har varit en underbar process. Det är min mors egna band där hon sjunger mycket med morfar och jag har fått ut mycket av att syssla med det.

The Cure, Globen.

King Crimson, Filadelfiakyrkan.

Placebo, Cirkus.

Eftersom ljud/musik är i fokus på den här bloggen vanligtvis måste jag även nämna det nya högtalarköpet som blev av mycket p g a flytten. De nya är som ni ser på bilden nedan mycket mindre men på många sätt bättre. P g a den magra storleken tappar man lite i frekvens nedtill, vilket är lite trist då jag saknar den djupare basen. Å andra sidan har jag vunnit mycket på att allt annat låter otroligt mycket bättre. Mer klar ljudbild och mycket mer transparent representation av ljudinnehållet!      Jag ska också nämna att anledningen till storleken på bjässarna är nödvändig för att de ska kunna spela mycket högre än de små. De klarar av att leverera mycket mer, bl a finns därför två baselement. I ett hem kan man klara sig med mindre så klart men de har tjänat mig väl fram tills nu. Minst av allt saknar jag horndiskanterna och välkomnar med glädje nya runda diskant-membran i mitt liv.

Storleksjämförelse.

HiFi-stunder i gamla hemmet med gamla högtalarna.

Annars har så klart massor av saker hänt under året. Det brukar vara enklast att sammanfatta det med lite bilder. Eftersom det också är roligast att själv titta på det på det sättet så får ni också göra det. Hör kommer lite blandat helt enkelt.

På väg mot Växjö.

Världens tuffaste vattentorn 1 (Växjö).

Världens tuffaste vattentorn 2 (Växjö).

Världens tuffaste vattentorn 3 (Växjö).

                                                   Världens tuffaste vattentorn 4 (Växjö).

Grilldax i Råcksta.

Den försvunna diamanten!

Turtles!

Middag i Tellaro.

Vandring i Tellaro.

Il Duomo di Firenze.

Anna/Lerbebis.

Dani/Medusa.

Mer vandring.

Reunion med Raison Dêtre.

Reunion  med Raison Dêtre.

Låt tills sist den sista bilden nedan vara en påminnelse till både mig själv och dig som läser. Ta bilder, filma lite ibland och ta kanske framförallt upp lite ljud också. Det är lätt värt det när tiden efterhand sväljer våra liv. Det händer mer saker än man verkligen hinner uppskatta och det går ju trots allt inte ens hinna med allt man vill, eller alla man vill. Nu ser vi fram emot ett fantastiskt 2017!

Julgranen efter rivning. Glömde fota.

Jakten på morfars röst - Del 2

Om den här titeln intresserade dig och du inte har en aning om/inte minns vad det hela handlar om - då rekommenderar jag att du läser det första inlägget först. Det kan du hitta här:
http://musikyra.blogspot.se/2015/01/jakten-pa-morfars-rost.html

En period efter att stenkakan var överförd till digitala filer och sedan till skiva så dök nåt nytt upp. Min mors egna rullband kom till min kännedom. Det här var väldigt spännande då vi inte behövde gissa vad vi skulle finna. En kort tid därefter överförde jag, med stor iver, innehållet för att se vad som gömde sig på magnetbandet.
     Till min stora glädje var det allt vi hade hoppats på då det finns gott om fina inspelningar. Jag såg till att inget konstigt skedde med ljudet hos företaget som jag lämnade det hos så jag fick röra inspelningarna själv istället. Vissa saker ska lämnas oförstört, så är det bara.

Ok håll i hatten, nu blir det lite tekniskt. Det enda jag gav mig i kast med i fråga om redigering var att sänka och höja volymer på individuella "schhh", "tk" och "f"-ljud. Det är svårt att förklara men de sticker ut på lite otrevliga sätt då våra öron uppfattar sådana ljud extra bra. Det här är alltid ett problem som måste behandlas efter inspelning.
     Ett annat problem är att morfar spelade in lite hur som helst. De som sjunger rör sig olika mycket långt från mikrofonen och ofta är det högre ljudtryck än var inspelningsmikrofonen klarar av. Konsekvensen av det sistnämnda är att det "distar", något som kan vara ballt om det är medvetet valt men som kan bli väldigt jobbigt att lyssna på om det "bara blev så". Genom att sänka volymen på ljudvågen just där så blir det lite lättare för örat helt enkelt.
     Kort sagt så ville jag redigera så olika sånger fick stå var och en för sig och sedan göra denna milda volymjustering som inte förstör ljudet helt enkelt. Det kändes viktigt att det här historiska materialet inte förändrades för mycket.

Jag sammanfattade det här till en skiva som t ex min mor kommer att få. Själv gör jag en skiva där även nonsens-inspelningarna kvarstår då jag känner att det är spännande. Ungefär som med de rullband jag överförde förra gången där morfar mest har spelat in musik och sitter och lyssnar samtidigt.

Jag har lovat att inte lägga ut hela skivan på internet, men jag tycker absolut att ni ska få lite smakprov eftersom ni var så fina och uppmärksammade mitt förra inlägg så mycket. Stort tack för att ni valde att dela den upplevelsen med mig. Följande låt är något som jag minns att min mor själv har gått och gnolat på när hon då och då har talat om det här bandet. Det gör den väldigt speciell för mig då det är något hon verkar ha burit med sig under lång tid.

Mor sjunger "Milda Matilda".

