torsdag 11 oktober 2012

Anna von Hausswolff - Ceremony (2012)


Redan innan skivan har börjar snurra levererar omslagsbilden något spännande: man möts av en bild av fem orgelpipor. Även om man är van vid orgel-imitationer sedan 60-talet slår få saker en riktig orgel. För många är  instrumentet  tätt förknippad till högtider i kyrkan, men det är viktigt att inte glömma att det i grund och botten handlar om ett fantastiskt instrument. Redan i första spåret skapas en mycket lovande, tung och känsloladdad stämning och jag blir helt till mig och tänker: "snälla låt det här hålla hela vägen".
    I Deathbed fortsätter skivan i samma känsla. Ljudbilden utvecklas med sväviga gitarrer och tyngre distgitarrer. Som om det inte vore nog med att instrumenten för tankarna till band som Cocteau Twins och Dead Can Dance börjar von Hausswolff dessutom sjunga med en röst som för tankarna direkt till Kate Bush. Jag är kär.
    Skivan har ett väldigt tungt och stundtals mörkt sound. Det är inte så konstigt då den är tillägnad hennes numera avlidna morfar och hans sista kamp mot döden. Om man är obekväm med ett sånt här upplägg och får panik redan i början tycker jag ändå att man bör ge sig till tåls. Det finns så mycket att hämta här för så många.
    Skivan, som är Hausswolffs andra, bjuder på en majestätisk och kraftfull upplevelse med garanterad gåshud och betoning på helhetsintryck. Det här är något av det absolut bästa jag har hört i mitt liv.