Magnus Öström - Parachute (2016)

Magnus Öström har släppt sin tredje soloskiva och jag såg nu att jag har glömt att skriva klart det här inlägget sedan länge. När skivan var på g var det tydligt att Öströms grepp om mig var starkare än jag hade förstått då mina förväntningar var så pass höga som de var.

     Med sig på skivan har han samma grupp musiker som tidigare vilket jag tackar för då de är så otroligt duktiga och vana vid varann. Öströms signatursound finns överallt på skivan. Den stadiga lokomotiv-aktiga rytm jag gillar väldigt mycket. Men kanske blev det för mycket av det den här gången och för lite av det andra. Jag saknar lite finess bland det motoriska ibland även om Öström spelar riktigt bra. 

     Övriga musiker följer konceptet då det är själva planen med skivan och det resulterar i en något sömnig produktion. Jag kallar det inte dåligt för jag gillar det jag hör, men det hade varit möjligt att arbeta fram något intressantare. Skivan, som vilar mer på det minimalistiska än tidigare, kan inte riktigt hantera uppgiften den tar sig an. 

     Parachutes blir en Öström för bakgrundsmusikstillfällen. Den Öström man sätter i skivspelaren när man vill uppröra så få som möjligt men ändå få en känsla av jazz/progressive/minimalism i rummet. Besvikelse? Till viss del blir det så men det är en bra skiva och jag rekommenderar den framförallt till alla som inte förälskade sig i tidigare verk men ändå fann något de gillade där. Kanske är det här just din Öström-skiva? Ge den ett försök.