Chick Corea har gått bort, en minst sagt stor personlighet inom musiken. Det som alltid slagit mig när jag tänker på Corea är hans otroliga glädje i allt han gjort. Han har alltid haft kul, gärna spelat med nya förmågor och i största allmänhet varit en fin influens på den musikaliska världen. Så varför Touchstone kanske man tänker? Det är ingen konstig tanke, det är trots allt en skiva av sin tid. Soundet är väldigt cleant med tanke att den genomfördes 1982 så det medför kanske huvudvärk för en och annan.
Den här skivan är fullsmockad av begåvade musiker, det är helt galet egentligen. För egen del är det helt omöjligt att värja mig mot inslag av Paco de Lucia, Stanley Clarke och Al di Meola. Saken är den att Chick Corea verkligen visar på sin storhet här. Han kunde tagit så mycket utrymme själv men saken är den att han verkligen mest backar upp alla. Han är limmet helt enkelt.
Att kunna jobba efter den principen är verkligen det som gör någon till en bra bandledare. Det fina med jazz eller fusion (den här skivan är verkligen fusion) är hur alla spelar roll. Notera även hur sången i början är en del av allt precis som allt annat. Allt som finns att sägas sägs musikaliskt. Det finns inga snygga explosioner, inga superskräddade kläder. Det oviktiga är borta och det är bara en fin blandning av otroliga musikaliska förmågor.
Kan inte annat än älska det här, för all framtid.