Det finns risk för att jag har skrivit om den här redan för något år sedan. Men eftersom bloggen fungerar annorlunda nu så gör jag det igen. Det här är inte världens bästa skiva, men anledningen att jag har upplyst om den så mycket både där och via Facebook är för att jag tror att den kan passa så många olika lyssnare. Så om du inte brukar lyssna på det jag postar men alltid läser det jag skriver - lyssna den här gången.
Chrysta Bell har gjort den här skivan i samarbete med filmregissören David Lynch och redan nu kanske du, om du sett hans filmer, får en aning om hur det här låter. För er som har sett Lynch filmer, kortfilmer eller TV-serien Twins Peaks, bjuder den här skivan på en mycket lik ljudbild som dessa har. Täta, tjocka och atmosfäriska ljudlandskap med syfte att skapa en ibland olustig men spännande (läs: intressant) känsla för övrigt innehåll att utspela sig i. Lynch är en personlig favorit när det kommer till själva filmusiken. Jag har inte stenkoll på alla han har arbetat med i dessa sammanhang men en av de större namnen är Angelo Badalamenti. Jag vill uppmärksamma det faktum att Lynch själv inte gör musiken utan tar hjälp av andra för att få igenom sina visioner, det är lite fel att ge honom all cred om vi nu ska tala om just musiken (dock skriver han mycket texter och har släppt egna skivor).
En av de sångerskor de flesta nog kopplar till Lynch är sångerskan Julee Cruise, mycket på grund av soundtracket till Twins Peaks. Tre av de låtarna dyker upp på Crusie egna skiva Floating into the Night, men den återkommer jag till vid ett annat tillfälle.
Chrysta Bells skiva This Train är tätt sammankopplat till det jag skrivit ovan. Det är verkligen tydligt att hon har jobbat tätt med Lynch i skapandeprocessen. Man hör den täta, drömska och stundtals romantiska stämningen rakt igenom, ett USA skildrat på ett tidslöst, abstrakt, drömmande, och längtande sätt. Bells röst och sätt att sjunga har en sådan tyngd och en viss kaxighet som gör det svårt att inte bli berörd.
Dessa anledningar: skivans styrka, dess tunga och ofrånkomliga sound, riskerar att skrämma iväg en och annan. Jag tänker på hur musiken likt Lynch filmer har en tendens att kombinera mysigt sound med ett ständigt obehag och vemod i luften. För egen del älskar jag hur detta uppbådar en situation där mina tankar sprids med vinden på ett sätt där jag måste ta itu med mig själv. Ett av många exempel på hur musik kan vara en mäktig kraft när det handlar om självrannsakan. Hur det än må vara med den saken för dig käre lyssnare så ge den en chans via länken nedan:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar