Förmodligen har Jakob Lindhagen, personen bakom artistnamnet Other People, hört många gånger hur hans musik påminner om film. Visst stämmer det att musiken skulle passa mycket väl i sådana sammanhang men jag kan samtidigt tycka att det är begränsande sätt att se på det som Lindhagen gör, nästan förminskande. Låt mig förklara närmare vad jag menar.
Precis som vissa stycken av t.ex. Erik Satie och Claude Debussy (som musiken även drar tankarna till) nästan har missbrukats i samband med film handlar det ju i de fallen inte om musik som skrevs till ett sådant medium från början. Kombinationen av musik och film är ju passande för att båda är medier som ger uppbåd till ett slags dagdrömmande eller en slags verklighetsflykt hos lyssnaren/tittaren. Kort sagt sker ett berättande om människans känsloliv och upplevelser på olika sätt. Vad jag vill komma fram till är att de båda klarar sig utmärkt på egen hand i varandras frånvaro om det görs tillräckligt bra. Samtidigt är givetvis kombinationen riktigt lyckad och ska givetvis utnyttjas där de passar.
Jag tjatar om detta för att Somewhere Far Away har ett så pass bra innehåll att den orkar att stå på egna ben. Den behöver inte matchande bildrutor för att det här ska funka. Musiken tar effektivt iväg lyssnaren på en inre färd genom minnen, förhoppningar och fantasi. Det resulterar i en vacker och känslosam resa man gärna gör om och om igen.
Musiken består främst av solopiano men genom skivan får klaviaturet sällskap av cello, saxofon och enklare synth-effekt. Lindhagen har hanterat detta på ett känsligt och väl avvägt sätt. Att jobba med enkla medel men ändå lyckas utvinna något effektfullt är svårare än man kanske kan tro. Skivan är ett bra exempel på när "less is more" är en fungerande formula helt enkelt och jag är mycket stolt över mitt signerade CD-exemplar. Jag tror verkligen att den här skivan passar de allra flesta, tveka inte att ge den ett försök. Rekommenderas varmt tillsammans med lite tid över och en kopp kaffe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar