fredag 7 juli 2017

Karate - Unsolved (2000)

Den här skivan är en av de finaste musikaliska gåvorna jag fått av en vän, i det här fallet Erik Grensman. Jag återkommer alltid till den här skivan p g a hur annorlunda den är, den sticker verkligen ut. Jag har ingen koll på vad de har gjort i övrigt men jag har fått lite hintar om vad som gör att skivan sticker ut även bland deras andra skivor. Så som jag förstår det hade man i samband med den här skivan tagit in en jazzgitarrist tillfälligt, eller permanent som medlem, för att prova nåt nytt.
     Resultatet blir en härlig blandning av spoken word, jazz och rock. Jag verkligen älskar hur han talar snarare än att sjunga, hur de har tillåtit det att oftast bara få vara poesi. Orden får verkligen bärkraft på det här sättet och tvingar även människor som mig att lyssna (text är inte min grej och jag tänker lätt bort den).
     Produktionen är trevlig den också och trummorna låter faktiskt rätt oförstörda. Bara av den anledningen är det värt att ta en lyssning. Jag rekommenderar att lyssna på den här själv och suga in den utan andras tankar om vad som är bu eller bä. Det är väl en vanligt rekommendation från min sida men i det här fallet, p g a sättet att framföra texten, så vill jag understryka det.
     Fram med kaffekoppen och sätt dig (te verkar inte riktigt passa av nån anledning):


Inga kommentarer: