måndag 30 juni 2014

Cocteau Twins - Victorialand (1986)

Om du gillar: Ett svävigt och konceptuellt Cocteau Twins, sälar, myskoxar och Antarktis.

Den här skivan är enbart skriven av Guthrie och Frazer då Raymonde tog en kortare paus. Hur pass stor påverkan det hade på resultatet känns svårt att säga. Klart är iallafall att Victorialand är ett av gruppens mer diffusa verk och att de denna gång arbetade efter ett koncept/program. Skivans namn refererar nämligen till en plats på Antarktis som står för inspiration till musiken. I ärlighetens namn har jag missat detta tidigare och det har förändrat skivan "i mina öron".
     De typiska stildragen med lager av gitarrer och sångstämmor återkommer så klart och stundtals används också saxofon den här gången. Skivan påminner mycket om det tidiga albumet Head over Heels, något som undertecknat gillar. Med det sagt hade gruppen samtidigt inte slutat att utveckla sitt sound mot en något mjukare attityd. Vid den här tidpunkten var det här något av det mer lummiga och vaggande de givit ut.
     Som skrivet ovan har den här skivan ett koncept vilket, med det i åtanke, gör skivan mer begriplig och lättare att uppskatta. Känslan av sälar, myskoxar och enorma islandskap är härligt påtaglig. Med tanke på skivans natur finns vissa tillfällen som funkar bättre än andra när man vill lyssna på den här. Hur som helst är den en vacker skiva som trots sin halvtaskiga ljudproduktion alltid kommer att snurra i mitt hem.

måndag 23 juni 2014

Konsert: Stockholm Early Music Festival 2014

Stockholm Early Music Festival
7:e samt 8:e juni 2014.


Musiken från medeltiden och renässansen har verkligen något speciellt. Det skulle jag nog kunna säga om alla epoker men i samband med mina studier inom musikhistoria är det kanske dessa än så länge hänger kvar mest. Mest överraskande för mig är hur kyrkorgeln och tidig polyfonisk körsången satte så djupa spår i mig.
     Med andra ord har den här festivalen blivit allt mer lockande med åren. Förra året gick den, till min frustration, helt förbi mig så i år såg jag till att vara beredd. Jag och min sambo besökte två konserter under helgen och det blir definitivt flera besök nästa år.

 Gruppen A Filetta i sin halvcirkelformation

Den första tillställningen var en konsert med sexmannakören A Filletta i Finska Kykan - polyfonisk körsång på sex man. Den lagom stora lokalen skapade en fin och intim känsla. Vi fick tag på bra platser så ljudet inte gick bananas. De festivalansvariga beskrev gruppen som följande:
"Sprungen ur historiens djup, får den flerstämmiga korsikanska sångtraditionen genklang i A Filettas känsloladdade mansröster. En arkaisk polyfoni, sakral såväl som världslig, som berikas med ensemblens egna "kreationer" i samma anda. En konsertant återspegling av djupa rötter och stark identitet, med öppenhet mot världen. A Filetta har sedan 1978 agerat kulturell ambassadör för Korsikas muntligt överförda musik."
Konserten var väldigt fin och bra ord för att beskriva det hela vore kanske svartklätt, avskalat och spirituellt. Bortsett från några få humoristiska utflykter så höll de sig ofta till ett "själsligt allvar". En av dem agerade körledare både genom att visa takten och att ha en mer fri stämma än övriga (bilden ovan avslöjar honom rätt snabbt). Det var också i hans sång vi oftast upplevde de kvartstonerna som skapade en mer "världslig" känsla i musiken. Kvartstoner är något som helt klart växt på mig under rätt många år. Numera gillar jag det mycket men jag minns definitivt en tid då det kändes mer underligt och mer svårt att lyssna på.

Trailer för gruppens DVD

I efterhand har jag funnit att gruppen har spelat in mycket skivor. Det är dock svårt att rekommendera någon viss skiva då jag har för dålig koll. Det är förmodligen stor skillnad i hur skivorna har spelats in och tyvärr vågar man nog inte få önska sig en riktigt schysst och öppen stereoinspelning som motsvarar ett live-framträdande. Men om jag har lyckats skapa ett vidare intresse så är det bara att fortsätta lyssna via t ex Spotify och skapa sig en egen uppfattning.

