tisdag 16 oktober 2012

Pjotr Tjajkovskij: Symfoni No.1 ”Winter Daydreams”




















Det här skivan innehåller två verk av Tjajkovskij, hans första symfoni och Nötknäpparen. Det är dock den första symfonin det här handlar om.
    Till en början är ett erkännande på plats, symfonier är inget jag är bevandrad inom. Istället tänker jag beskriva för er, den resa jag gått igenom när jag har lyssnat på denna inspelning. En färd genom ett spännande snöklätt vinterlandskap i form av Tjajkovskijs ”Winter Dreams” (Daydreams eller Dreams verkar variera). En guide till verket i form av en upplevelse.
    För att ens roas av denna skrivelse det minsta lilla rekommenderar jag varmt att lyssna samtidigt via Spotify:



Del ett startar mycket lågmält. Jag vaggas sakta in i ett skogslandskap där natten har lidit mot sitt slut och i morgonsolen hörs ett fåtal snöflingor leka i luften, De får snart tillökning och snön yr av nyvaken optimism runt omkring, samtidigt närvarar ständigt den kalla morgonluften med plötsliga utfall. Man kan höra hur skogen sakta vaknar till liv, slutna ögon står nu vidöppna inför dagens utmaningar. Ett allvar blandat med ett lugn.
    Del två startar även den väldigt avkopplat, större delen av stycket har den karaktären. Man hör hur även våra ögon sakta öppnar sig, mänskliga fötter tar sig fram över kallt trägolv en ledig dag. Vi kastar en blick ut genom fönstret, beskådar det nu lugna snöklädda landskapet utanför. Snart visar sig solen och vi tar oss ut på en promenad i denna majestätiska miljö. Bland djurspår och snötäckta granar pulsar vi sakta fram med rosiga kinder, en sån vacker dag! I vår iver tar vi oss längre och längre ut i skogen, hittar nya stigar och vägar vi aldrig tidigare förmått oss att prova. Snön börjar falla igen och vi känner hur oron kommer krypandes inombords. Var är vi egentligen och vilken väg leder hem?
    Del tre låter sig inte vänta. Man kan höra vinden komma igång igen och likt morgontimmarna i del ett dansar flingorna åter i luften, denna gång mer allvarligt. Vi beslutar oss hastigt att försöka ta oss hem men har svårt att minnas vägen. Medan vi letar oss ledtråd för ledtråd tillbaka blir det allt mörkare och vinden viner allt mer.
    Vi drar en djup suck av lättnad när vi hittat vägen tillbaks. Lättnaden försvinner dock snart av insikten av att det är en lång bit att gå genom meterdjup snö och dålig sikt. Vi kämpar oss genom piskande vindar och isig kyla, snart syns hemmets varma ljus. Med några sista krafttag tar vi oss till sist in genom dörren och slår beslutsamt igen den.
    Väl inne i stugans värme tar fjärde delen vid. Snön utanför fönstret forstätter stadigt falla, det verkar aldrig ta slut. Vi försöker värma oss genom att sitta tätt intill brasan för att återfå vår värme och vårt förstånd. Snart anar man hut mörkret har kommit tillbaka. Utanför yr flingorna stundtals graciöst, stundtals nästan hotfullt. Jag drar filten tätare runt min kropp. Plötsligt stormar vinden till utanför utan förvarning. Trädgrenar piskar stugans fönster och på ett nästan hånfullt sätt genomför vinden sin parad. Slutligen får vi värmen åter, brasan och dess värme omvandlar sakta vädret utanför till något vackert och storslaget igen. Vi tittar förundrat ut genom rutorna, beskådar naturens outtröttliga kraft.
    Det här var Tjajkovskijs första stora verk och den rönte inga egentliga framgångar. Hans lärare godkände den knappt och någon allmän uppmärksamhet skedde inte. Samtidigt var det en viktig punkt för honom i hans karriär just på grund av de nya svårigheterna som en symfoni innebär.
    Det här är en ypperlig introduktion för den ovana symfonilyssnaren. För någon med bakgrund från senare 1900-talet kan den här symfonin nog locka pga de likheter som finns i vår nuvarande musik-kultur. Delvis för att den kopplar till vårt samtida minimalistiska uttryckssätt och för att den är tydlig med vad den vill vara - en snösymfoni.