söndag 23 september 2018

JJ72 - Self-titled (2001) & I to Sky (2002)


JJ72, jag minns inte hur de dök upp i mitt liv. Gissningsvis genom RateYourMusic. Det känns som att jag är den enda som har hört det här. De var ändå rätt stora i Irland och Storbritannien, förband åt riktigt stora namn o s v. Oavsett detta märker jag att deras namn är helt okänt här hemma i Sverige. En underlig känsla då det inte är knepig musik och eftersom många gillar liknande band.

Sången är det som drar mest för mig, även om det instrumentala oftast är riktigt bra. Greaneys sång är speciellt och påminner mig om Brian Molko i Placebo. Det låter aningen androgynt vilket skapar en viss atmosfär som jag alltid fastnar för. Växlar mellan att låta harmlös och svag till att verkligen skråla förbannat. Det är riktigt snyggt.

Musiken är rätt lätt men drömsk med många schyssta gitarrmelodier. Det är samtidigt här de kunde behöva jobba lite mer ibland. Det hade behövt vara mer kreativt för att ta sig ända fram. Trots det återvänder jag hela tiden, även om det inte är ofta.

Jag märker att jag känner mycket över deras musik men har väldigt lite att säga om den. Märkligt. Jag antar att det bästa är att låta dig lyssna själv istället. Bra skivor - här är dem:



söndag 19 augusti 2018

Konsert: Roger Waters


Friends Arena, Stockholm
18 augusti 2018

Musiker:
Roger Waters – lead vocals, bass, acoustic guitar, electric guitar on "Welcome to the Machine" and "Picture That"
Dave Kilminster – acoustic and electric guitars, talk box, backing vocals
Gus Seyffert – acoustic and electric guitars, bass, keyboards, backing vocals
Jonathan Wilson – acoustic and electric guitars, keyboards, lead and backing vocals
Drew Erickson – piano, keyboards, Hammond organ (withdrew from tour before Newark date, due to injury)
Bo Koster – piano, keyboards, Hammond organ (replaced an injured Erickson, from Newark date onwards)
Jon Carin – piano, keyboards, programming, lap steel guitar, acoustic and electric guitars, backing vocals
Ian Ritchie – saxophone, additional bass
Joey Waronker – drums, percussion
Jess Wolfe – backing vocals, percussion, lead vocals on "The Great Gig in the Sky" and "Mother"
Holly Laessig – backing vocals, percussion, lead vocals on "The Great Gig in the Sky" and "Mother"

Jag var nojig inför den här upplevelsen. Det här skulle bli min andra arenaspelning vilket skapade en oro och ett aningen ljummet intresse. Jag vågade inte förvänta mig något alls. Risken för att det skulle kännas så långt bort och frånvarande som på The Cure-konserten hängde lite som en skugga över allt. 
     Men jag tänkte inte på att Pink Floyd sedan länge har använt det massiva utrymmet i en arena på ett kreativt sätt. De gör nånting med det och får det att fungera Det blir inte en lokal som endast är stor för att rymma så många som möjligt. I efterhand är jag verkligen imponerad och han har fått mig att tro på arenakonceptet om det görs på rätt sätt. Det måste handla om musiken och inte om musikerna. Prioriteringen måste vara rätt.
      Waters jobbade med visuella medel på många sätt och efter pausen i mitten rullades projektordukar upp och bildade det kända Battersea Power Station från Animals-skivan med rykande skorstenar och allt. Vi fick dessutom en flygande gris. Storslaget är ordet. Kraftverket skiftade sedan till många olika saker och ytan användes på ett mycket snyggt sätt för att få fram musikens innehåll och syfte. Det bjöds också på lite lasershow men fabriken är något jag inte glömmer i första taget. 




 

Musiken var, förutom tre låtar, material från Pink Floyd. Det tre låtarna från solo-skivorna var riktigt bra. Framförallt de från senaste skivan som för övrigt är riktigt vass. Mina farhågor om att framförallt gitarristen inte skulle hålla måttet blev inte besannade, han var väldigt bra. Det är inte Gilmour, men få är som Gilmour.
     Min största önskan vore så klart att se alla tillsammans, men då en är död och Waters fortfarande är en knepig man att vara i band med, så lär det aldrig hända. Jag får ofta tipset om de kända cover-banden men där drar jag gränsen. Jag ser inte riktigt poängen att se människor spela covers på Floyd utan att någon av medlemmarna närvarar. Det känns mest konstigt. Det är en annan sak om man kanske slänger in en cover i sin egna show eller gör om skivorna i helt annan tappning. Jaja, nog om det.
     Ett stort plus med konserten är att Waters har tagit ett stort ansvar med ljudet. Inga öronproppar behövdes och de hade hela tiden kontroll på nivåerna. Ansvarsfullt, föredömligt och något ALLA egentligen ska göra. Varför ska besökarna vara hörselskadade efter konserten eller ens behöva ha hörselskydd? Waters har visat på det som de flesta branschen egentligen förstår - det behövs inte. Skönt att se någon så känd och inflytelserik visa vägen, hoppas det smittar av sig. Man kan ju alltid drömma.
     







