Konsert: Andsnes i Beethoven

Konserthuset, Stockholm
19 september 2013

Personal:
Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Sakari Oramo
Piano: Leif Ove Andsnes

Program:
Enescu: Svit nr 2.
Nielsen: Symfoni nr 2 "De fire temperamenter".
-paus-
Beethoven: Pianokonsert nr 4.
Extranummer: Hörde inte riktigt vad han sa men det var en enskild del av någon piano sonata av Beethoven.

Den här konserten var något nytt för mig. Det var första gången som jag lyssnade live på "klassisk musik". Jag har visserligen varit på Play!-konserter några gånger men de räknas inte riktigt. Sedan studierna var det här ett område inom musiken som jag verkligen har funnit ett behov av att greppa. Jag vet ju vid det här laget att man bör ha tålamod om något känns ovant, det är så man ibland hittar guldet. Jag har inte haft mycket tid till den klassiska musiken då jag tog itu med jazzens olika delar först, musik som hela tiden tar mer mark hos mig.
     Det här blir en ursäktande start men det är nog så det måste bli. Det är svårt att uttala sig om saker man inte alls är insatt i och jag antar att jag härmed har garderat mig för att låta ignorant. Det är t.ex. svårt att avgöra hur bra pianospelet är om man inte har något att jämföra det med, man måste lita på det som står i broschyren. Med det sagt ska jag försöka summera upplevelsen så gott som det går och förmodligen inte i alltför många ord.

     Den första delen av kvällens konsert var Svit nr 2 av George Enescu och Symfoni nr 2 av Carl Nielsen. Det första verket har tydligen valts delvis av den anledning att delat av Enescus musik skall spelas in i samband med ett jubileum. Enescu-verket kändes flödande romantiskt och inte alltid så engagerande, men inte på något sätt dåligt framfört. Misstolka mig inte här, romantisk musik kan verkligen vara engagerande och med mer kunskap om stycket hade det nog med störta sannolikhet känts annorlunda. Nielsens verk följde det första men här hade jag lättare att haka på, förmodligen p.g.a. de ständiga små detaljerna som for fram här och var bland de olika instrumentstämmorna.

     Sedan blev det paus och man hissade i samband med detta upp den flygel som kvällens huvudverk skulle framföras på. Det var nu dags för Pianokonsert nr 4 av Beethoven och därmed dags för pianisten Andsnes att glänsa vid klaviaturet. Conserto-formen är något jag är mer bekant med och det ökade möjligheterna att uppskatta den här delen av kvällens verk. Just på grund av att jag vet mer hur uppbyggnaden och formen fungerar fanns det en förväntan inför detta vilket gjorde det lättare att hänga med. Jag visste t.o.m. när jag skulle applådera - soft. 

     Jag vill ta tillfället i akt att rekommendera den här formen av klassiskt till er andra som är nyfikna och oinvigda i den här världen. Kort sagt kan man säga att en concerto består av soloinstrument tillsammans med orkester. Står det Piano Concerto kommer detta verk att ha solodelar framförda med just piano och dessa solodelar är sedan "omringade" av orkesterdelar.
     Nedan följer de verk som spelades upp (notera att detta ej är inspelat från själva konserten):