måndag 16 december 2013

Daft Punk - Random Access Memories (2013)

Om du gillar: Daft Punk i största allmänhet, disco, funk, sample-baserad musik.

Något jag verkligen gillar är när artister tar tid på sig innan de släpper nytt material. Det har en tendens att säkra en viss nivå av kvalité i resultatet. Så är definitivt fallet med Daft Punk och den nya skivan är precis vad den borde vara. Det gör mig glad att se att skivan sprider sig som en löpeld bland de allra flesta.
     Jag som många andra fann den stora kärleken till den franska duon i samband med skivan Discovery (2001) i samband med de musikvideos som de släppte med singlarna. Att dessa var en del av långfilmen Interstella 5555 (2003) som följer hela skivan gjorde inte saken sämre (den var ju dessutom gjord av ingen mindre än Leiji Matsumoto vars anime-verk jag var inne på när skivan kom). Jag ägde och var sedan tidigare också bekant med den första skivan Homework (1997), dock blev det ingen skiva som jag snurrade väldigt ofta (grymt bra dock).
     Hur som helst var Daft Punk vid det här laget en del av mitt liv och när jag läste att de skulle göra soundtracket till uppföljaren till Tron (1982) blev jag eld och lågor. Resultatet Tron: Legacy (2010) var tyvärr modernt rastlöst och halvdan och kunde gjorts bra mycket bättre. Soundtracket däremot var upp till alla förväntningar och kanske nästan för bra. Det blev ett problem för filmen då den klädde av den helt och hållet. Dess brister lyste med sin närvaro i detta klockrena soundtrack. Om de hade gjort filmen riktigt bra i övrigt hade vi förmodligen haft en fantastisk klassiker som skulle åldras med värdighet. Nåväl, man kan inte alltid få som man vill.
     Det var länge sen jag själv har varit med om en så stark marknadsföring för en skiva, kan knappt minnas något liknande egentligen. Var jag än vände mig i Stockholm såg jag omslaget av skivan på olika sätt. Planscher och klistermärken prydde hela staden både på hemliga och uppenbara platser. Det kan mycket väl bero på just att jag inte har bott här innan, kanske fungerar det såhär i vanliga fall för många skivor - det är trots allt ganska nytt för mig fortfarande att trampa runt i huvudstaden. Samtidigt går det inte heller att ignorera hur mycket det talas om skivan i alla möjliga sammanhang och bland så många olika grupper av människor. Framförallt verkar singeln Get Lucky verkligen ha satt sig hos de flesta. Väl genomförd PR helt enkelt och ja, visst är det också en bra låt. Extra fint är det så klart att de allra flesta verkar vara överens om att det här är "bra" musik, en bro över olika gränser såsom ålder.
     Så hur känns det nya verket? Hur låter det? Ur egen förväntan-synpunkt är jag helt tillfredsställd och jag finner en glädje i att de har sökt sig till ett nytt sammanhang samtidigt som det inte helt har övergivit sitt sound. På sätt och vis är den här mer lik den första skivan än Discovery. Mer av den klassiska, dansanta och upprepliga house-stilen än en klassisk sånguppbyggnad med obligatoriska sånginslag. De historiska dragen i musiken (och ibland historielektion rakt av) är mycket trevliga. En bra blandning av vad de tidigare har gjort helt enkelt och en värdig fortsättning på gruppens karriär. Nu gäller det bara att undvika singlarna så gott som det går så att den inte dör bland resten av den fina helheten. Det blir inte lätt dock - time to get lucky.

tisdag 3 december 2013

Keith Jarrett - Solo-orgel i Storkyrkan (Sankt Nicholas kyrka), 16 september, Stockholm, (1972)

Som en del av er kanske har märkt har orgeln blivit ett instrument som jag har fått otroligt stor respekt för. Med tiden har jag utvecklat ett tycke för hur den låter och hela orgelverk börjar sakta men säkert få en stadig plats i mitt hjärta. En annan sak jag har kommit att ta till mig är jazzpianisten Keith Jarrett. Med andra ord är önskan av en kombination av de båda mycket lockande och som tur är inte svår att uppfylla!
     För några månader sedan tipsade min vän Emil Nensén mig om just ett sådant verk. Han hade hittat en live-inspelning av Jarrett när han spelar på orgeln i Storkyrkan i Stockholm 1972. Den här perioden spelade Jarrett in en del orgelstycken på bl.a. en Barrock-orgel i Tyskland och hade vid ett Sverigebesök tagit en sväng förbi Storkyrkan innan det var dags för den egentliga pianokonserten på annan plats i staden.
     Av slutet i klippet att döma handlar det kanske om en upptagning av P2, men samtidigt låter den lite halvtaskigt inspelad. Dels är det ett kapitel i sig att fånga orgel på inspelning, dels kanske de gjorde det kasst men kanske kan det ha varit mer eller mindre oplanerat från Jarretts sida. Klippet är tyvärr fyllt av brus och sus men trots detta är det ett intressant tidsdokument som får mig att önska att jag hade varit där. Värt att notera är att Jarrett improviserar en hel del av det som hörs, inte en ovanlig metod för mannen i fråga och definitivt något som sätter en intressant prägel på en live-upplevelse.
     Klippet finns på Youtube och det finner ni nedan. En härlig upplevelse och ett bra exempel på instrumentets fantastiska möjligheter när en duktig musiker får arbeta med det. Det är alltid lika fantastisk att få uppleva hur en orgel kan skapa så många olika ljud och hur det går att jobba med så många stämmor samtidigt - allt detta genom en person! För den som gillar det här är det värt att veta att det finns mer välplanerade inspelningar av det här slaget med Jarrett. Framförallt tänker jag då på skivan Hymns/Spheres som jag förmodligen kommer att skriva om framöver. Ett visst mått av vanebildande och tålamod kanske krävs. Jag rekommenderar att du sätter dig ner och lyssnar i lugn och ro för orgeln är verkligen en värld i sig.