Dagen efter så besökte vi ett annat evengemang: Sławomir Zubrzyckis och hans Viola Organista. Instrumentet är ritat av Leonardo da Vinci  och i dagsläget är denna det enda exemplaret som finns. Jag låter än en gång festivalpersonalen presentera det hela:
"En exklusiv världsnyhet som inte får missas - bara på SEMF! Instrumentet Viola organista, ensam i sitt slag, byggt efter 500 års väntan enligt universalgeniet Leonardo da Vincis ritningar av den polske cembalisten Sławomir Zubrzycki, kommer nu till Sverige! Zubrzycki berättar om bakgrunden för att därefter bjuda på musikaliska smakprov av bl.a. Orlando di Lasso, Marin Marais och Carl Philipp Emanuel Bach."
Så hur känner jag inför den här fräsiga apparaten? Ja fräsig är den men efter att ha lyssnat på den är det inte svårt att känna in varför den inte togs vidare till massproduktion. Jag ska förklara lite mer hur jag tänker men innan jag gör det, bekanta dig med instrumentet lite grann genom följande videoklipp:


Det lät som bäst när Zubrzycki spelade på de lägra tonerna då instrumentet verkar hantera dessa lite lättare. Det påminde i de fallen om en orgel och det är svårt att inte direkt komma fram till slutsatsen att en orgel hade gjort jobbet bättre.
     De höga tonerna var verkligen inte njutbara - här svajar det ordentligt i tonhöjd. Jag antar att det här var väldigt tydligt hur svårt det förmodligen är för den som spelar att hålla en jämn takt med fötterna på de snurrande "stråkrullarna". Samma svårighet som uppstår med tramporgel. Samtidigt är det också en otroligt gnällig klang i de högre tonerna som inte var vidare kul att lyssna på.


Som jag skrev ovan var tonerna inte vidare vackra. Tanken på att det här instrumentet skulle ersätta en stråkkvartett känns nästan fånigt. Dels låter det som det gör och dels saknar den, p g a sin mekaniska uppbyggnad, många sätt att uttrycka sig varierat. Ett bra exempel på detta var när Zubrzycki spelade korta stråkdrag och hur detta alltid hade ett långt och släpigt avslut (som inte hade med rummet att göra). Förmodligen går det här inte att undvika utan kraftig modernisering och det är nog samtidigt en lätt uppgift för en person med stråke.


Så i korta drag: i en tid där både organister och stråkinstrumentalister inte direkt var en bristvara förstår jag att den här inte blev en hit. Med allt detta sagt vill jag ändå påpeka att jag älskar entusiastiska åtagande som det här och att det var riktigt kul att få vara där - helt klart värt det. På klippet nedan finns lite mer musikexempel:


måndag 9 juni 2014

Cocteau Twins - Treasure (1984)

Om du gillar: Cocteau Twins i en pop:igare förpackning.