En annan inspelning som jag blev väldigt rörd av är en duett mellan min mor och morfar. En mycket rörande inspelning som bara sprudlar av glädje. Jag har lyssnat mycket på den och skiner upp lika mycket varje gång.

Mor och morfar sjunger "Tycker du om mig".

Bandet är fyllt med olika inspelningar som främst består av min mor, min mormor eller min morfar. Det finns också inspelningar av andra släktingar när de sitter och fikar mm. Jag önskar att jag spelade in mer i livet såsom morfar har gjort. Får jag små knattar är det dags att skaffa en Zoom helt enkelt så jag kan dokumentera på det här sättet. Det är verkligen jättestort att få ta del av det här och det känns verkligen få förunnat.

     Min morbror Håkan gör också lite gästspel här och var och framförallt är väl hans inspelning där han sjunger Yesterday värd att nämna. Min mor spelade den när han fyllde 50 för att retas. Vi ska inte göra det till en tradition på internet. Jag hade lite kul med inspelningen då jag inte kunde låta bli att roa mig lite på min stackars morbrors bekostnad. Internet får tyvärr inte ta del av det heller.

Som avslut på det här inlägget så får ni lyssna på en inspelning där morfar sjunger helt själv. Egentligen kan man säga att det här är vad jag sökte allra mest när jag började jakten på morfars röst.

Morfar sjunger "Vals i Furusund".

Givetvis kommer jag att fortsätta överföra de andra rullbanden också men det kommer ta tid. För den intresserade kommer det att skrivas om i bloggen även då. You'll be the first to know. Tack för att du läste.

Greg Lake (1947-2016)

2016 har verkligen varit ett hemskt år för musik, iallafall för min del. Nu har även Greg Lake lämnat jordelivet. Att Lake har varit viktig för mig är p g a att han dels var en av originalmedlemmarna i King Crimson, men också för att han har varit mycket viktig för progressiv rock. Hans delaktighet i Emerson, Lake and Palmer är t ex jätteviktig då det var ett band som nådde så många lyssnare - utan att kompromissa hels tiden. ELP har aldrig fastnat för mig men det är svårt att missa namnet.

Lakes insatser i musik har påverkat i princip alla musiker och lyssnare inom den progressiva rocken på ett eller annat sätt, så det är inte konstigt att hans bortgång uppmärksammas.

Låt oss nu hoppas att vi slipper se fler hjältar försvinna i år. Det känns verkligen förjävligt. Nu ska jag fortsätta snurra skivor hemma och ta ett propert farväl.

King Crimson - Epitaph from cinemax154 on Vimeo.

Vargkvint - Brus (2016)

Det här är den första releasen av Vargkvint (Sofia Nystrand). Jag har hört några få saker av henne innan men framförallt har jag sett henne spela live i lite olika projekt. Den här skivan där hon har skapat allt själv var något jag sett fram emot sedan hon nämnde det första gången.
     Första spåret på skivan, Utåt, är ett bra exempel på den uppfinningsrikedom som Nystrand är kapabel till. De sätter lyssnare i en allvarsam stämning som blir allt tätare över tid och leker med vändningar och känslor samtidigt som allt är enkelt och lågmält. Stark start med jättefina körer.
     På andra spåret, Midsommar, lugnas allvaret ner men magin bibehålls. Man anar en närvaro av Erik Satie och det är något undertecknat gillar mycket.
     Skivan genomsyras av något som för mig först lät som artefakter som har uppstått vid inspelning. Stolar som knarrar och pianots/orgelns pedaler hörs frekvent. Måhända är det delvis delvis meningen och delvis inte men klart är att Nystrand har använt det på ett mycket uppfinningsrikt sätt. Det ger mig en känsla av att befinna mig på en mindre båt belägen på en lugn skogssjö under en stjärnfylld himmel. Att den känslan bibehålls genom hela EP:n är något som stärker helheten mycket. Ett effektivt bildskapande helt enkelt om träffar mig direkt och inte släpper greppet.
     Nystrand lyckas balansera lyssnarens inre genom att hålla sig någonstans mellan glädje och oro. För mig som gillar album och koncept är det något jag uppskattar enormt mycket. Alla kan ge den här ett försök. Gärna med en kopp te när det är mörkt ute.

Konsert: The Cure

Ericsson Globe, Stockholm

9 oktober 2016

Musiker:
Robert Smith – gitarr, bas, sång
Simon Gallup – bas
Roger O'Donnell – klaviatur
Jason Cooper – trummor
Reeves Gabrels - gitarr

Konserten med The Cure var egentligen den första bland alla i konsert-täta oktober. Det var även den enda som var planerad innan t ex King Crimson dök upp. The Cure har varit närvarande i mitt liv under många år men det var ett tag sedan jag verkligen lyssnade mer noga. En snabb lyssning på favoritskivan Pornography innan konserten påminde mig snabbt om hur bra deras musik faktiskt är. Hur drömsk och naivt nära till Robert Smiths hjärta den verkar vara. Det känns som att han verkligen har öppnat upp och för alltid låtit allt bara flöda ur honom. Glad, ledsen, superdeppig och lite smått tokig. Vi har fått ta del av allt.
     Det hela utspelade sig i Globen. Det var första gången jag gästade en så stor lokal, iallafall i samband med musik. Mina farhågor var många men de var främst ljudrelaterade. Hur skulle det ens låta i detta gigantiska rum? Ja, för att summera det lite enkelt så visade det sig inte vara ljudet som kändes som det största problemet. Det var framförallt närvaron till musiken som saknades för mig. Jag kände helt klart att jag såg bandet utan problem, men det jag hörde och det som skedde framför mig saknade helt enkelt ett samband. Det här skapade en känsla av att inte riktigt relatera till ljudet på plats. Jag har svårt att förklara de här känslorna i ord, men det påverkade hur som helst hela upplevelsen. Till viss del kanske själva mixen påverkar också. Man hade valt att framhäva kicken på trummorna och basen orimligt mycket, kändes jättekonstigt när allt annat försvann så mycket.
     Bandet spelade hur som helst väldigt bra och jag var framförallt förvånad över hur bra och inlevelsefullt Smith fortfarande sköter sången. Den var verkligen jättebra. Det enda problemet var klaviatur-spelet som var helt off. Men när man fokuserade på O'Donnell bakom rattarna på synthen så såg man att han hade rejäla problem med medhörningen. Trist då han säkert är väldigt duktig egentligen.
     Då spelningen var hela 3 timmar så hann de med mycket material. Det blev även försening innan Cure med nästan 30 minuter och det gjorde att jag och sällskap var tvungen att gå lite tidigare. Det är sådana kvällar man önskade att förband inte fanns så man hann sånt här oftare och lyckades genomföra arbetsdagar utan att må halvdant. Eftersom jag inte har hängt med hela bandets karriär så var det en hel del låtar jag inte kände till och en hel del som jag saknade. Oundvikligt helt enkelt, men jag fick höra många favoriter.





Någon har tydligen lagt upp rubbet. Inte jättekul ljud och enbart fokus på Smith men om man verkligen vill ta en titt så:

Dokumentär: Filmen om Esbjörn Svensson (2016)

Esbjörn Svensson är för jazzvärlden en mycket omtalad svensk personlighet. Han hann i sitt liv lyckas att bli känd internationellt. Han dog i en dykolycka vid 44 års ålder och hade minst sagt en gof framtid som musiker. Jag bör kanske påpeka att E.S.T, precis som Esbjörn själv säger, inte nödvändigtvis spelar jazz. Till skillnad från Bo Kaspers Orkester så är det här själva grunden finns och inte influensen. Det är intressant hur de båda grupperna påminner om sitt sätt att befinna sig i gråzonen.
     Den här dokumentären var väldigt trevlig eftersom man själv får höra Esbjörn tala ur ett sommarprat i Sveriges Radio. Han verkade ha en mycket fin vy på sitt skapande och verkligen ha en förmåga att bara spela för att han ville spela. Man ska vara noga med att påpeka att han inte bara kunde spela bara sådär, han övade givetvis som ett djur. Många gånger talar man om talanger som om de inte behövde anstränga sig men det handlar främst om intresse och hårt jobb. Alla kan nå långt men visst, vi kanske inte alla kan bli som Esbjörn.
     Jag har själv mycket att gå igenom av E.S.T.:s musik men det finns vissa låtar som träffar mitt hjärta utan ansträngning. Jag är även, som en del av er vet, mycket förtjust med Magnus, trumslagarens, egna musik efter Esbjörns bortgång.
     Det går att se dokumentären i 16 dagar till på SVT Play. Den är ungefär en timme lång och väldigt fin. Jag tror verkligen att många som inte fastnar för jazz i största allmänhet kan se Esbjörns kompositioner som en brygga till något nytt och fantastiskt. Så ge det ett försök.

Du hittar dokumentären här:
http://www.svtplay.se/video/10792471/filmen-om-esbjorn-svensson/filmen-om-esbjorn-svensson-avsnitt-1

Konsert: Placebo

Circus, Stockholm

11 oktober 2016

Musiker:
Brian Molko – Gitarr, sång
Stefan Olsdal – bas, gitarr, klaviatur, sång
+ fyra turnémusiker som jag inte finner namnen på.

Så plötsligt  Placebo, ett band som följt mig i många år. Trots att det har gått i perioder är det intressant hur mycket Brian Molko har format mitt sätt att sjunga på. Spelade ju t o m in en egen cover för en herrans massa år sedan. Jag har helt enkelt sjungit tillsammans med Molko i diverse hem många gånger och det gör jag fortfarande.
     Precis som med King Crimson-konserten hade Placebo samlat olika låtar från karriären till detta framträdande. I det här fallet handlade det också om ett 20-årsjubileum. Perfekt för min del då många skivor på senare tid inte varit riktigt min grej. Undantaget är å andra sidan det allra senaste albumet, Loud Like Love, vilket de spelade flera låtar ifrån.
     Valet av låtar föll mig till det mesta i smaken. Jag hade kanske önskat en mer nostalgisk resa än vad som bjöds men jag är helt klart nöjd. Cirkus var också rätt plats för tillställningen, precis lagom stort.
      Duon, då originaltrummisen inte är med längre och alla andra musiker var i det dolda, framförde låtarna bra. Det märks att de har rutin vid det här laget och olika instrument langades fram och tillbaka till frontmännen. Det var trist att Brian Molko inte verkar känna för att ta de där högsta spruckna tonerna längre. Att han inte riktigt kunde nå dem förr var verkligen en härlig detalj för mig och jag saknade dem den här kvällen. Men visst jag fattar, han känner förmodligen inte för det längre för egentligen kan han ju inte. Jag kan även nämna att jag har blivit påmind om varför violinister i regel avskyr elfioler och att samplade pianoljud verkligen är otroligt trista att lyssna på.
     Det fanns vissa stunder där musiken verkligen hamnade rakt in i hjärtat. I Know var en av dem och det var nog kvällens höjdpunkt. Klippet nedan är från det tillfället MEN jag vill utförda en varning. Till skillnad från min plats i stolen där uppe står folk här och sjunger med. En av de starkaste anledningarna till att jag tycker om att ha sittplats. Ni får låtsas om att karl inte hörs även om det är svårt. Jag vet att min attityd kan kännas tråkig men jag gick ju faktiskt på den här konserten för att höra på Placebo - inte nån random dude.

https://www.youtube.com/watch?v=FhUQ_fSL3v4

Konsert: King Crimson

Filadelfia, Stockholm
1 oktober 2016

Musiker:
Robert Fripp – gitarr, klaviatur
Tony Levin – bas, chapman stick, NS upright bas, funk fingers, synth, kör
Mel Collins – saxofon (olika varianter), flöjt
Jakko Jakszyk – gitarr, sång, flöjt
Pat Mastelotto - trummor (akustiska och elektroniska), percussion
Gavin Harrison - trummor, percussion
Jeremy Stacey - trummor, klaviatur, kör

Det var länge sen jag satt och väntade på något med fjärilar i magen , om man bortser från t ex tåget till/från min älskade. Jag såg fram emot det här hela 2016 från det att det plötsligt hade blivit verklighet att få se King Crimson live - se Robert Fripp livs levande. Det var länge sedan en konsert var en sån big deal helt enkelt. Det har nog aldrig varit det när jag tänker efter.
     Lokalen var perfekt. precis lagom stor. Jag är numera fullständigt övertygad om att platser som Filadelfiakyrkan, Cirkus o s v är precis så stora som de ska vara. Den storleken eller mindre. Min första arena-upplevelse följde rätt tätt efter (The Cure) och jag var inte övertygad. Det spelade ingen roll att Robert Smith gjorde ett så otroligt bra jobb, jag kände stundtals ingen närvaro till musiken alls. Lokalen var för stor bara, men nog om det och kanske mer om det en annan gång.
     Den stora skräcken med gamla musiker är att de kan ha tappat stinget, att det kan ha blivit gubbslött. De svåra passagerna, de härliga taktarterna o s v. De ibland härligt märkliga verken som King Crimson erbjuder är känsliga för att gå fel - även om felen är små.
     Det speciella med att se King Crimson live just nu var att de har brutit mot principen att inte spela gammalt material. Eller ja, Robert Fripp har brutit mot den. Han är trots allt den enda som har varit med från bandets start och man kan nästan säga att han är bandet. Jag är glad att få höra gammalt men det är inte bra om de inte egentligen har lust att göra det helt enkelt. Så med andra ord anser jag att det är en bra princip om det är så man känner, oavsett vad jag tycker. Den här turnén var en blandning med material från alla möjliga skivor. Eftersom jag nyligen har klickat med de senare skivorna så var jag inte mest pepp på t ex 2000-talet, men de ska givetvis vara där också om man nu ska ha ett sådant upplägg.
     Bandet har alltid experimenterat med olika instrument-upplägg. Lite för att se vad det går att göra med nya idéer och finna kreativa lösningar. Att skapa något annat än det givna genom att tvinga fram sådana processer. I den här uppsättningen har man valt att ha tre trummisar. Jag hade hört en live-bootleg innan konserten då jag undrade hur de skulle använda sig av det här och visst har de löst det. Genom att tänka vänster, center och höger kan de skapa härliga "stereo-effekter" såsom man panorerar ljudet i en ljud-mix eller spelar in med två mikrofoner. De kan också få till en riktigt kraft i de fall de slår på t ex en puka samtidigt. Jag tycker de löste det riktigt bra och det blev mycket effektfullt. Ett problem som är svårt att bortse ifrån är tyvärr att trummor låter jättemycket utan någon som helst förstärkning. Med det sagt är trumslagarna i det här faller så duktiga att de kan hålla ner volymen genom god spelteknik (så gott som det går). Öronpropparna var faktiskt bara på gränsen till nödvändiga många gånger. DET är mycket ovanligt på konserter.
     Sången är också knepig då det är massor av olika material och bandet har haft så många olika medlemmar och stilar genom åren. Det har man fått till alldeles utmärkt. Jakszyk täcker verkligen in de olika perioderna så bra. Han sjöng helt fantastiskt faktisk och det kändes träffsäkert rakt igenom. Han var även en riktigt duktig gitarrist. Stora skor att fylla efter kombinationen Fripp/Belew.
   

Pre-concert hamburger-häng med herr Grensman och herr Nensén.

Så hur var konserten? Helt klart upp till min förväntan. De har verkligen åldrats med en ovanligt stor värdighet. Både i framförandet av sina gamla låtar och de nya som tillkommit i samband med deras nya uppsättning. De spelade otroligt bra och Fripp var så pass klockren på gitarr som jag hade hoppats på. Det här är verkligen ett gäng proffs.
     Samtidigt var det inte helt problemfritt. Cirkus var lite otajt (med det sagt inte så illa), blåset var inte alltid på topp och solot på Schizoid Man gick lite bananas "på fel sätt". Allt detta var verkligen småsaker i en storartad helhet.
     En rolig detalj var Bowie-hyllningen i form av Heroes. Fripp var med på produktionen och är alltså originalgitarristen som hörs på skivan. Kul detalj är också att Andrew Belew som spelade länge i King Crimson också turnérade med Bowie live en hel del och t ex skötte den delen då.
     Publiken var också väldigt artig, vilket man förväntade sig den här kvällen. Det handlade om musiken och den var verkligen i fokus. Jazzens och konstmusikens spår gjorde sig påminda både musikaliskt och i hur konserter brukar går till. Det är så jag gillar det. Ingen full rackare som sjunger med - falskt. Inget klappande i takt. Inget handlar om mig eller Fripp på scenen. Det handlar om musiken. Det är så fint när fokus faller på kärnan i allt. Det själsliga i själva skapelsen. Det kanske låter tråkigt, jag vet inte, men det är så jag personligen vill ha min upplevelse i de allra flesta fallen.
     Den här spelningen kommer vara svårslagen i framtiden både när det gäller förväntan och leverans. Det var helt enkelt ett minne för livet och ett exempel på hur bra musiker med bra kreativa idéer verkligen kan skapa tidlösa verk som aldrig tappar ork. Klippen nedan är inte från Stockholms-spelningen men den representerar konserten väl då allt är sig väldigt likt. 

Radioprogram: P2 Duellen

Jag är inte den största radiofantasten. Anledningen till det är att min egen relation till radio är min barndom. Jag minns Radio Match 106,5 med rysningar i kroppen, all reklam som åt upp tid av mitt liv som kunde ha lagts på mer musik och inspiration istället. Det här med inspirationen är svårt när en kanal bara spelar 40 låtar som mest - om och om och om och om och om.....
     Redan då avskydde jag reklamavbrott men av nån anledning stod jag ut, ingen visade mig ett alternativ. När avbrotten kommer på TV har jag börjat stänga av ljudet eller flytt rummet - jag pallar inte längre. Undrar hur mycket det det har stulit av mig i hela mitt liv.
     Sen introducerades jag återigen för P2:s fantastiska värld. Här snackar vi bra och inspirerande radio. Tänka sig att man kan få höra nya saker här som inte nödvändigtvis spelas för att dra in pengar. Det är väl fint. Det finns också utrymme för olika programidéer som det fantastiska programmet Duellen. Programmet Duellen presenterades för mig av min goda vän Kristofer Krook. Han är nämligen ljudtekniker i samband med produktionen av den senaste säsongen och trodde det skulle falla mig i smaken. Det hade han alldeles rätt i.

Duellen är ett program där två musikpersonligheter väljer låtar utan att förbereda något. En av gästerna börjar med ett val tillsammans med en motivation och den andra känner under låtens gång in en relation till något i sitt eget liv. Det verket blir nästa låt. Det blir en härlig och spännande resa genom all möjlig musik. Man vet aldrig vad som dyker upp och jag blev själv otroligt inspirerad. I slutändan vill jag söka upp album och hela verk men det är t ex i sådana här sammanhang man kan hitta guld.

Jag är medveten om att det här inlägget inte är alltför muntert. Egentligen var det meningen att vara peppande. Att få folk att söka inspiration på andra ställen än de givna. Det är bekvämt att bli matad med sked men ansträngningen att lära sig äta är alltid värt det. Oavsett om det gäller musik eller något annat.

P2 Duellen går att lyssna på här:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=4319

The Marble Machine

Ibland bygger människor fantastiska saker som det är svårt att inte bli kär i. Martin Molin från gruppen Vintergatan har byggt ett instrument som går att programmera mekaniskt och som i grund och botten handlar om att kulor fallet på olika material och triggar alla möjliga ljud.

När jag såg det här, eller snarare hörde det här, blev jag mycket tveksam. Det jag såg och det jag hörde stämde inte riktigt överens. Så var det lite för ballt för att vara sant?
     När jag sedan tittade på videon där han förklarar hur den är byggd och hur den fungerar så klarnade allt. Det är helt enkelt en blandning av akustiskt ljud upptagna i rummet och inspelningarna från "närmikade" mikrofoner fästa på instrumentet. Givetvis är ljudet fixat med i själva mixningen så det vore intressant att höra det här live, även om det även då går igenom en massa kretsar. Men det är inget som känns fel för det är trots allt ingen orgel - där har jag mer problem med t ex elektronisk bas.
     Dokumentärerna om bygget är minst lika intressant som musikvideon. Man kan inte annat än hylla uppfinningsrikedomen och jag blir så glad när folk engagerar sig i musik på det här viset. Länge leve kreativiteten.

Black Angels - Passover (2006)

Om du gillar: Bra bilmusik, smutsig fuzz i stil med Big Brother and the Holding Company, släpig bluesrock med otroligt mycket attityd. Velvet Underground, Neil Young.

Den här gruppen kom till mig i samband med eftertexterna till ett avsnitt av True Detective. Det var det första spåret, Young Men Dead, de använde sig av och det är ett bra exempel på hur bandet låter. Det var ingen fråga om saken, det här behövde undersökas närmare.
     Black Angels har lyckas kombinera ett sound av Velvet Underground, Neil Young och Big Brother and the Holding Company (bandet som Janis Joplin började i när hon kom igång). Samtidigt som alla dessa gamla referenser finns i Black Angels musik så finns även en modern slöja över hela skivan och det känns nödvändigt för att det ska kunna vara deras egen grej.
     Den här skivan är helt fantastisk att köra bil till. Den har ett stadigt, smetigt, pulserande och psykadeliskt driv och det är helt enkelt oemotståndligt att följa musiken med kroppen samtidigt som asfalten försvinner under dina fötter.
     Jag ser fram emot att ha den här i hyllan en vacker dag och de många biltimmar som den kommer att förgylla. Om ni gillar något av ovan nämnda band eller kör mycket bil - tveka inte.

