söndag 15 mars 2020

Andy Summers & Robert Fripp - I Advance Masked (1982)

En skiva jag lyssnar på mindre ofta än jag bör. Jag har egentligen älskat den länge men kanske var det, som med 80-talets King Crimson, något med soundet som inte riktigt slog rot på samma sätt som annat när jag fann den.
     Andy Summers är, för dig som inte är bekant med namnet, gitarristen från The Police. Genom den här skivan får man en viss förståelse för hur tekniskt duktig Summers är. Inte för att skivorna med The Police nödvändigtvis talar för motsatsen, men bredvid Fripp så är det klart och tydligt.

80-talet är, även om en del tycker att det är som alla andra decennium, annorlunda. Det är en modig tid där man testade mycket nytt inom musiken i samband med ny extremare teknik. Det resulterade i både bra och dåligt och som Robert Plant sa hade de kul iallafall även om det ibland gick som det gick.
     En video som gjordes i samband med den här skivan är ett exempel på något som blev dåligt. Fripp har försvarat det hela med att skivbolaget anställde någon som bad dem komma och spela in utan att de visste vad de gav sig in på. Plötsligt satt de som idioter i ett rum fyllt med exotifierade kvinnor som sprang runt i blöjor en hel eftermiddag. Jag gillar modern dans men det här är riktigt pinsamt. Videon? Enjoy:



Men givetvis är det skivan som man vill åt. Musiken. Kärnan. Inte de visuella dumheterna (i det här fallet är det endast dumheter nämligen).
     I Advance Masked är en härlig upplevelse av matematiska gitarrer, gitarrmoln och en given del i varje Fripp-älskares skuvsamling. Då albumet inte finns på Spotify får man Youtube:a sig fram eller köpa skivan så klart. Här är en av mina facoritspår: