tisdag 16 oktober 2012

Pjotr Tjajkovskij: Symfoni No.1 ”Winter Daydreams”




















Det här skivan innehåller två verk av Tjajkovskij, hans första symfoni och Nötknäpparen. Det är dock den första symfonin det här handlar om.
    Till en början är ett erkännande på plats, symfonier är inget jag är bevandrad inom. Istället tänker jag beskriva för er, den resa jag gått igenom när jag har lyssnat på denna inspelning. En färd genom ett spännande snöklätt vinterlandskap i form av Tjajkovskijs ”Winter Dreams” (Daydreams eller Dreams verkar variera). En guide till verket i form av en upplevelse.
    För att ens roas av denna skrivelse det minsta lilla rekommenderar jag varmt att lyssna samtidigt via Spotify:



Del ett startar mycket lågmält. Jag vaggas sakta in i ett skogslandskap där natten har lidit mot sitt slut och i morgonsolen hörs ett fåtal snöflingor leka i luften, De får snart tillökning och snön yr av nyvaken optimism runt omkring, samtidigt närvarar ständigt den kalla morgonluften med plötsliga utfall. Man kan höra hur skogen sakta vaknar till liv, slutna ögon står nu vidöppna inför dagens utmaningar. Ett allvar blandat med ett lugn.
    Del två startar även den väldigt avkopplat, större delen av stycket har den karaktären. Man hör hur även våra ögon sakta öppnar sig, mänskliga fötter tar sig fram över kallt trägolv en ledig dag. Vi kastar en blick ut genom fönstret, beskådar det nu lugna snöklädda landskapet utanför. Snart visar sig solen och vi tar oss ut på en promenad i denna majestätiska miljö. Bland djurspår och snötäckta granar pulsar vi sakta fram med rosiga kinder, en sån vacker dag! I vår iver tar vi oss längre och längre ut i skogen, hittar nya stigar och vägar vi aldrig tidigare förmått oss att prova. Snön börjar falla igen och vi känner hur oron kommer krypandes inombords. Var är vi egentligen och vilken väg leder hem?
    Del tre låter sig inte vänta. Man kan höra vinden komma igång igen och likt morgontimmarna i del ett dansar flingorna åter i luften, denna gång mer allvarligt. Vi beslutar oss hastigt att försöka ta oss hem men har svårt att minnas vägen. Medan vi letar oss ledtråd för ledtråd tillbaka blir det allt mörkare och vinden viner allt mer.
    Vi drar en djup suck av lättnad när vi hittat vägen tillbaks. Lättnaden försvinner dock snart av insikten av att det är en lång bit att gå genom meterdjup snö och dålig sikt. Vi kämpar oss genom piskande vindar och isig kyla, snart syns hemmets varma ljus. Med några sista krafttag tar vi oss till sist in genom dörren och slår beslutsamt igen den.
    Väl inne i stugans värme tar fjärde delen vid. Snön utanför fönstret forstätter stadigt falla, det verkar aldrig ta slut. Vi försöker värma oss genom att sitta tätt intill brasan för att återfå vår värme och vårt förstånd. Snart anar man hut mörkret har kommit tillbaka. Utanför yr flingorna stundtals graciöst, stundtals nästan hotfullt. Jag drar filten tätare runt min kropp. Plötsligt stormar vinden till utanför utan förvarning. Trädgrenar piskar stugans fönster och på ett nästan hånfullt sätt genomför vinden sin parad. Slutligen får vi värmen åter, brasan och dess värme omvandlar sakta vädret utanför till något vackert och storslaget igen. Vi tittar förundrat ut genom rutorna, beskådar naturens outtröttliga kraft.
    Det här var Tjajkovskijs första stora verk och den rönte inga egentliga framgångar. Hans lärare godkände den knappt och någon allmän uppmärksamhet skedde inte. Samtidigt var det en viktig punkt för honom i hans karriär just på grund av de nya svårigheterna som en symfoni innebär.
    Det här är en ypperlig introduktion för den ovana symfonilyssnaren. För någon med bakgrund från senare 1900-talet kan den här symfonin nog locka pga de likheter som finns i vår nuvarande musik-kultur. Delvis för att den kopplar till vårt samtida minimalistiska uttryckssätt och för att den är tydlig med vad den vill vara - en snösymfoni.

torsdag 11 oktober 2012

Anna von Hausswolff - Ceremony (2012)


Redan innan skivan har börjar snurra levererar omslagsbilden något spännande: man möts av en bild av fem orgelpipor. Även om man är van vid orgel-imitationer sedan 60-talet slår få saker en riktig orgel. För många är  instrumentet  tätt förknippad till högtider i kyrkan, men det är viktigt att inte glömma att det i grund och botten handlar om ett fantastiskt instrument. Redan i första spåret skapas en mycket lovande, tung och känsloladdad stämning och jag blir helt till mig och tänker: "snälla låt det här hålla hela vägen".
    I Deathbed fortsätter skivan i samma känsla. Ljudbilden utvecklas med sväviga gitarrer och tyngre distgitarrer. Som om det inte vore nog med att instrumenten för tankarna till band som Cocteau Twins och Dead Can Dance börjar von Hausswolff dessutom sjunga med en röst som för tankarna direkt till Kate Bush. Jag är kär.
    Skivan har ett väldigt tungt och stundtals mörkt sound. Det är inte så konstigt då den är tillägnad hennes numera avlidna morfar och hans sista kamp mot döden. Om man är obekväm med ett sånt här upplägg och får panik redan i början tycker jag ändå att man bör ge sig till tåls. Det finns så mycket att hämta här för så många.
    Skivan, som är Hausswolffs andra, bjuder på en majestätisk och kraftfull upplevelse med garanterad gåshud och betoning på helhetsintryck. Det här är något av det absolut bästa jag har hört i mitt liv.


fredag 5 oktober 2012

Experimentell poprock på Strand



















Konsert
14 september 2012
Omar Rodriguez-Lopez Group/Bosnian Rainbows
Strand


Omar Rodriguez-Lopez är minst sagt en mångsidig artist, orädd för att dra saker till sin spets och utforska sina möjligheter. De som följt hans karriär från At the Drive In till the Mars Volta vet att han har experimenterat friskt genom åren. Han har dessutom en gedigen katalog av ca 30 solo-album i ryggen. Även om spelningen går under hans namn visar det sig att det handlar om en helt ny grupp - Bosnian Rainbows.
     Det känns redan från början hur den nya konstellationen fungerar riktigt bra. Med stadiga elektroniska takter, utsvävande galenskaper och ett riktigt bra sound övertygar gruppen verkligen. Omars trogna bundsförvant Dentoni Parks är lika träffsäker på trummorna som vanlig och som tur är bjuder de på några tillfällen med hans fantastiska timing. Även om man saknar Juan Alderete på elbasen, ersätts han på ett passande sätt av Nicci Kaspers synthar. Kaspers levererade tunga basgångar samt synthslingor som höll grunden stadig och intressant.
    Som en vulgär schaman dansar och skakar sångerskan Teri Gender Bender (Teresa Suaréz) över hela scenen, stundtals utanför den. Hennes attitydstarka sångsätt passar riktigt bra med den starka, stadiga pulsen. Med galna blickar och mycket scenspel lyckas hon stjäla en hel del av den uppmärksamhet som annars per automatik går till Omar.
    För de som förväntade sig Omars milslånga gitarrsolon och låtar på 15 minuter fanns det helt klart en risk för besvikelse. Det nya elektroniska pop-soundet har genomsyrat allt Omar har producerat på senare tid. Den nya gruppen är inget undantag, men trots allt har hans kosmiskt svävande signaturljud fått sitt rättmätiga utrymme även här.
    Man kan inte annat än längta till att skivan kommer ut.

torsdag 24 maj 2012

Barabbas bemärkelsedag


Idag är det inte vilken dag som helst, det är nämligen Barabbas födelsedag. Finns det en sån dag? Ja, från och med idag är det bara att markera ut den i kommande kalendrar! Det var nämligen med största sannolikhet den här dagen för 6 år sen som Hans och Dani första gången tog i hand.

Jag tänkte jag skulle ta tillfället i akt och berätta om Barabbas historia en stund.

Det började med att jag fick mitt första jobb, nämligen på LIDL i Mjölby. Butiken skulle byggas upp från början så vi var där vid premiären. I några veckor skapade vi det färgrika landskap ni alla kom att älska som LIDL samtidigt som vi hade lite tid att bekanta oss med varandra. Ibland lekte Dani, Hans och Perry (cool dude) för sig själva och det var då de förstod att de hade en del saker gemensamt. Jag och Hans spelade dessutom musik på nåt plan och tänkte att vi skulle hitta på nåt.

Värt att notera är att Perry en gång i tiden har klarade hela Ninja Gaiden 1 till NES utan att bli träffad en enda gång. Värt att nämna om och om igen. (alltså på riktigt)

Hur som helst var det så att Hans redan nu (med sin far) hade byggt upp en studio vilket innebar att vi kunde leka fritt i en riktigt bra inspelningsmiljö. Vår första idé gick ut på att ta alla LIDL:s roliga produktnamn och göra nåt kul av det, det här var alltså den röda tråden till en början.

Lika dumma i huvudet

Studion hade mycket spökande för sig runt den här tiden och det satte ständigt käppar i hjulen för oss (vi hade varit rika annars). Genom första året lyckades vi dock genomföra några verk, de flesta har inte hört detta.

Jag vill VERKLIGEN understryka att det inte hade spelats mycket gitarr runt den här tiden för min del. Det finns så att säga en anledning att hela världen inte har hört det här ;).

Hur som helst roades vi sjukt mycket av en specifik produkt: McIver's LiqoriceMix. Det resulterade i detta:



Denna inspelning trots tekniska motgångar gav oss blodad tand så vi fortsatte bråka med alla spökerier i studion. Ibland redde det ut sig och ibland bråkade det med oss (jag undrar ofta hur mycket vi hade hunnit göra under perfekta omständigheter).


Vår nästa låt blev vår första hit, Sandslott. Vi hade nu vandrat bort från grundplanen då det inte riktigt höll samt att Hans inte längre var anställd på LIDL (om jag minns rätt). Istället skapades idén att göra något i varje genre vi kunde komma på, det är på sätt och vis en tanke vi fortfarande har kvar. Det var nu vi kom på vad vi egentligen borde syssla med, någon slags akustisk progg med lustigheter.

Låten nedan kom att spelas in på nytt (till skivan Folk & Fä) men vad som här presenteras är alltså första inspelningen av verket i fråga.



Jag och Hans var aldrig större fans av Green Day eller att skjuta folk i största allmänhet. Vi tänkte att vi borde göra en låt om detta och försöka vara roliga samtidigt (och få med en till genre).

Varning kanske bör utfärdas, den här är kanske inte vidare rolig alls, för nån i hela världen men eftersom idag är idag bör vi ändå lägga upp en länk. Kattungarna i videon är alltså där för att ni verkligen ska förstå att Barabbas kanske inte bör tas på jättestort allvar.



Någonstans efter det här började vi jobba på vår julskiva, "Fattiga barn får inga julklappar". Det här blev den första storskaliga produktionen under namnet Barabbas, verkligen en spännande resa! Studion var dessutom på bättre humör nu efter att Hans hade skaffat nya saker (jag tror iallafall att det är nu).

Hans pysslar i nya studiotekniken (RIP jättestora mixerbordet)


Julskivan är något som de flesta är mer bekanta med, en samling vackra tolkningar av klassiska julvisor helt enkelt. En del gäster fanns även med, Hans far och vår vän Mattias Westman samt en barnkör. Man förstod nu att Barabbas var något som hela världen skulle få höra (och aldrig någonsin glömma).

Den här skivan finns inte på Spotify och jag vet (jag vet) att det verkar kännas som ett stort projekt att packa upp zip-filer nu för tiden. Hur som, för den som är tillräckligt nyfiken går den att få tag på här:

http://www.barabbas.se/stuff/Barabbas_jul.zip


Efter julskivan gick det lite tid, det kom lite tillfällen här och där då vi jobbade lite mest för att det var kul osv. En dag hade vi med oss Hans arbetskamrat Johan Berndt vid ljudrattarna och Erik Grensman på gitarr. Jag hittade ett bekant ljud på keyboarden...nåt som lät skrämmande likt ett minne från 90-talet. Vi förstod snart att det var dags för en cover.



Vi började under den här perioden även tänka större. Vi hade förstått att svensk progg förmodligen var det vi borde satsa mest på. Sagt och gjort, det var dags att göra en hel progg-skiva.


Mycket planering, tid och energi lades ner på det här. Ska man spela något av Barabbas bör man spela upp det här. Det hade även gått mycket tid och vi hade vid det här laget fått mer skills i det mesta (andra projekt, allmän övning osv). Vi sjöng bättre, vi spelade bättre, vi hade högre krav på våra inspelningar - vi var snyggare.




För att höra Folk & Fä kan nu antingen köpa den rent fysiskt för 50:- eller nåt (finns en del kvar) eller kolla in Spotify-länken nedan:
http://open.spotify.com/album/52MQEO6Fb5IxrwwpuizOhm

Eeeeeeller: (cool grej)


Vid något tillfälle fick vi även spela live i radion. Tyvärr har vi inte lyckats få tag på den inspelningen vilket är rätt trist. Det gick visserligen sådär men det fanns ändå en del lyssnare ;)

Det bjöds på tunga frågor som "Är ni ett politiskt band" osv som var lite oväntade att svara på med tanke på vår lite komiska natur, läxan är lärd. Vi spelade något live också, tror det var Sandslott eller Elak man. Innan vi gick fanns det en vägg man kunde klottra på om man var känd (som vi då). Sagt och gjort:


Efter allt detta har vi sysslat lite med ett sidoprojekt vi kallar för Dödshjälp med en snubbe på trummor som heter Jimmi Aakula. Lite hårdare, lite tuffare och lite annorlunda. Det har sedan dess stått lite still pga att vi har haft för mycket att göra. Det kommer göras klart någon gång i framtiden, vi har även tankarna på en till progg-skiva. Ett exempel i midsommartider på Dödshjälp kan ni lyssna på här (ja jag vet det låter lite Ultima Thule men det var inte meningen haha, tänk hardcore och sånt istället):



Vill passa på att uttrycka en stor tacksamhet till alla som har stöttas oss genom dessa 6 år (på fullaste allvar).

TACK TACK TACK TACK