Voyager Golden Records

1977 sköts de två rymdsonderna Voyager 1 och Voyager 2 ut i rymden för att ge oss mer information om vårt solsystem. I skrivande stund så befinner sig bägge sonder på ett större avstånd än så. Den primära uppgiften var/är så klart att samla in data i form av bilder och andra mätningar men de har även ett meddelande med sig ombord.
      Voyager Golden Records är fyllda av musik, ljud och bilder som ska symbolisera livet på jorden. De visar även var Jorden befinner sig någonstans. Redan när de skickades iväg var man väl medveten om att chansen att någon annan livsform skulle få tag i den är ytterst liten. Sett från "rymdens mått" rör sig sonderna nämligen i ett relativt litet område. Man räknar kallt med att det tar sonderna 40.000 år att nå en annan stjärna så de har mycket tom rymd att ta sig igenom.
     Så det är viktigt att förstå att dessa skivor framförallt var tänkta som en tidskapsel snarare än ett seriöst försök att kontakta andra livsformer. Samtidigt är det hela fyllt av en optimism som är helt fantastisk. För de flesta är nog det här inga nyheter men det som många kanske inte har uppmärksammat är att inspelningarna nu går att lyssna på via nätet. NASA har släppt inspelningarna via Soundcloud så att man kan lyssna. Tidigare har de kommit i samband med en bok man kunde köpa som handlade om projektet. Den är tyvärr utsåld. Tveka inte att säga till om du bara sitter på ett exemplar för jag vill ha den!
     Bland inspelningarna finns ljud från vårt samhälle, ljud från vår planet, hälsningar från olika länder (ja Sverige finns, se nummer 47 bland hälsningarna) och 1½ timme musik. Det finns även en lista med dessa på Youtube där kvalitén är högre men jag rekommenderar att lyssna på dessa då det trots allt handlar om en grammofonskiva. Det här är förmodligen närmare den upplevelse som en annan livsform skulle ha om de stötte på inspelningarna.

Seminarie: Neil Harbisson: "Life and Art in the Age of Cyborgs"

I år ställde företaget jag jobbar på, Lexter Ljuddesign, ut på LLB-mässan i Stockholm. I samband med detta gick jag på en föreläsning där Harbisson talade om sin minst sagt spektakulära livssituation. Antennen på bilden ovan är en del av hans kropp, det är inget han plockar av då det är sammansatt med hans skelett. Det är en del av honom. Varav detta?
     Harbisson föddes totalt färgblind och såg av den anledningen enbart i gråskala. Det resulterade i en stark vilja att kunna uppleva vad färg var då han saknade förmågan att relatera och då samhället kretsar kring färg en hel del. Hans lösning är kanske inte det de flesta av oss skulle få för oss att göra. Harbisson kan med sin antenn känna av färg som hans hjärna sedan tolkar om till toner. Han kan alltså lyssna på färg, eller snarare hör han helt enkelt alla färger kring sig. Det här är så pass känsligt att han kan lyssna på någons ansikte, strukturen på färger i ditt öga e t c.
     Galet? Kanske, men otroligt intressant då det skapar ett underlag för många intressanta frågor. Inte minst huruvida man ska kunna "uppgradera" sig själv som människa hur som helst eller inte. Jag rekommenderar varmt att kolla på föreläsningen nedan. Det är inte från samma tillfälle men det verkar innehålla precis samma sak.
     Vid tillfälle passade jag på att ställa en fråga. Då Harbisson har en mycket bred färgskala, har hans uppskattning för musik bortom vårt västerländska klassiska tonutrymme ökat? Uppskattar han mikrotonal musik mer nu t ex? Jag var även noga med att först fråga om han kanske redan innan uppskattade sådan musik. Svaret var att han inte tidigare hade varit det men att det hade ökat p g a hans nya sätta att uppfatta världen. Förmodligen skulle livet vara rätt outhärdligt om han inte kände så.
     Det här fascinerade mig själv mycket då jag för egen del försöker hitta broar in i andra klangvärldar som inte är bundet till givna musikaliska system, framförallt inte det västerländska där 12 halvtoner är normen. Kaninhålet är mycket djupt, den saken är säker, och det finns så otroligt mycket mer än dur/moll-tonalitet att uppleva. Den som söker skall finna och den som har tålamod skall finna förståelse.


Neil Harbisson: Life and Art in the Age of Cyborgs from Reaktor on Vimeo.

King Crimson - Beat (1982)

Om du gillar: Skivan Dicipline (föregående), intressanta taktarter och rytmer.