En fin kväll i Mjölby för länge sedan blev startpunkten för den stora kärleken till Cocteau Twins. Jag var hos min vän Christopher, åt hans alltid lika goda mat och lyssnade på musik. Denna kväll introducerade han mig för bland annat den här gruppen (tror vi lyssnade på Skinny Puppy och Hocico också). Det var bland annat den här skivan som jag samma kväll fick låna hem. Än idag är lån av fysiska skivor nåt av det finaste jag vet och inte visste jag då att just dessa lån skulle spela så stor roll för mig.
     Att Treasure funkar som en bra startpunkt för att lyssna in sig på Cocteau Twins är inte så konstigt. Skivan är ett snäpp närmare en pop-konstruktion än tidigare (en utveckling som gruppen kom att fortsätta med bortsett från några undantag) vilket gör den lite mindre knepig än tidigare verk. Låtarna är kortare och framförallt konkretare med mindre experimentella upptåg. Det ska också, innan jag glömmer det, nämnas att Simon Raymonde var tillbaka på bas nu, de var en trio igen.
     Skivan är trots sin mer formmässiga "kompression" fylld av det som utgör gruppens sound: Frazers låtsasspråk och hennes härliga flerstämmigt musikaliska uttryck, Gurhries många lager av svävgitarrer, Raymondes pumpande chorusbas samt den gamla hederliga trummaskinen. Sistnämnda får gnäll i det här fallet för att den är riktigt sunkigt producerad. Å andra sidan lider hela skivan av detta och det är riktigt trist.
     Det kanske märks att jag är lite kritisk. Det är bara att erkänna att även om Treasure var starten på något stort och långvarigt har jag i omgångar tröttnat på den. Låtarna får helt enkelt inte ta det utrymme de behöver och istället väljer man att upprepa innehåll mer än vad som är sunt för en grym slutprodukt. Att upprepa en refräng tusen gånger under loppet av tre minuter har aldrig charmat mig speciellt mycket. Gruppen har vid några tillfällen själva uttryckt visst missnöje över skivan med beskrivningar som "stressad och ofärdig produktion" med mera.
     Om du har tyckt att de tidigare skivorna med gruppen jag har skrivit om har varit för "far out" rekommenderar jag denna varmt att börja med. Den är trots allt en bra kompromiss och fungerar bra som startpunkt för att få ett grepp om vad de sysslar med.
     Jag är alltså rätt kluven över mina känslor över skivan. Trots allt kommer den alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Min kritik över den får fungera som en påminnelse om att gruppen är så mycket mer och att man, om man gillar deras sound, inte bör sluta lyssna här. Så ge den en ordentlig chans för den kan absolut vara just din skiva med Cocteau Twins.

måndag 2 juni 2014

Konsert: Kurt Rosenwinkel New Quartet


Fasching, Stockholm
1 juni 2014

Lineup:
Kurt Rosenwinkel - gitarr
Taylor Eigsti - piano
Orlando Le Fleming - bas
Kendrick Scott - trummor

Det finns många dagar då jag verkligen blir påmind om lyckan över att bo i huvudstaden. T.ex. när en vän plötsligt en söndag skickar ett SMS och talar om att Kurt Rosenwinkel kommer till Fasching med sin nya kvartett samma dag. Förr hade detta inneburit mycket planering och en hel del pengar. Nu räckte det med 110 kronor för studentbiljett och en kort resa in till Fasching och så var jag där. Fantastiskt.
     Kurt Rosenwinkel har på senare år kommit att bli en av mina större inspirationer i gitarrspelandet. Han var en av de figurer inom jazzen som jag först tog till mig, förmodligen just på grund av att han spelar gitarr. Det var helt enkelt en bra startpunkt med något som kändes bekant. Förutom hans egna soloskivor har han bl.a. medverkat i Brian Blade Fellowship som jag skrev om rätt nyligen. Även Taylor Eigsti, pianisten, är någon jag har lyssnat lite grann på innan.
     Så hur var konserten då? Ja det var riktigt bra på så sätt att alla spelar riktigt bra. Då och då kände jag dock att gruppen inte "spelade med varandra", t.ex. var trummorna alltid för höga. Kanske skulle trummisen inte slå lika hårt eller så hade ljudteknikern höjt upp trummisen alldeles för mycket. Svårt att veta så klart. Det är inte så att det här kvaddade hela kvällen. De spelade som sagt skitbra allihopa och för det mesta kändes det riktigt bra. Jag kan dock inte släppa känslan av att kvällens Stockholmsspelning inte var gruppens bästa.
     Höjdpunkten kom kanske mot slutet och framförallt då i extranumret. Rosenwinkels gitarrspel var bländande vackert. Det var verkligen gitarrpoesi och ett nöje att få lyssna på. Det är dock synd att inte alla besökare av klubben den kvällen fattade att vissa tillfällen står man helt still. HELT STILL. Man pratar inte, man knarrar inte - man håller tyst och lyssnar.