Visar inlägg med etikett Skivrecension. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Skivrecension. Visa alla inlägg

lördag 13 februari 2021

Chick Corea - Touchstone (1982)

Chick Corea har gått bort, en minst sagt stor personlighet inom musiken. Det som alltid slagit mig när jag tänker på Corea är hans otroliga glädje i allt han gjort. Han har alltid haft kul, gärna spelat med nya förmågor och i största allmänhet varit en fin influens på den musikaliska världen. Så varför Touchstone kanske man tänker? Det är ingen konstig tanke, det är trots allt en skiva av sin tid. Soundet är väldigt cleant med tanke att den genomfördes 1982 så det medför kanske huvudvärk för en och annan.

Den här skivan är fullsmockad av begåvade musiker, det är helt galet egentligen. För egen del är det helt omöjligt att värja mig mot inslag av Paco de Lucia, Stanley Clarke och Al di Meola. Saken är den att Chick Corea verkligen visar på sin storhet här. Han kunde tagit så mycket utrymme själv men saken är den att han verkligen mest backar upp alla. Han är limmet helt enkelt.

Att kunna jobba efter den principen är verkligen det som gör någon till en bra bandledare. Det fina med jazz eller fusion (den här skivan är verkligen fusion) är hur alla spelar roll. Notera även hur sången i början är en del av allt precis som allt annat. Allt som finns att sägas sägs musikaliskt. Det finns inga snygga explosioner, inga superskräddade kläder. Det oviktiga är borta och det är bara en fin blandning av otroliga musikaliska förmågor.

Kan inte annat än älska det här, för all framtid.

söndag 15 mars 2020

Andy Summers & Robert Fripp - I Advance Masked (1982)

En skiva jag lyssnar på mindre ofta än jag bör. Jag har egentligen älskat den länge men kanske var det, som med 80-talets King Crimson, något med soundet som inte riktigt slog rot på samma sätt som annat när jag fann den.
     Andy Summers är, för dig som inte är bekant med namnet, gitarristen från The Police. Genom den här skivan får man en viss förståelse för hur tekniskt duktig Summers är. Inte för att skivorna med The Police nödvändigtvis talar för motsatsen, men bredvid Fripp så är det klart och tydligt.

80-talet är, även om en del tycker att det är som alla andra decennium, annorlunda. Det är en modig tid där man testade mycket nytt inom musiken i samband med ny extremare teknik. Det resulterade i både bra och dåligt och som Robert Plant sa hade de kul iallafall även om det ibland gick som det gick.
     En video som gjordes i samband med den här skivan är ett exempel på något som blev dåligt. Fripp har försvarat det hela med att skivbolaget anställde någon som bad dem komma och spela in utan att de visste vad de gav sig in på. Plötsligt satt de som idioter i ett rum fyllt med exotifierade kvinnor som sprang runt i blöjor en hel eftermiddag. Jag gillar modern dans men det här är riktigt pinsamt. Videon? Enjoy:



Men givetvis är det skivan som man vill åt. Musiken. Kärnan. Inte de visuella dumheterna (i det här fallet är det endast dumheter nämligen).
     I Advance Masked är en härlig upplevelse av matematiska gitarrer, gitarrmoln och en given del i varje Fripp-älskares skuvsamling. Då albumet inte finns på Spotify får man Youtube:a sig fram eller köpa skivan så klart. Här är en av mina facoritspår:

lördag 6 juli 2019

Heilung - Lifa (2017)

Heilung är konstprojekt skapat av framförallt tre av musikerna. De kommer från Danmark, Norge och Tyskland. Idén är att jobba utifrån ett historiskt perspektiv och det är också anledningen till användningen av gamla instrument och döda språk. Lifa är en live-skiva från konserten som också filmades och släpptes på video. Den visuella gestaltningen av musiken är väldigt tydlig och samarbetar väl med helheten. Det innebär inte att du måste se showen - det är helt fantastiskt utan också.
     Anledningen till att jag inte skriver om skivan innan live-skivan är rätt enkel - den låter för dåligt. Inspelningen är inte i närheten av den här och de flesta låtar finns med. För mig är det i fall som Heilung mycket viktigt att ljudkvalitén finns där, det fungerar inte annars. Det enda jag saknar från första skivan är spåret där de gestaltar hur någon berättar en mörk saga kring lägerelden. Den är väldigt mäktig och idén är helt enkelt brilliant.
     För mig tar det här fram nåt gammal i mig, en riktig urkraft. Oavsett om jag sitter i soffa och lyssnar eller om jag är ute och tränar kan jag finna det här inom mig. Det är tungt, det är kraftfullt och min själ skiner i hela rummet. Jag är tacksam för den musik de har skapat, det är ett fantastiskt projekt. En av mina mest spelade skivor 2018/2019.

tisdag 25 juni 2019

Spangle Call Lilli Line - or (2003)


Det är med stor glädje som jag skriver det här inlägget. Det är nämligen en försvunnen skatt från förr. I gymnasiet var den här skivan något jag lyssnade på mycket. Har ingen aning om vart det kom ifrån men internet är förmodligen anledningen till att den fann sin väg till mig. Någonstans den här tiden gav jag bort den här skivan till någon speciell och vi tyckte om den mycket båda två.
     Någonstans på vägen mellan då och nu föll den bort. Inte för att jag slutade gilla den, för den här skivan är inte något jag skulle ha övergett någonsin. Men den tappades bort och den glömdes bort iallafall. För nåt år sedan i en konversation med min numera vän kom frågan om ett band jag en gång hade gett henne och vi försökte förgäves komma på vad det var för något.
     Efter mycket funderande så gav jag upp och sanningen är att jag den här gången aldrig skulle lyckats hitta den med blott mitt minne och vaga ledtrådar. Något halvår senare fick jag ett glädjande meddelande. Min väns partner hade lagat en gammal MP3-spelare och av ren tur var skivan en av de saker som fanns bevarade på den. Det räckte med några sekunder av den här skivan för att känna igen den. Efter några genomlyssningar förstod jag inte hur den kunde fallit mig ur händerna - jag är duktig på att spara på saker.
     Den här skivan är lugn, men samtidigt fylld med massor av små detaljer. Det märks att alla involverade spelar riktigt bra och lyssnar man noga finns det mycket att upptäcka. Allt från små synthar till subtila, jättesnygga gitarrslingor. Skivan or är en blandning av mycket som var bra med 90-talet i ett fint inslaget paket. Lugn, metodiskt och mycket välspelat.
     Den försiktiga rösten kan ibland kännas lite väl tillrättalagd men det finns nåt moget i det som jag tycker gör att det funkar ändå. Den håller också stilen rakt igenom så det är med andra ord väldigt medvetet. Det är inte heller över gränsen för att bli nåt kawai-trams utan låter som en vuxen kvinnas röst.

lördag 20 april 2019

16 Horsepower - Folklore (2002)

Det här har förmodligen blivit en av mina mest spelade skivor. Skivan består, förutom fyra låtar, av gamla amerikanska folksånger i deras egna tappning. Otroligt vackra tolkningar som jag tog till mig på en gång. Efter att jag satte på den här skiva första gången, har jag aldrig kunnat stänga av den.
     David Eugene Edwards röst kommer verkligen fram bra. Han sjunger med en passionerad sorgsenhet som är så otroligt svårslagen. Folklore är mer nedskalad än mycket av deras tidigare material och det är också det som är så lockande med den. Jämfört med deras debutalbum (och det mesta de gjort) saknar den här nästan helt rockinslagen. Det är väl också det som är meningen. Att inte ta de här gamla verken och förvrida dem till något oigenkännligt. Ett bra beslut som göra att Folklore kommer att hålla för alltid.

fredag 22 februari 2019

40 Watt Sun - Wider than the Sky (2016)


Den här skivan kom från ingenstans för några veckor sen. Andra spåret, Beyond You började spelas i öronen i ett av Spotifys många försök att gissa vad jag vill lyssna på när en föregående skiva är slut. Ibland lyckas de, oftast inte. Oftast krashar hela idén för att de insisterar på att sälja in hitsen, men det är värt att testa då och då. Att den här skivan följde upp ett album av Sunn O))) kan jag kanske någonstans förstå, men samtidigt är det otroligt konstigt.

Hur som helst drabbades jag mycket starkt av Beyond You. När hela skivan sedan håller måttet är det bara att ta ett glädjeskutt. Skivan tar mig till en väldigt speciell plats inombords som jag inte besöker så ofta längre. En plats som är lika bra som den är dålig. En plats med lika stor portion trygghet som sorg. Skivor som gör den här grejen med mig får jag alltid en väldigt stark länk till. Den blir viktigare än det mesta annat.

Beskrivningen av hur jag känner över den, beskriver också musiken väldigt bra. Det är verkligen en slags trygg och långsam melankoli som pågår. Hela skivan har ett genomgående sound som skapar en tight helhet och sångaren är helt underbar.

Kort sagt är det som att R.E.M. och Pearl Jam har skaffat barn. Nåt av det vackraste jag hört på länge.

söndag 13 januari 2019

Mr. Oizo - The Church (2014)

Mr. Oizo är härligt svår att placera. Quentin Dupieux, som han egentligen heter, började sin karriär genom reklamfilm och har under åren gjort mer och mer musik och nån långfilm. För er som satt och tittade på Voxpop förr i tiden är kanske namnet något ni har glömt, men inte en video som stannade i listan under lång tid. Det var i samband med jeansreklam och videon till Flat Beat som vi fick bekanta oss med hans maskot Flat Eric och därmed hans musik.



Musikaliskt var det förmodligen hans största hit vid det laget, säkert än idag. Hela första skivan är riktigt härlig och väldigt Oizo. Jag har länge drömt om att ha en Flat Erik hemma i soffan. En gång träffade jag någon som hade köp en docka i Frankrike. Min avundsjuka vet fortfarande inga gränser.

Jag brukar beskriva Mr Oizos musik som "Gangstertechno". Det sammanfattar soundet rätt bra. Hårt, experimentellt och kompromisslöst. Skivan The Church är ingen undantag och det här är nog min favorit bland allt jag hört med honom. Jag tröttnar aldrig på den här och det är fantastisk musik om man vill få lite blodcirkulation i kroppen och skärpa i hjärnan, även bra att köra bil till.

x

söndag 23 september 2018

JJ72 - Self-titled (2001) & I to Sky (2002)


JJ72, jag minns inte hur de dök upp i mitt liv. Gissningsvis genom RateYourMusic. Det känns som att jag är den enda som har hört det här. De var ändå rätt stora i Irland och Storbritannien, förband åt riktigt stora namn o s v. Oavsett detta märker jag att deras namn är helt okänt här hemma i Sverige. En underlig känsla då det inte är knepig musik och eftersom många gillar liknande band.

Sången är det som drar mest för mig, även om det instrumentala oftast är riktigt bra. Greaneys sång är speciellt och påminner mig om Brian Molko i Placebo. Det låter aningen androgynt vilket skapar en viss atmosfär som jag alltid fastnar för. Växlar mellan att låta harmlös och svag till att verkligen skråla förbannat. Det är riktigt snyggt.

Musiken är rätt lätt men drömsk med många schyssta gitarrmelodier. Det är samtidigt här de kunde behöva jobba lite mer ibland. Det hade behövt vara mer kreativt för att ta sig ända fram. Trots det återvänder jag hela tiden, även om det inte är ofta.

Jag märker att jag känner mycket över deras musik men har väldigt lite att säga om den. Märkligt. Jag antar att det bästa är att låta dig lyssna själv istället. Bra skivor - här är dem:



lördag 21 april 2018

Simon Söderberg - Perspective (2018)

Vissa tillfällen är bara helt fantastiska för genren Drone eller ambient. Häromdagen var ett bra exempel på det. Jag hade spenderat totalt ca 6,5 timme på tåg och passade på att ta mig an Simon Söderbergs drone-monster Perspective.
     Det första jag vill nämna är att Söderberg vet vad ljudkvalité är och viktigt det är när man gör just den här musiken. Visserligen tjänar alla genrer på det, men det är smärtsamt uppenbart när man har klantat till det om det är något så nedskalat som drone. T ex kan man i spår 3, Howling Mountains, höra hur vinden yr bland kala klippväggar en mörk, lång natt. kraftfullt på ett sätt som bara naturen kan vara. Det här är inte lätt att skapa en känsla av det och det är ytterst viktigt att det låter bra då. Då känslan ska närvara i 32 minuter och 15 sekunder finns det inte utrymme för kass distortion i mastringen och andra ljudkvalité-problem.
     Miljökänslan är väldigt närvarande i Söderbergs musik och det är framförallt i ovan nämnda spår som det blir otroligt snyggt och övertygande. Mycket mäktigt helt enkelt!