Beat följer upp Dicipline (1981) på alla sätt och vis. Samma uppsättning musiker, samma sound och samma idéer. Jag vill påpeka att jag tycker att det inte gör något utan att det snarare känns som del två. Min gissning är att mycket av dessa låtar har skrivits samtidigt då de har precis samma känsla och här har jag även hittat många nya favoriter. Låten Waiting Man är helt fantastisk och jag har svårt att hålla mig ifrån den.
     På grund av att skivan är så lik sin föregångare har jag inte mycket att tillägga förutom att du bör ta en lyssning på den här om Dicipline föll dig i smaken. Då får du absolut inte missa det här! Youtube är inte mycket till hjälp så jag väljer ut några klipp som kändes ok. Som alltid kommer du få ut mycket mer av att lyssna på hela skivan om du gillar det här.

Keith Emerson (1944-2016)

En virtuos har gått ur tiden och dessvärre inte på ett vilsamt sätt. Efter en tids nervsjukdom vilket påverkade Emersons möjligheter att spela ordentligt var han så pass deprimerad att han tog livet av sig genom ett skott i huvudet.
     Jag har inte följt Emersons karriär men jag var väl medveten om att han var väldigt duktig på vad han gjorde och hur många han har inspirerat. Det är omöjligt, om man gillar progressive rock, att inte känna till Emerson, Lake & Palmer. Själv är det namnet Lake i trion som är kopplingen då Greg Lake var sångare och basspelare i King Crimsons första konstellation.
     ELP:s skivor har aldrig riktig fastnat hos mig och jag vet inte riktigt varför. Det är ett av de där tillfällena när jag känner att det är bra musik men det inte riktigt klickar. Den trista nyheten om Emersons död får kanske fungera som katalysator till ett nytt försök för min del.
     Nedan länkar jag bland annat ett mycket känt klipp där man ser hur Emerson hoppar mellan gränsen konstnär/underhållare på ett väldigt effektivt sätt. Det är från festivalen Isle of Wight (1970), en slags festivaluppföljare på Woodstock om man ska hårdra det hela.

King Crimson - Dicipline (1981)

Om du gillar: Komplicerade takarter och rytmik, King Crimson och Robert Fripps många olika projekt under den här tiden.

Bekanta till mig och läsare av bloggen har många gånger hört/sett namnen King Crimson och Robert Fripp. Det är en kärlek som aldrig dör utan istället växer sig större. För något år sedan gick jag igenom samtliga skivor med gruppen t o m USA (1975). Sen tog det slut och så har det länge varit fram tills nu. Det är det som är spännande med musik man inte greppar direkt, inte riktigt fastnar för. Plötsligt, om man kan uppbåda lite tålamod genom åren, så händer det. Saken är den att jag aldrig tyckte det var dåligt utan helt enkelt inte kopplade med musiken. Det lite lustiga är att jag har fastnat för mycket annat som Fripp sysslade med under samma period som påminner starkt om soundet. Det tog fyra försök över en längre tid i mitt liv men så kan det vara. Lyckan är hur som helst stor då jag äntligen kan ta tag i många skivor som tidigare har känts främmande.
     I skrivande stund, efter att ha lyssnat in skivan ordentligt, kan jag inte säga annat än att Dicipline är brilliant. Det vankas galna taktarter, polyrytmik och virtuosa inslag av alla involverade. Det är stundtals bländande och man bara sitter där i soffan och blir lycklig. Wow - vilka musiker.
     En viktig detalj som är värd att nämna är att texterna också börjar få ett syfte och ett djup igen. Det är något jag verkligen saknade mot slutet av 70-talsperioden efter att Peter Sinfield lämnade King Crimson. Det var mest ok helt enkelt och nu börjar det ta sig igen. Något som känns bra även om texten alltid är sekundär för min del. Det skadar inte om det klaffar också.
     Så vem gillar det här då? Det givna svaret är musiker, inbitna intressenördar och fans av involverade musiker. Det finns även låtar, som t ex Matte Kudasai, som många fler skulle kunna fastna för. Sångstilen är mer tillgänglig än innan och det var också den som var ett hinder för min del i början. Det kändes smörigt men den känslan har försvunnit.
     Nyligen har skivan som fanns på Youtube blivit tystade så det är live-klipp som gäller. Jag lägger upp några stycken nedan så det går att få ett grepp om det hela. Att lyssna på hela skivan är hur som helst ett måste och det enda sättet att verkligen komma in i skivan. Det finns inga genvägar till den perfekta upplevelsen.

Dödshjälp - Dödshjälp EP (2011)

Hans Tengstrand - Gitarr, sång

Daniel Christensen - Bas, kör

Jimmi Aakula - Trummor, kör

Dödshjälp var ett litet projekt som Barabbas-duon Daniel och Hans startade tillsammans med en av Hans arbetskamrater. En lite hårdare och smutsigare version av Barabbas kanske man kan kalla det. Tidsbrist gjorde att fyra låtar blev två låtar istället. Det kan t o m vara lite generöst att kalla det här för en EP men vi tänker göra det iallafall.
     Låtarna spelades in 2011 så det är ett tag sen men andra låten, en kär sommarklassiker, brukar dyka upp kring midsommar. Äntligen har vi släppt den på riktigt. Det var länge sen jag fick sjösätta någon och även om det är något litet känns det här riktigt bra. För alla Barabbas-fans är det här en dag att fira. Eftersom det är lördag kan ni ju också passa på att ta en öl. Köp en billig och helst äckligt - det kommer att fungera utmärkt.
     Daniel...var köper vi den då? Vi älskar att köpa fysiska skivor och här får vi länkar och annat ungdomligt skräp?! Ja kära vänner givetvis finns det iallafall tre fysiska kopior eftersom det definitivt bör finnas en i våra tre hyllor iallafall. OM du nu är ett hardcore-fan som vill ha den här i hyllan men inte vill skriva ut omslag och bränna en skiva själv, hör av dig. Givetvis kan jag hjälpa till om jag får lite cash för besväret. Annars går det alldeles utmärkt att be om filer och omslag så man kan ordna detta själv. Men nog om det nu. Lyssna och njut och knäck en öl.

