lördag 13 januari 2018

Himlakropp - Sunnan (2017)

Efter förra skivan av Himlakropp var mina förväntningar väldigt höga. Jag har vid ett tillfälle fått tjuvlyssna lite även om Robert, som är hans riktiga namn, var väldigt hemlig kring det hela. Men det var bra, det ökade bara mina förväntningar.
     En av Himlakropps styrkor är hur han använder sig av akustiska instrument och ser till att spela in dem på ljudtekniskt bra sätt. Han har också, likt Mike Oldfield (för det mesta), förstånd nog att ta hjälp av andra att spela de instrument han inte själv bemästrar. Vissa saker, som t ex blåsinstrument, kan vara så otroligt känsliga i fråga om uttryck - det är också därför sådana instrument är så häftiga när det görs bra.
     På Sunnan hörs etno-influenserna mycket mer och jag gillar tanken med att låta dem ta överhanden den här gången. Det känns fint att han verkar göra precis som han vill, det är kompromisslöst bra bara. Himlakropps skivor kommer, av den anledningen, med stor sannolikhet alltid kunna åldras med värdighet.
     Första spåret, Jakarta, är en fantastiskt fin låt och en mäktig inledning till helheten. Den binder också ihop förra skivans sound med det nya, den fungerar lite som en bro. Låten Panang hade t ex inte fungerar lika bra som introduktion. Precis som första spåret introducerar snyggt så avslutar och knyter sista spåret, Forsnor, ihop allt väldigt bra.
     En jättefin skiva. En keeper. Otroligt vacker och genomarbetad. Skivor som dessa får mig att se ljusare på framtiden ur både ett ljudkvalité- och musikmässigt perspektiv. Det bör också nämnas att omslaget är helt otroligt snyggt.

<iframe src="https://open.spotify.com/embed/album/13JuHjxj2bqdrM0FvVW1aj" width="300" height="380" frameborder="0" allowtransparency="true"></iframe>