lördag 13 januari 2018

Himlakropp - Sunnan (2017)

Efter förra skivan av Himlakropp var mina förväntningar väldigt höga. Jag har vid ett tillfälle fått tjuvlyssna lite även om Robert, som är hans riktiga namn, var väldigt hemlig kring det hela. Men det var bra, det ökade bara mina förväntningar.
     En av Himlakropps styrkor är hur han använder sig av akustiska instrument och ser till att spela in dem på ljudtekniskt bra sätt. Han har också, likt Mike Oldfield (för det mesta), förstånd nog att ta hjälp av andra att spela de instrument han inte själv bemästrar. Vissa saker, som t ex blåsinstrument, kan vara så otroligt känsliga i fråga om uttryck - det är också därför sådana instrument är så häftiga när det görs bra.
     På Sunnan hörs etno-influenserna mycket mer och jag gillar tanken med att låta dem ta överhanden den här gången. Det känns fint att han verkar göra precis som han vill, det är kompromisslöst bra bara. Himlakropps skivor kommer, av den anledningen, med stor sannolikhet alltid kunna åldras med värdighet.
     Första spåret, Jakarta, är en fantastiskt fin låt och en mäktig inledning till helheten. Den binder också ihop förra skivans sound med det nya, den fungerar lite som en bro. Låten Panang hade t ex inte fungerar lika bra som introduktion. Precis som första spåret introducerar snyggt så avslutar och knyter sista spåret, Forsnor, ihop allt väldigt bra.
     En jättefin skiva. En keeper. Otroligt vacker och genomarbetad. Skivor som dessa får mig att se ljusare på framtiden ur både ett ljudkvalité- och musikmässigt perspektiv. Det bör också nämnas att omslaget är helt otroligt snyggt.

<iframe src="https://open.spotify.com/embed/album/13JuHjxj2bqdrM0FvVW1aj" width="300" height="380" frameborder="0" allowtransparency="true"></iframe>

lördag 23 september 2017

Himlakropp - Tusenårssömn (2014)

Bakom artistnamnet Himlakropp finns en Robert Eklund som jag nyligen har fått glädjen att lära känna. Häromdagen så hörde jag för första gången hans musikprojekt Himlakropp och blev otroligt glad över hur bra det är.
     Skivan Tusenårssömn är den tredje i ordningen och är en slags blandning av många olika saker vilket också är dess stora styrka. Jag hör deep house, jag hör folkmusik från jordens alla hörn, jag hör havet, jag hör vinden, jag hör drömmar. Skivan fick från början till slut min kropp och själ att sakta slungas med i den här kluriga blandningen av organiserade ljud och takter.
     En stor kvalité är också blandningen av både syntetiska och askustika ljud. Det är något jag länge har gillat skarpt, t ex är min beundran för Shpongle stor av samma anledning. Det är för övrigt en bra sak att jämför Hinmlakropp med. Bägge projekten är sprängfyllda av inspiration från jordens alla hörn och lyckas med att koka ihop något som känns eget.
     Om du gillar när det är elektroniskt, långsamt, nära själen och mycket engagerande - då är det här för dig. Jag tycker å andra sidan att alla ska göra ett försök. Om du inte är den typen som lyssnar koncentrerat så kommer det gå utmärkt att lyssna även när du gör annat.

fredag 7 juli 2017

Karate - Unsolved (2000)

Den här skivan är en av de finaste musikaliska gåvorna jag fått av en vän, i det här fallet Erik Grensman. Jag återkommer alltid till den här skivan p g a hur annorlunda den är, den sticker verkligen ut. Jag har ingen koll på vad de har gjort i övrigt men jag har fått lite hintar om vad som gör att skivan sticker ut även bland deras andra skivor. Så som jag förstår det hade man i samband med den här skivan tagit in en jazzgitarrist tillfälligt, eller permanent som medlem, för att prova nåt nytt.
     Resultatet blir en härlig blandning av spoken word, jazz och rock. Jag verkligen älskar hur han talar snarare än att sjunga, hur de har tillåtit det att oftast bara få vara poesi. Orden får verkligen bärkraft på det här sättet och tvingar även människor som mig att lyssna (text är inte min grej och jag tänker lätt bort den).
     Produktionen är trevlig den också och trummorna låter faktiskt rätt oförstörda. Bara av den anledningen är det värt att ta en lyssning. Jag rekommenderar att lyssna på den här själv och suga in den utan andras tankar om vad som är bu eller bä. Det är väl en vanligt rekommendation från min sida men i det här fallet, p g a sättet att framföra texten, så vill jag understryka det.
     Fram med kaffekoppen och sätt dig (te verkar inte riktigt passa av nån anledning):


söndag 4 juni 2017

Slowdive - Slowdive (2017)

Slowdive är ett i princip legendariskt band. Skivan Slouvaki (1994) är grunden för många gitarrdränkta drömska ljudlandskap och många håller den nära hjärtat - mig inkluderad. Om du inte känner igen varken ovan nämnda titel eller band men känner igen dig själv i beskrivningen - lyssna på den nu.
     Som jag yrat om innan har Shoegaze-genren haft en revival ett tag nu och band som Seasurfer med flera har plötsligt en marknad igen. Det är grymt härligt. I samband med detta satte Slowdive igång igen, en reunion många nog inte hade tänkt sig. Det visade sig gå bra. De höll även idag och med denna skiva har de bevisat att det inte bara var gamla meriter.
     När jag såg nyheten om en nyinspelad skiva stannade tiden faktiskt upp lite grann. Jag kämpade snart emot den där lilla knuffen av plötsliga och stora förväntningar. Det visade sig vara lugnt och den ligger redan i köp-listan.
     Gitarrerna, är som med all musik i den här genren, en stor del av den här skivans sound. Det är verkligen väl genomfört också. Rymdigt, glittrigt men utan att bli en röra på ett dåligt sätt. Man hör knappt vad någon sjunger ibland och det är helt i sin ordning så klart. För den som inte riktigt lirar med den idén som är genren kär kan jag bara tipsa om att känna in rösten som ett ljudande instrument snarare än ett sätt att framföra budskap i ord. Lite som att lyssna på ett språk man inte överhuvudtaget kan.
     Jag gillar det mesta på den här skivan men rekommenderar gärna spår 4, Sugar for the Pill, som ett sätt att komma in i den om det andra till en början känns som en röra.
     Ett stort plus för den här skivan är att produktionen är väldigt fin för det mesta. Det låter faktiskt jättebra och med tanke på genren i fråga känns det så otroligt bra! Jag önskar att band som Seasurfer kan hitta dit - deras skivor lär ha låtit så mycket bättre innan den moderna mastringen brölade över hela alltet. Nog om det. Lyssna nu på en oväntat lyckad comeback:

söndag 23 april 2017

Magnus Öström - Parachute (2016)

Magnus Öström har släppt sin tredje soloskiva och jag såg nu att jag har glömt att skriva klart det här inlägget sedan länge. När skivan var på g var det tydligt att Öströms grepp om mig var starkare än jag hade förstått då mina förväntningar var så pass höga som de var.
     Med sig på skivan har han samma grupp musiker som tidigare vilket jag tackar för då de är så otroligt duktiga och vana vid varann. Öströms signatursound finns överallt på skivan. Den stadiga lokomotiv-aktiga rytm jag gillar väldigt mycket. Men kanske blev det för mycket av det den här gången och för lite av det andra. Jag saknar lite finess bland det motoriska ibland även om Öström spelar riktigt bra. 
     Övriga musiker följer konceptet då det är själva planen med skivan och det resulterar i en något sömnig produktion. Jag kallar det inte dåligt för jag gillar det jag hör, men det hade varit möjligt att arbeta fram något intressantare. Skivan, som vilar mer på det minimalistiska än tidigare, kan inte riktigt hantera uppgiften den tar sig an. 
     Parachutes blir en Öström för bakgrundsmusikstillfällen. Den Öström man sätter i skivspelaren när man vill uppröra så få som möjligt men ändå få en känsla av jazz/progressive/minimalism i rummet. Besvikelse? Till viss del blir det så men det är en bra skiva och jag rekommenderar den framförallt till alla som inte förälskade sig i tidigare verk men ändå fann något de gillade där. Kanske är det här just din Öström-skiva? Ge den ett försök.

lördag 1 april 2017

Seasurfer - Under the Milkyway... Who Cares (2017)


Ett kort sätt att beskriva Seasurfer är "hård dreampop". Men det går lika bra att vända på det och kalla det för "mjuk shoegaze". De befinner sig någonstans mittemellan helt enkelt och den här gränsen är förvisso väldigt flytande.
      Första låten på skivan, Tricolore, bjuder på en rätt aggressiv inledning. Jag ryckte till första gången när jag hörde det och det är väl tanken kanske. Även om det kände oväntat är det ju helt i deras linje när jag tänker efter. Den är också bara 2.24 minuter så det är ett kraftfullt intro helt enkelt. Den här skivan har överlag mer driv än förra och det är kul att de visar den här sidan av sig själva mer. Bara att hålla tummarna på att de även befinner sig i drömvärlden i framtiden. Det är så tradigt när band blir tråkig dussinrock till slut.
     Det är viktigt att påpeka redan nu att banden ser väldigt annorlunda ut. Det är bara trummisens, bandets skapare, som är kvar från förra skivan. Det är kort och gott hans projekt så det är helt i ordning med kreativa visionen att folk kommer komma och gå. Den nya sångerskan gör ett fint jobb men jag kan sakna den otroligt starka karaktären i sången på första skivan. Den skrek verkligen av eget uttryck och det gör den skivan otroligt minnesvärd. Hur som helst dissar jag inte den nya sången då den helt klart har en hel del attityd och personlighet den med, men det var stora skor att fylla.
     En detalj jag gillade skarpt på första skivan var de tyska inslagen i texten. Det är fint att få uppleva olika språk i en musikalisk värld där engelska är så otroligt givet. Även om man inte kan språket kan man ofta förstå mer än man tror bara genom att lyssna med hjärtat. Den här skivan bjuder på många sådana inslag fast det är franska som gäller nu istället. Härligt.
     För fans av gruppen Cocteau Twins kommer låten Daydream sitta precis där den ska. Inspirationen av ovan nämnda band har visserligen inte varit en hemlighet innan men här blir det väldigt tydligt. Melodierna skuttar runt på ett sätt som är så välbekant. Det är kul men jag är glad att de mest flörtar med det här och inte formar all sin musik på samma sätt. Det har trots allt någon annan redan gjort så jag uppskattar mer om de låter som de själva gör.
     Hur låter det då? Förra skivan talade jag del om hur genrer som shoegaze inte är direkt kända för sin ljudkvalité. Den här gången är det rätt illa i Seasurfers fall. Det är synd för jag vill verkligen spela den här skivan högt. Tur att musiken är så pass bra - det får gå an ändå.
     På det stora hela är det här en jättefin uppföljare på en skiva som redan har hunnit ge mig mycket glädje. Missa inte den här om du framförallt gillade det de gjorde sist. Om inte annat är även den här skivan en bra inkörsport i den här genren.

<iframe src="https://embed.spotify.com/?uri=spotify%3Aalbum%3A7EblApwYavI1QVkVQrfRna" width="300" height="380" frameborder="0" allowtransparency="true"></iframe>

tisdag 24 januari 2017

Mike Oldfield - Return to Ommadawn (2017)


När Mike Oldfield berättade att han snart skulle släppa en ny skiva som skulle heta "Return to Ommadawn" så stannade tiden kring mig. Oj oj oj, oh boy oh boy oh boy och omfg var några av tankarna som flög genom huvudet. Det handlar alltså om en skiva som var helt omöjligt att inte hype:a med risk för att bli rejält besviken.
     Varför spelar den så stor roll? Titeln berättar att han har skapat något i stil med sina första skivor. Ett verk i två delar, ständigt skiftandes, som ett helt album. En av de skivorna heter "Ommadawn" och är en av mina favoritskivor. Jag har tidigare  skrivit om den och mina lovord är många (tryck här för att läsa recensionen av Ommadawn). Mina förväntningar var med andra ord höga även om jag var klok nog att försöka sänka dem så gott som det gick.
     Så hur är den då? Hur känns det med facit i hand? Oldfield har absolut gjort ett fint jobb och visst känner man igen Ommadawn-andan. Det är också bra att det inte är samma skiva igen.
     Jag har egentligen två större invändningar om vi ska börja med det dåliga. Även om jag gillar att höra hans många olika gitarrer så är det lite för gitarrbaserat och för ofta tänker jag att han kunde jobba mer med flera olika klanger. Förr i tiden tog han till mer synthar och annat för att skapa fler nyanser och jag även om sådana närvarar så vill jag ha mer. En distad hårdrocksgitarr löser inte problemet - sådana har sin plats men inte här.
     Halvvägs in i del 1 hörs hur ett piano närvarar på ett störande sätt (det finns bra pianobitar också) och just här är något väldigt fel. Konstig tajming och mest en dålig idé - här riktigt kliar det.
     Bortsett från gitarrdominansen känner jag också att han kunde gjort fler tagningar här och var. Ibland undrar man vad hans fina tajming tog vägen och hur han inte kan höra slarvet. Det är trist för jag vet ju att han har tid på sig. Mer tid hade även gynnat en del av idéerna som ibland faller lite platta.
     
Nåväl det var gnället det, nu ska jag vända på steken. Den här skivan, trots sina brister, är verkligen jättevacker. Det finns stunder när jag bara ler för att det är så otroligt "Oldfield-bra". Ca 6 minuter in i andra delen är t ex helt underbar, ja egentligen är verkligen just andra delen av skivan väldigt fin.
     Produktionsmässigt är albumet rätt fin om man bortser från att det känns lite skev i stereobilden, väldigt fokuserad i vänster kanal. Annars finns djupet i ljudbilden och de olika instrumenten får ett trevligt utrymme för det mesta. Jag ska påpeka att jag är förkyld sedan fyra dagar när jag skriver det här så det är nog jag som är skev egentligen.
     Jag vet att det finns mer att snappa upp med tiden. Det är en keeper och alla som uppskattar hans musik bör lyssna på den här. Själv tänker jag se till att hålla den i handen snart. Hoppas att den säljer bra och inspirerar till fler skivor i framtiden som visar vad han faktiskt går för när pengarna inte är den dominerande faktorn.


torsdag 1 december 2016

Vargkvint - Brus (2016)

Det här är den första releasen av Vargkvint (Sofia Nystrand). Jag har hört några få saker av henne innan men framförallt har jag sett henne spela live i lite olika projekt. Den här skivan där hon har skapat allt själv var något jag sett fram emot sedan hon nämnde det första gången.
     Första spåret på skivan, Utåt, är ett bra exempel på den uppfinningsrikedom som Nystrand är kapabel till. De sätter lyssnare i en allvarsam stämning som blir allt tätare över tid och leker med vändningar och känslor samtidigt som allt är enkelt och lågmält. Stark start med jättefina körer.
     På andra spåret, Midsommar, lugnas allvaret ner men magin bibehålls. Man anar en närvaro av Erik Satie och det är något undertecknat gillar mycket.
     Skivan genomsyras av något som för mig först lät som artefakter som har uppstått vid inspelning. Stolar som knarrar och pianots/orgelns pedaler hörs frekvent. Måhända är det delvis delvis meningen och delvis inte men klart är att Nystrand har använt det på ett mycket uppfinningsrikt sätt. Det ger mig en känsla av att befinna mig på en mindre båt belägen på en lugn skogssjö under en stjärnfylld himmel. Att den känslan bibehålls genom hela EP:n är något som stärker helheten mycket. Ett effektivt bildskapande helt enkelt om träffar mig direkt och inte släpper greppet.
     Nystrand lyckas balansera lyssnarens inre genom att hålla sig någonstans mellan glädje och oro. För mig som gillar album och koncept är det något jag uppskattar enormt mycket. Alla kan ge den här ett försök. Gärna med en kopp te när det är mörkt ute.


fredag 17 juni 2016

Black Angels - Passover (2006)

Om du gillar: Bra bilmusik, smutsig fuzz i stil med Big Brother and the Holding Company, släpig bluesrock med otroligt mycket attityd. Velvet Underground, Neil Young.

Den här gruppen kom till mig i samband med eftertexterna till ett avsnitt av True Detective. Det var det första spåret, Young Men Dead, de använde sig av och det är ett bra exempel på hur bandet låter. Det var ingen fråga om saken, det här behövde undersökas närmare.
     Black Angels har lyckas kombinera ett sound av Velvet Underground, Neil Young och Big Brother and the Holding Company (bandet som Janis Joplin började i när hon kom igång). Samtidigt som alla dessa gamla referenser finns i Black Angels musik så finns även en modern slöja över hela skivan och det känns nödvändigt för att det ska kunna vara deras egen grej.
     Den här skivan är helt fantastisk att köra bil till. Den har ett stadigt, smetigt, pulserande och psykadeliskt driv och det är helt enkelt oemotståndligt att följa musiken med kroppen samtidigt som asfalten försvinner under dina fötter.
     Jag ser fram emot att ha den här i hyllan en vacker dag och de många biltimmar som den kommer att förgylla. Om ni gillar något av ovan nämnda band eller kör mycket bil - tveka inte.

tisdag 3 maj 2016

King Crimson - Beat (1982)

Om du gillar: Skivan Dicipline (föregående), intressanta taktarter och rytmer.

Beat följer upp Dicipline (1981) på alla sätt och vis. Samma uppsättning musiker, samma sound och samma idéer. Jag vill påpeka att jag tycker att det inte gör något utan att det snarare känns som del två. Min gissning är att mycket av dessa låtar har skrivits samtidigt då de har precis samma känsla och här har jag även hittat många nya favoriter. Låten Waiting Man är helt fantastisk och jag har svårt att hålla mig ifrån den.
     På grund av att skivan är så lik sin föregångare har jag inte mycket att tillägga förutom att du bör ta en lyssning på den här om Dicipline föll dig i smaken. Då får du absolut inte missa det här! Youtube är inte mycket till hjälp så jag väljer ut några klipp som kändes ok. Som alltid kommer du få ut mycket mer av att lyssna på hela skivan om du gillar det här.



lördag 27 februari 2016

King Crimson - Dicipline (1981)

Om du gillar: Komplicerade takarter och rytmik, King Crimson och Robert Fripps många olika projekt under den här tiden.

Bekanta till mig och läsare av bloggen har många gånger hört/sett namnen King Crimson och Robert Fripp. Det är en kärlek som aldrig dör utan istället växer sig större. För något år sedan gick jag igenom samtliga skivor med gruppen t o m USA (1975). Sen tog det slut och så har det länge varit fram tills nu. Det är det som är spännande med musik man inte greppar direkt, inte riktigt fastnar för. Plötsligt, om man kan uppbåda lite tålamod genom åren, så händer det. Saken är den att jag aldrig tyckte det var dåligt utan helt enkelt inte kopplade med musiken. Det lite lustiga är att jag har fastnat för mycket annat som Fripp sysslade med under samma period som påminner starkt om soundet. Det tog fyra försök över en längre tid i mitt liv men så kan det vara. Lyckan är hur som helst stor då jag äntligen kan ta tag i många skivor som tidigare har känts främmande.
     I skrivande stund, efter att ha lyssnat in skivan ordentligt, kan jag inte säga annat än att Dicipline är brilliant. Det vankas galna taktarter, polyrytmik och virtuosa inslag av alla involverade. Det är stundtals bländande och man bara sitter där i soffan och blir lycklig. Wow - vilka musiker.
     En viktig detalj som är värd att nämna är att texterna också börjar få ett syfte och ett djup igen. Det är något jag verkligen saknade mot slutet av 70-talsperioden efter att Peter Sinfield lämnade King Crimson. Det var mest ok helt enkelt och nu börjar det ta sig igen. Något som känns bra även om texten alltid är sekundär för min del. Det skadar inte om det klaffar också.
     Så vem gillar det här då? Det givna svaret är musiker, inbitna intressenördar och fans av involverade musiker. Det finns även låtar, som t ex Matte Kudasai, som många fler skulle kunna fastna för. Sångstilen är mer tillgänglig än innan och det var också den som var ett hinder för min del i början. Det kändes smörigt men den känslan har försvunnit.
     Nyligen har skivan som fanns på Youtube blivit tystade så det är live-klipp som gäller. Jag lägger upp några stycken nedan så det går att få ett grepp om det hela. Att lyssna på hela skivan är hur som helst ett måste och det enda sättet att verkligen komma in i skivan. Det finns inga genvägar till den perfekta upplevelsen.