söndag 23 april 2017

Magnus Öström - Parachute (2016)

Magnus Öström har släppt sin tredje soloskiva och jag såg nu att jag har glömt att skriva klart det här inlägget sedan länge. När skivan var på g var det tydligt att Öströms grepp om mig var starkare än jag hade förstått då mina förväntningar var så pass höga som de var.
     Med sig på skivan har han samma grupp musiker som tidigare vilket jag tackar för då de är så otroligt duktiga och vana vid varann. Öströms signatursound finns överallt på skivan. Den stadiga lokomotiv-aktiga rytm jag gillar väldigt mycket. Men kanske blev det för mycket av det den här gången och för lite av det andra. Jag saknar lite finess bland det motoriska ibland även om Öström spelar riktigt bra. 
     Övriga musiker följer konceptet då det är själva planen med skivan och det resulterar i en något sömnig produktion. Jag kallar det inte dåligt för jag gillar det jag hör, men det hade varit möjligt att arbeta fram något intressantare. Skivan, som vilar mer på det minimalistiska än tidigare, kan inte riktigt hantera uppgiften den tar sig an. 
     Parachutes blir en Öström för bakgrundsmusikstillfällen. Den Öström man sätter i skivspelaren när man vill uppröra så få som möjligt men ändå få en känsla av jazz/progressive/minimalism i rummet. Besvikelse? Till viss del blir det så men det är en bra skiva och jag rekommenderar den framförallt till alla som inte förälskade sig i tidigare verk men ändå fann något de gillade där. Kanske är det här just din Öström-skiva? Ge den ett försök.

måndag 17 april 2017

Allan Holdsworth (1946-2017)

Allan Holdsworth har gått bort. En riktig gigant bland gitarrister, framförallt inom jazz/fusion. Min relation till Holdsworth musik är rätt svag. Han är en av de musiker vars namn alltid är precis kring hörnet men som jag av någon anledning inte fångat in så mycket av.
     Det finns en skiva i min hylla och den är jätteviktig för mig. Det som är så spännande är att jag gillar den så mycket men trots det inte hittar fler broar in i hans övriga verk. Vad det är för skiva? "Igginbottoms Wrench" av Igginbottom. Det här är en av de tidigaste inspelningarna med Allan Holdsworth och ett fynd jag fann genom en av många skattjakter på internet. Idag äger jag den på reissue på LP. Den dyker knappt upp "på riktigt" och när den gör det är den många tusen kronor dyr. Holdsworth ska tydligen inte gilla den här väldigt mycket och det är väl inte så konstigt. Det är ett tidigt verk och han slarvar trots allt en del om man jämför mot vad han senare var kapabel till.
     Det här får markera dagen när jag inleder ett nytt försök med Holdsworth. Det lär finnas mycket guld där ute och kanske är jag äntligen insatt nog för att klicka med honom. Avslutar med några låtar från ovan nämnda skiva och tackar för Holdsworth för en av mina tidiga broar in i fusion och jazz.


lördag 1 april 2017

Seasurfer - Under the Milkyway... Who Cares (2017)


Ett kort sätt att beskriva Seasurfer är "hård dreampop". Men det går lika bra att vända på det och kalla det för "mjuk shoegaze". De befinner sig någonstans mittemellan helt enkelt och den här gränsen är förvisso väldigt flytande.
      Första låten på skivan, Tricolore, bjuder på en rätt aggressiv inledning. Jag ryckte till första gången när jag hörde det och det är väl tanken kanske. Även om det kände oväntat är det ju helt i deras linje när jag tänker efter. Den är också bara 2.24 minuter så det är ett kraftfullt intro helt enkelt. Den här skivan har överlag mer driv än förra och det är kul att de visar den här sidan av sig själva mer. Bara att hålla tummarna på att de även befinner sig i drömvärlden i framtiden. Det är så tradigt när band blir tråkig dussinrock till slut.
     Det är viktigt att påpeka redan nu att banden ser väldigt annorlunda ut. Det är bara trummisens, bandets skapare, som är kvar från förra skivan. Det är kort och gott hans projekt så det är helt i ordning med kreativa visionen att folk kommer komma och gå. Den nya sångerskan gör ett fint jobb men jag kan sakna den otroligt starka karaktären i sången på första skivan. Den skrek verkligen av eget uttryck och det gör den skivan otroligt minnesvärd. Hur som helst dissar jag inte den nya sången då den helt klart har en hel del attityd och personlighet den med, men det var stora skor att fylla.
     En detalj jag gillade skarpt på första skivan var de tyska inslagen i texten. Det är fint att få uppleva olika språk i en musikalisk värld där engelska är så otroligt givet. Även om man inte kan språket kan man ofta förstå mer än man tror bara genom att lyssna med hjärtat. Den här skivan bjuder på många sådana inslag fast det är franska som gäller nu istället. Härligt.
     För fans av gruppen Cocteau Twins kommer låten Daydream sitta precis där den ska. Inspirationen av ovan nämnda band har visserligen inte varit en hemlighet innan men här blir det väldigt tydligt. Melodierna skuttar runt på ett sätt som är så välbekant. Det är kul men jag är glad att de mest flörtar med det här och inte formar all sin musik på samma sätt. Det har trots allt någon annan redan gjort så jag uppskattar mer om de låter som de själva gör.
     Hur låter det då? Förra skivan talade jag del om hur genrer som shoegaze inte är direkt kända för sin ljudkvalité. Den här gången är det rätt illa i Seasurfers fall. Det är synd för jag vill verkligen spela den här skivan högt. Tur att musiken är så pass bra - det får gå an ändå.
     På det stora hela är det här en jättefin uppföljare på en skiva som redan har hunnit ge mig mycket glädje. Missa inte den här om du framförallt gillade det de gjorde sist. Om inte annat är även den här skivan en bra inkörsport i den här genren.

<iframe src="https://embed.spotify.com/?uri=spotify%3Aalbum%3A7EblApwYavI1QVkVQrfRna" width="300" height="380" frameborder="0" allowtransparency="true"></iframe>