En fin kväll i Mjölby för länge sedan blev startpunkten för den stora kärleken till Cocteau Twins. Jag var hos min vän Christopher, åt hans alltid lika goda mat och lyssnade på musik. Denna kväll introducerade han mig för bland annat den här gruppen (tror vi lyssnade på Skinny Puppy och Hocico också). Det var bland annat den här skivan som jag samma kväll fick låna hem. Än idag är lån av fysiska skivor nåt av det finaste jag vet och inte visste jag då att just dessa lån skulle spela så stor roll för mig.
Att Treasure funkar som en bra startpunkt för att lyssna in sig på Cocteau Twins är inte så konstigt. Skivan är ett snäpp närmare en pop-konstruktion än tidigare (en utveckling som gruppen kom att fortsätta med bortsett från några undantag) vilket gör den lite mindre knepig än tidigare verk. Låtarna är kortare och framförallt konkretare med mindre experimentella upptåg. Det ska också, innan jag glömmer det, nämnas att Simon Raymonde var tillbaka på bas nu, de var en trio igen.
Skivan är trots sin mer formmässiga "kompression" fylld av det som utgör gruppens sound: Frazers låtsasspråk och hennes härliga flerstämmigt musikaliska uttryck, Gurhries många lager av svävgitarrer, Raymondes pumpande chorusbas samt den gamla hederliga trummaskinen. Sistnämnda får gnäll i det här fallet för att den är riktigt sunkigt producerad. Å andra sidan lider hela skivan av detta och det är riktigt trist.
Det kanske märks att jag är lite kritisk. Det är bara att erkänna att även om Treasure var starten på något stort och långvarigt har jag i omgångar tröttnat på den. Låtarna får helt enkelt inte ta det utrymme de behöver och istället väljer man att upprepa innehåll mer än vad som är sunt för en grym slutprodukt. Att upprepa en refräng tusen gånger under loppet av tre minuter har aldrig charmat mig speciellt mycket. Gruppen har vid några tillfällen själva uttryckt visst missnöje över skivan med beskrivningar som "stressad och ofärdig produktion" med mera.
Om du har tyckt att de tidigare skivorna med gruppen jag har skrivit om har varit för "far out" rekommenderar jag denna varmt att börja med. Den är trots allt en bra kompromiss och fungerar bra som startpunkt för att få ett grepp om vad de sysslar med.
Jag är alltså rätt kluven över mina känslor över skivan. Trots allt kommer den alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Min kritik över den får fungera som en påminnelse om att gruppen är så mycket mer och att man, om man gillar deras sound, inte bör sluta lyssna här. Så ge den en ordentlig chans för den kan absolut vara just din skiva med Cocteau Twins.
Skivan är trots sin mer formmässiga "kompression" fylld av det som utgör gruppens sound: Frazers låtsasspråk och hennes härliga flerstämmigt musikaliska uttryck, Gurhries många lager av svävgitarrer, Raymondes pumpande chorusbas samt den gamla hederliga trummaskinen. Sistnämnda får gnäll i det här fallet för att den är riktigt sunkigt producerad. Å andra sidan lider hela skivan av detta och det är riktigt trist.
Det kanske märks att jag är lite kritisk. Det är bara att erkänna att även om Treasure var starten på något stort och långvarigt har jag i omgångar tröttnat på den. Låtarna får helt enkelt inte ta det utrymme de behöver och istället väljer man att upprepa innehåll mer än vad som är sunt för en grym slutprodukt. Att upprepa en refräng tusen gånger under loppet av tre minuter har aldrig charmat mig speciellt mycket. Gruppen har vid några tillfällen själva uttryckt visst missnöje över skivan med beskrivningar som "stressad och ofärdig produktion" med mera.
Om du har tyckt att de tidigare skivorna med gruppen jag har skrivit om har varit för "far out" rekommenderar jag denna varmt att börja med. Den är trots allt en bra kompromiss och fungerar bra som startpunkt för att få ett grepp om vad de sysslar med.
Jag är alltså rätt kluven över mina känslor över skivan. Trots allt kommer den alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Min kritik över den får fungera som en påminnelse om att gruppen är så mycket mer och att man, om man gillar deras sound, inte bör sluta lyssna här. Så ge den en ordentlig chans för den kan absolut vara just din skiva med Cocteau Twins.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar