söndag 13 januari 2019

Mr. Oizo - The Church (2014)

Mr. Oizo är härligt svår att placera. Quentin Dupieux, som han egentligen heter, började sin karriär genom reklamfilm och har under åren gjort mer och mer musik och nån långfilm. För er som satt och tittade på Voxpop förr i tiden är kanske namnet något ni har glömt, men inte en video som stannade i listan under lång tid. Det var i samband med jeansreklam och videon till Flat Beat som vi fick bekanta oss med hans maskot Flat Eric och därmed hans musik.



Musikaliskt var det förmodligen hans största hit vid det laget, säkert än idag. Hela första skivan är riktigt härlig och väldigt Oizo. Jag har länge drömt om att ha en Flat Erik hemma i soffan. En gång träffade jag någon som hade köp en docka i Frankrike. Min avundsjuka vet fortfarande inga gränser.

Jag brukar beskriva Mr Oizos musik som "Gangstertechno". Det sammanfattar soundet rätt bra. Hårt, experimentellt och kompromisslöst. Skivan The Church är ingen undantag och det här är nog min favorit bland allt jag hört med honom. Jag tröttnar aldrig på den här och det är fantastisk musik om man vill få lite blodcirkulation i kroppen och skärpa i hjärnan, även bra att köra bil till.

x

lördag 5 januari 2019

Året som har gått - 2018


Såhär lät det i slutet av förra året i den här bloggen (jag läser det själv med en naiv yngling röst i dagsläget):
"2018 kommer att bli fantastiskt. Det hör man när man säger det, känner när man ser det. Bra kombination av siffror - mycket estetiskt tilltalande."

Ja ni, det blev väl si och så med den saken. 2018 var 50/50, verkligen 50/50. Jag ska vara försiktig här men ni får nog räkna med aningen gnällig ton, iallafall till viss del. Jag ska försöka vara kortfattad om det går, annars kan du fortsätta en bit ner så kan du låtsas att det första här inte fanns.

Kort sagt såg det först ut att bli ett fantastiskt träningsår, helt otroligt faktiskt, för att sedan krossas totalt av en obönhörlig sommar. 2018 och sommaren den förde med sig får gärna försvinna ur mitt minne totalt. Total överhettning morgon, eftermiddag, kväll och natt i 3-4 månader var hårt. Dels fallerade träningen, dels infann sig en rätt lång deppighet m m. Jag har inte varit världens roligaste att vara med. Men jag lovar - jag höll gnället inför andra till ett absolut minimum. Bra jobbat. Här kommer två bilder som får exemplifiera ett riktigt halvdant år:

Pre-summer 2018

Post-summer 2018

Som ni ser är foto taget på samma plats, i samma kläder och i samma belysning - så allt säger sig självt.

Men ja det har hänt många fina saker i år, det var som sagt 50% bra också. Vi var t ex i Prag, en plats jag och Anna besökte tillsammans för 6-7 år sedan. Kul att komma tillbaka till samma plats igen och känna hur det har förändrats en aning, och att man själv har gjort det sedan man var där.





Vi var också i Fredriks fina stuga i Kårböle där vi hämtade vatten vid pumpen, värmde det med hjälp av FIRE! och såg en älg bada. Ugglor som lät som hundar kunde även höras i natten.





Min skiva "Maskinsjäl" blev äntligen klar i år. Det känns stort, jag älskar den. Har länge väntat på att få slutföra den och fick t o m möjlighet att trycka den som digipak med tryck på själva skivan m m. Känns närmare "på riktigt" (vad det ens betyder numera) än någonsin.




Anna och jag var på Capri som årets stora äventyr. Väldigt vackert och många fina promenader.





Sen ska jag också klargöra, efter det inledande gnället, att träningen inte gick helt åt fel håll eller stannade helt. Jag klarade t ex av min första armhävning på en arm. Det är stort för mig. Sen, rent statistiskt, har jag sprungit fler mil på ett år än någonsin. Det är också rätt stort egentligen.

Also this:



Nu kommer lite blandat i form av bilder, jag vet ju att ni gillar det ;). Bland allt detta finns min syster som 30 år, besök till Torkels fina gård, Hässelbyloppet, Roger Waters live, jul, nyår o s v.













Efter året som varit vågar jag inte sätta för höga förväntningar, iallafall inte till att börja med. Jag kommer stålsätta mig inför att sommaren eventuellt kommer bli likadan varje år med tanke på hur jordklotet mår. Så fokus på nya taktiker för att det ska snurra på bättre, att vara mer pepp trots allt, kommer att användas. T ex kan man ta sig till gym:et om det inte går att vara utomhus så man kan ösa på lite, sova i frysen kanske, jobba från sydpolen - jag hittar på nåt.

En sak som är säker är att jag ska klättra mer och försöka komma in i det, har bara provat på en gång än så länge. Det blir kul!

För de få av er som tyckte projektet med att gå igenom Erik Satie var kul, kan jag meddela att Claude Debussy har undersökts rätt mycket också. Det är på g och flamman i projektet lyser starkt. Sen får vi se vad jag hugger tag i efter det.

Så var det med den saken. Hejdå 2018 och otroligt välkommen 2019.


söndag 23 september 2018

JJ72 - Self-titled (2001) & I to Sky (2002)


JJ72, jag minns inte hur de dök upp i mitt liv. Gissningsvis genom RateYourMusic. Det känns som att jag är den enda som har hört det här. De var ändå rätt stora i Irland och Storbritannien, förband åt riktigt stora namn o s v. Oavsett detta märker jag att deras namn är helt okänt här hemma i Sverige. En underlig känsla då det inte är knepig musik och eftersom många gillar liknande band.

Sången är det som drar mest för mig, även om det instrumentala oftast är riktigt bra. Greaneys sång är speciellt och påminner mig om Brian Molko i Placebo. Det låter aningen androgynt vilket skapar en viss atmosfär som jag alltid fastnar för. Växlar mellan att låta harmlös och svag till att verkligen skråla förbannat. Det är riktigt snyggt.

Musiken är rätt lätt men drömsk med många schyssta gitarrmelodier. Det är samtidigt här de kunde behöva jobba lite mer ibland. Det hade behövt vara mer kreativt för att ta sig ända fram. Trots det återvänder jag hela tiden, även om det inte är ofta.

Jag märker att jag känner mycket över deras musik men har väldigt lite att säga om den. Märkligt. Jag antar att det bästa är att låta dig lyssna själv istället. Bra skivor - här är dem:



söndag 19 augusti 2018

Konsert: Roger Waters


Friends Arena, Stockholm
18 augusti 2018

Musiker:
Roger Waters – lead vocals, bass, acoustic guitar, electric guitar on "Welcome to the Machine" and "Picture That"
Dave Kilminster – acoustic and electric guitars, talk box, backing vocals
Gus Seyffert – acoustic and electric guitars, bass, keyboards, backing vocals
Jonathan Wilson – acoustic and electric guitars, keyboards, lead and backing vocals
Drew Erickson – piano, keyboards, Hammond organ (withdrew from tour before Newark date, due to injury)
Bo Koster – piano, keyboards, Hammond organ (replaced an injured Erickson, from Newark date onwards)
Jon Carin – piano, keyboards, programming, lap steel guitar, acoustic and electric guitars, backing vocals
Ian Ritchie – saxophone, additional bass
Joey Waronker – drums, percussion
Jess Wolfe – backing vocals, percussion, lead vocals on "The Great Gig in the Sky" and "Mother"
Holly Laessig – backing vocals, percussion, lead vocals on "The Great Gig in the Sky" and "Mother"

Jag var nojig inför den här upplevelsen. Det här skulle bli min andra arenaspelning vilket skapade en oro och ett aningen ljummet intresse. Jag vågade inte förvänta mig något alls. Risken för att det skulle kännas så långt bort och frånvarande som på The Cure-konserten hängde lite som en skugga över allt. 
     Men jag tänkte inte på att Pink Floyd sedan länge har använt det massiva utrymmet i en arena på ett kreativt sätt. De gör nånting med det och får det att fungera Det blir inte en lokal som endast är stor för att rymma så många som möjligt. I efterhand är jag verkligen imponerad och han har fått mig att tro på arenakonceptet om det görs på rätt sätt. Det måste handla om musiken och inte om musikerna. Prioriteringen måste vara rätt.
      Waters jobbade med visuella medel på många sätt och efter pausen i mitten rullades projektordukar upp och bildade det kända Battersea Power Station från Animals-skivan med rykande skorstenar och allt. Vi fick dessutom en flygande gris. Storslaget är ordet. Kraftverket skiftade sedan till många olika saker och ytan användes på ett mycket snyggt sätt för att få fram musikens innehåll och syfte. Det bjöds också på lite lasershow men fabriken är något jag inte glömmer i första taget. 




 

Musiken var, förutom tre låtar, material från Pink Floyd. Det tre låtarna från solo-skivorna var riktigt bra. Framförallt de från senaste skivan som för övrigt är riktigt vass. Mina farhågor om att framförallt gitarristen inte skulle hålla måttet blev inte besannade, han var väldigt bra. Det är inte Gilmour, men få är som Gilmour.
     Min största önskan vore så klart att se alla tillsammans, men då en är död och Waters fortfarande är en knepig man att vara i band med, så lär det aldrig hända. Jag får ofta tipset om de kända cover-banden men där drar jag gränsen. Jag ser inte riktigt poängen att se människor spela covers på Floyd utan att någon av medlemmarna närvarar. Det känns mest konstigt. Det är en annan sak om man kanske slänger in en cover i sin egna show eller gör om skivorna i helt annan tappning. Jaja, nog om det.
     Ett stort plus med konserten är att Waters har tagit ett stort ansvar med ljudet. Inga öronproppar behövdes och de hade hela tiden kontroll på nivåerna. Ansvarsfullt, föredömligt och något ALLA egentligen ska göra. Varför ska besökarna vara hörselskadade efter konserten eller ens behöva ha hörselskydd? Waters har visat på det som de flesta branschen egentligen förstår - det behövs inte. Skönt att se någon så känd och inflytelserik visa vägen, hoppas det smittar av sig. Man kan ju alltid drömma.