tisdag 16 oktober 2012

Pjotr Tjajkovskij: Symfoni No.1 ”Winter Daydreams”




















Det här skivan innehåller två verk av Tjajkovskij, hans första symfoni och Nötknäpparen. Det är dock den första symfonin det här handlar om.
    Till en början är ett erkännande på plats, symfonier är inget jag är bevandrad inom. Istället tänker jag beskriva för er, den resa jag gått igenom när jag har lyssnat på denna inspelning. En färd genom ett spännande snöklätt vinterlandskap i form av Tjajkovskijs ”Winter Dreams” (Daydreams eller Dreams verkar variera). En guide till verket i form av en upplevelse.
    För att ens roas av denna skrivelse det minsta lilla rekommenderar jag varmt att lyssna samtidigt via Spotify:



Del ett startar mycket lågmält. Jag vaggas sakta in i ett skogslandskap där natten har lidit mot sitt slut och i morgonsolen hörs ett fåtal snöflingor leka i luften, De får snart tillökning och snön yr av nyvaken optimism runt omkring, samtidigt närvarar ständigt den kalla morgonluften med plötsliga utfall. Man kan höra hur skogen sakta vaknar till liv, slutna ögon står nu vidöppna inför dagens utmaningar. Ett allvar blandat med ett lugn.
    Del två startar även den väldigt avkopplat, större delen av stycket har den karaktären. Man hör hur även våra ögon sakta öppnar sig, mänskliga fötter tar sig fram över kallt trägolv en ledig dag. Vi kastar en blick ut genom fönstret, beskådar det nu lugna snöklädda landskapet utanför. Snart visar sig solen och vi tar oss ut på en promenad i denna majestätiska miljö. Bland djurspår och snötäckta granar pulsar vi sakta fram med rosiga kinder, en sån vacker dag! I vår iver tar vi oss längre och längre ut i skogen, hittar nya stigar och vägar vi aldrig tidigare förmått oss att prova. Snön börjar falla igen och vi känner hur oron kommer krypandes inombords. Var är vi egentligen och vilken väg leder hem?
    Del tre låter sig inte vänta. Man kan höra vinden komma igång igen och likt morgontimmarna i del ett dansar flingorna åter i luften, denna gång mer allvarligt. Vi beslutar oss hastigt att försöka ta oss hem men har svårt att minnas vägen. Medan vi letar oss ledtråd för ledtråd tillbaka blir det allt mörkare och vinden viner allt mer.
    Vi drar en djup suck av lättnad när vi hittat vägen tillbaks. Lättnaden försvinner dock snart av insikten av att det är en lång bit att gå genom meterdjup snö och dålig sikt. Vi kämpar oss genom piskande vindar och isig kyla, snart syns hemmets varma ljus. Med några sista krafttag tar vi oss till sist in genom dörren och slår beslutsamt igen den.
    Väl inne i stugans värme tar fjärde delen vid. Snön utanför fönstret forstätter stadigt falla, det verkar aldrig ta slut. Vi försöker värma oss genom att sitta tätt intill brasan för att återfå vår värme och vårt förstånd. Snart anar man hut mörkret har kommit tillbaka. Utanför yr flingorna stundtals graciöst, stundtals nästan hotfullt. Jag drar filten tätare runt min kropp. Plötsligt stormar vinden till utanför utan förvarning. Trädgrenar piskar stugans fönster och på ett nästan hånfullt sätt genomför vinden sin parad. Slutligen får vi värmen åter, brasan och dess värme omvandlar sakta vädret utanför till något vackert och storslaget igen. Vi tittar förundrat ut genom rutorna, beskådar naturens outtröttliga kraft.
    Det här var Tjajkovskijs första stora verk och den rönte inga egentliga framgångar. Hans lärare godkände den knappt och någon allmän uppmärksamhet skedde inte. Samtidigt var det en viktig punkt för honom i hans karriär just på grund av de nya svårigheterna som en symfoni innebär.
    Det här är en ypperlig introduktion för den ovana symfonilyssnaren. För någon med bakgrund från senare 1900-talet kan den här symfonin nog locka pga de likheter som finns i vår nuvarande musik-kultur. Delvis för att den kopplar till vårt samtida minimalistiska uttryckssätt och för att den är tydlig med vad den vill vara - en snösymfoni.

torsdag 11 oktober 2012

Anna von Hausswolff - Ceremony (2012)


Redan innan skivan har börjar snurra levererar omslagsbilden något spännande: man möts av en bild av fem orgelpipor. Även om man är van vid orgel-imitationer sedan 60-talet slår få saker en riktig orgel. För många är  instrumentet  tätt förknippad till högtider i kyrkan, men det är viktigt att inte glömma att det i grund och botten handlar om ett fantastiskt instrument. Redan i första spåret skapas en mycket lovande, tung och känsloladdad stämning och jag blir helt till mig och tänker: "snälla låt det här hålla hela vägen".
    I Deathbed fortsätter skivan i samma känsla. Ljudbilden utvecklas med sväviga gitarrer och tyngre distgitarrer. Som om det inte vore nog med att instrumenten för tankarna till band som Cocteau Twins och Dead Can Dance börjar von Hausswolff dessutom sjunga med en röst som för tankarna direkt till Kate Bush. Jag är kär.
    Skivan har ett väldigt tungt och stundtals mörkt sound. Det är inte så konstigt då den är tillägnad hennes numera avlidna morfar och hans sista kamp mot döden. Om man är obekväm med ett sånt här upplägg och får panik redan i början tycker jag ändå att man bör ge sig till tåls. Det finns så mycket att hämta här för så många.
    Skivan, som är Hausswolffs andra, bjuder på en majestätisk och kraftfull upplevelse med garanterad gåshud och betoning på helhetsintryck. Det här är något av det absolut bästa jag har hört i mitt liv.


fredag 5 oktober 2012

Experimentell poprock på Strand



















Konsert
14 september 2012
Omar Rodriguez-Lopez Group/Bosnian Rainbows
Strand


Omar Rodriguez-Lopez är minst sagt en mångsidig artist, orädd för att dra saker till sin spets och utforska sina möjligheter. De som följt hans karriär från At the Drive In till the Mars Volta vet att han har experimenterat friskt genom åren. Han har dessutom en gedigen katalog av ca 30 solo-album i ryggen. Även om spelningen går under hans namn visar det sig att det handlar om en helt ny grupp - Bosnian Rainbows.
     Det känns redan från början hur den nya konstellationen fungerar riktigt bra. Med stadiga elektroniska takter, utsvävande galenskaper och ett riktigt bra sound övertygar gruppen verkligen. Omars trogna bundsförvant Dentoni Parks är lika träffsäker på trummorna som vanlig och som tur är bjuder de på några tillfällen med hans fantastiska timing. Även om man saknar Juan Alderete på elbasen, ersätts han på ett passande sätt av Nicci Kaspers synthar. Kaspers levererade tunga basgångar samt synthslingor som höll grunden stadig och intressant.
    Som en vulgär schaman dansar och skakar sångerskan Teri Gender Bender (Teresa Suaréz) över hela scenen, stundtals utanför den. Hennes attitydstarka sångsätt passar riktigt bra med den starka, stadiga pulsen. Med galna blickar och mycket scenspel lyckas hon stjäla en hel del av den uppmärksamhet som annars per automatik går till Omar.
    För de som förväntade sig Omars milslånga gitarrsolon och låtar på 15 minuter fanns det helt klart en risk för besvikelse. Det nya elektroniska pop-soundet har genomsyrat allt Omar har producerat på senare tid. Den nya gruppen är inget undantag, men trots allt har hans kosmiskt svävande signaturljud fått sitt rättmätiga utrymme även här.
    Man kan inte annat än längta till att skivan kommer ut.