lördag 21 april 2018

Simon Söderberg - Perspective (2018)

Vissa tillfällen är bara helt fantastiska för genren Drone eller ambient. Häromdagen var ett bra exempel på det. Jag hade spenderat totalt ca 6,5 timme på tåg och passade på att ta mig an Simon Söderbergs drone-monster Perspective.
     Det första jag vill nämna är att Söderberg vet vad ljudkvalité är och viktigt det är när man gör just den här musiken. Visserligen tjänar alla genrer på det, men det är smärtsamt uppenbart när man har klantat till det om det är något så nedskalat som drone. T ex kan man i spår 3, Howling Mountains, höra hur vinden yr bland kala klippväggar en mörk, lång natt. kraftfullt på ett sätt som bara naturen kan vara. Det här är inte lätt att skapa en känsla av det och det är ytterst viktigt att det låter bra då. Då känslan ska närvara i 32 minuter och 15 sekunder finns det inte utrymme för kass distortion i mastringen och andra ljudkvalité-problem.
     Miljökänslan är väldigt närvarande i Söderbergs musik och det är framförallt i ovan nämnda spår som det blir otroligt snyggt och övertygande. Mycket mäktigt helt enkelt!

onsdag 11 april 2018

Release: Dani Christensen - Maskinsjäl (2018)

Efter ungefär 5 år kan jag äntligen släppa det här verket ut i den vida världen.

Den har varit klart rätt länge egentligen men studier, arbete och andra saker har helt enkelt varit prioriterade.

Det finns mycket och mycket lite att säga om det här verket. Det är ett starkt konceptuellt verk, skapat inom följande, från första början, bestämda ramar:
- Fyra spår.
- 15 minuter per spår.
- Långsamma förändringar över tid.

Projektet blev väldigt snart influerat av Star Trek. Kort sagt representerar spåren olika farkoster från olika raser. Jag bestämde mig för att behålla fokus på maskinerna och att inte blanda in de som lever ombord.

Omslaget är gjort av Anna Lampadari, som även har stått för omslagen på flera av mina tidigare skivor. Ett stort tack till en snabb och engagerad Anna som plockade upp det här på så kort tid och snabbt jobbade med önskemål om olika förändringar - jag var minst sagt otålig vid det här laget ;)

Fysisk release
Som alltid kommer jag att göra fysiska skivor av det här, det är liksom för kul för att låta bli. Jag förstår att behovet av skivor blir allt mindre bland de flesta jag känner MEN givetvis vill jag att ni ska få en möjlighet att få en skiva om ni vill.

Jag lär höra av mig när det är dags till de jag är säker på är lite sugna men se till att säga till på nåt sätt om du vill ha en. Jag kommer göra dem själv med tanke på hur få det förmodligen blir (om antalet inte är oväntat stort) och tänker att den kommer kosta lite som den kostar att göra + lite till.

Jag vill till sist passa på att tacka följande personer för den hjälp de har gett mig under arbetets gång:
Anna Lampadari, Jakob Lindhagen, Kristofer Krook, Joel Rikardsson-Jensen, Erik Grensman, Emil Nensén, Markus Andersson, Jonas Karlsson och givetvis Gene Roddenberry.

lördag 13 januari 2018

Himlakropp - Sunnan (2017)

Efter förra skivan av Himlakropp var mina förväntningar väldigt höga. Jag har vid ett tillfälle fått tjuvlyssna lite även om Robert, som är hans riktiga namn, var väldigt hemlig kring det hela. Men det var bra, det ökade bara mina förväntningar.
     En av Himlakropps styrkor är hur han använder sig av akustiska instrument och ser till att spela in dem på ljudtekniskt bra sätt. Han har också, likt Mike Oldfield (för det mesta), förstånd nog att ta hjälp av andra att spela de instrument han inte själv bemästrar. Vissa saker, som t ex blåsinstrument, kan vara så otroligt känsliga i fråga om uttryck - det är också därför sådana instrument är så häftiga när det görs bra.
     På Sunnan hörs etno-influenserna mycket mer och jag gillar tanken med att låta dem ta överhanden den här gången. Det känns fint att han verkar göra precis som han vill, det är kompromisslöst bra bara. Himlakropps skivor kommer, av den anledningen, med stor sannolikhet alltid kunna åldras med värdighet.
     Första spåret, Jakarta, är en fantastiskt fin låt och en mäktig inledning till helheten. Den binder också ihop förra skivans sound med det nya, den fungerar lite som en bro. Låten Panang hade t ex inte fungerar lika bra som introduktion. Precis som första spåret introducerar snyggt så avslutar och knyter sista spåret, Forsnor, ihop allt väldigt bra.
     En jättefin skiva. En keeper. Otroligt vacker och genomarbetad. Skivor som dessa får mig att se ljusare på framtiden ur både ett ljudkvalité- och musikmässigt perspektiv. Det bör också nämnas att omslaget är helt otroligt snyggt.

<iframe src="https://open.spotify.com/embed/album/13JuHjxj2bqdrM0FvVW1aj" width="300" height="380" frameborder="0" allowtransparency="true"></iframe>