David Bowie (1947-2016)

Det känns som att jag bara skriver om folk som har gått bort på sistone. Det är sorgligt varje gång så klart men det gör lite extra ont nu. David Bowie har alltså dött. Nyligen kom en skiva ut och allt verkade rulla på som vanligt. Tydligen hade Bowie kämpar mot cancer i 18 månader. Om det här inte var en hemlighet så har iallafall jag missat det helt och hållet.

     I min värld var Bowie någon som lever för evigt. En god kraft i världen som behövs. Ständigt inspirerande. Ständigt innovativ. En positiv förebild i så många år för så många människor. Min relation till Bowies musik är inte ens så stark, men ändå känner jag så.

     Min musikaliska relation till Bowie har främst bestått av tre album:

Bowie är ett bra exempel på en artist där jag inte tagit mig förbi kanske andra "svepet". Jag hittade de här tre skivorna och började där. Andra svepet hittade jag även Heroes (1977). Nu, någon dag innan hans död, hade jag precis bestämt mig för att göra ett tredje svep.

     Skivan Heroes var egentligen lätt att relatera till men det beror inte på Bowie. Det beror på att den är producerad tillsammans med Robert Fripp och Brian Eno. Bowies röst tillsammans med Fripps gitarrer på titelspåret. Det är underbart helt enkelt. Det är rätt på så många sätt.

En magisk stund för mig är när han dök upp på David Gilmours DVD Remember That Night (2007).  Bowie befann sig i samma stad när Gilmour spelade och de tyckte det var kul att köra två låtar på slutet. Det blev en gammal och en mycket gammal. Kombinationen är härlig. Den här DVD:n är för övrigt skitbra. Crosby & Nash körar, Richard Wright är med (även han död numera) och saxofonisten är samme man som spelade på mycket av det klassiska materialet.

Sedan finns det andra minnen som relaterar Bowie till andra artister jag alltid varit mer inne på. Inte minst Bahaus cover av Ziggy Stardust. Jag har förmodligen fler exemepel jag inte ens känner till i nuläget.

Bowie var en person som fortfarande hade så mycket att ge oss musikaliskt. En av de som skulle fortsätta tills han blev supergammal. Förmodligen av den enkla anledningen att han älskade det han höll på med. Förmodligen hade han gjort det ändå - oavsett vad vi hade tyckt om det eller om vi hade betalt för det. En kreativ person som inte såg hinder i regler och konventioner. Han använde dem om det fanns en musikalisk poäng med det. Struntade i dem om de bara kändes begränsande.

     Världen är faktiskt lite mer tom och mörkare än innan. Det känns otroligt trist. Jag tänker på namn som Gilmour, Waits, Bush, Fripp m fl och mår lite dåligt över att de en vacker dag inte kommer att kunna påminna oss om stunder där kreativiteten är det som kommer först. Det finns andra, absolut, men de här personerna har verkligen lyckats med att nå ut till alla med ett sådant budskap. Det är inte lätt att åstadkomma. Det går inte heller att backa för argumentet att industrin var vänligare för experiment förr i tiden. Men visst, kanske kommer det tillbaka. Hoppet är trots allt det sista som dör och visst finns det de som experimenterar ändå.

Blod, eld, död : en svensk metalhistoria - Johannesson/J.Klingberg(2011)

Jag fick den här boken som gåva, bland annat från min kollega Alexander och längtade länge efter att få tid att sätta tänderna i den. Boken är en sammanfattning av svensk metal-historia och framförallt finns mycket fokus på de mörkare, mindre kommerciella, delarna av genren.
     Personligen gillar jag att fokus är placerat just där. Det finns helt enkelt mindre uttalat om det här området. Kanske kan man säga att de "lever som de lär" mer än de andra banden. En livsstil som inte alltid är så lätt att relatera till då det går till ganska extremt till ibland.
     En av de mer starka uttrycken finns så klart i subgenren Black Metal och boken lägger mycket tid på det. Jag har själv alltid gillat soundet i den här genren och samtidigt haft en stor distans till den. Det finns för mig en tydligt bro mellan den här genren och Showgaze och det är av den anledningen det har hakat sig fast.
     En annan aspekt av den här musiken jag inte kan rå för att jag lockas till är musikernas extrema hängivenhet till vad de gör. Med det sagt skulle jag själv inte befinna mig på en konsert där man häller grisblod över mig. Det är inte en plats för mig helt enkelt men jag kan förstå varför de som går dit känner annorlunda.
     Blod Eld Död ger en bra och ärlig bild över svensk metal eller iallafall delar av den just för att så mycket av innehållet är intervjuer. Det är styrkan hela vägen igenom. Frågorna känns ofta bra ställda och kärnan i vad det handlar om belyses på ett respektfullt sätt som inte dömer någon.
     Det här är kanske inte en bok för alla men det finns många jag känner som skulle få ut mycket av att läsa den. Så till er som känner er träffade - skaffa den snarast. Ha gärna Google bilder, Youtube och Spotify redo. Det kommer att gynna upplevelsen.