tisdag 24 september 2013

Konsert: Andsnes i Beethoven


Konserthuset, Stockholm
19 september 2013

Personal:
Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Sakari Oramo
Piano: Leif Ove Andsnes

Program:
Enescu: Svit nr 2.
Nielsen: Symfoni nr 2 "De fire temperamenter".
-paus-
Beethoven: Pianokonsert nr 4.
Extranummer: Hörde inte riktigt vad han sa men det var en enskild del av någon piano sonata av Beethoven.

Den här konserten var något nytt för mig. Det var första gången som jag lyssnade live på "klassisk musik". Jag har visserligen varit på Play!-konserter några gånger men de räknas inte riktigt. Sedan studierna var det här ett område inom musiken som jag verkligen har funnit ett behov av att greppa. Jag vet ju vid det här laget att man bör ha tålamod om något känns ovant, det är så man ibland hittar guldet. Jag har inte haft mycket tid till den klassiska musiken då jag tog itu med jazzens olika delar först, musik som hela tiden tar mer mark hos mig.
     Det här blir en ursäktande start men det är nog så det måste bli. Det är svårt att uttala sig om saker man inte alls är insatt i och jag antar att jag härmed har garderat mig för att låta ignorant. Det är t.ex. svårt att avgöra hur bra pianospelet är om man inte har något att jämföra det med, man måste lita på det som står i broschyren. Med det sagt ska jag försöka summera upplevelsen så gott som det går och förmodligen inte i alltför många ord.
     Den första delen av kvällens konsert var Svit nr 2 av George Enescu och Symfoni nr 2 av Carl Nielsen. Det första verket har tydligen valts delvis av den anledning att delat av Enescus musik skall spelas in i samband med ett jubileum. Enescu-verket kändes flödande romantiskt och inte alltid så engagerande, men inte på något sätt dåligt framfört. Misstolka mig inte här, romantisk musik kan verkligen vara engagerande och med mer kunskap om stycket hade det nog med störta sannolikhet känts annorlunda. Nielsens verk följde det första men här hade jag lättare att haka på, förmodligen p.g.a. de ständiga små detaljerna som for fram här och var bland de olika instrumentstämmorna.
     Sedan blev det paus och man hissade i samband med detta upp den flygel som kvällens huvudverk skulle framföras på. Det var nu dags för Pianokonsert nr 4 av Beethoven och därmed dags för pianisten Andsnes att glänsa vid klaviaturet. Conserto-formen är något jag är mer bekant med och det ökade möjligheterna att uppskatta den här delen av kvällens verk. Just på grund av att jag vet mer hur uppbyggnaden och formen fungerar fanns det en förväntan inför detta vilket gjorde det lättare att hänga med. Jag visste t.o.m. när jag skulle applådera - soft. 
     Jag vill ta tillfället i akt att rekommendera den här formen av klassiskt till er andra som är nyfikna och oinvigda i den här världen. Kort sagt kan man säga att en concerto består av soloinstrument tillsammans med orkester. Står det Piano Concerto kommer detta verk att ha solodelar framförda med just piano och dessa solodelar är sedan "omringade" av orkesterdelar.
     Nedan följer de verk som spelades upp (notera att detta ej är inspelat från själva konserten):

tisdag 17 september 2013

Chrysta Bell - This Train (2011)

Om du gillar: Drömska amerikanska atmosfär med en stark touch av David Lynch, djupa kvinnoröster, när saker går sakta.

Det finns risk för att jag har skrivit om den här redan för något år sedan. Men eftersom bloggen fungerar annorlunda nu så gör jag det igen. Det här är inte världens bästa skiva, men anledningen att jag har upplyst om den så mycket både där och via Facebook är för att jag tror att den kan passa så många olika lyssnare. Så om du inte brukar lyssna på det jag postar men alltid läser det jag skriver - lyssna den här gången.
     Chrysta Bell har gjort den här skivan i samarbete med filmregissören David Lynch och redan nu kanske du, om du sett hans filmer, får en aning om hur det här låter. För er som har sett Lynch filmer, kortfilmer eller TV-serien Twins Peaks, bjuder den här skivan på en mycket lik ljudbild som dessa har. Täta, tjocka och atmosfäriska ljudlandskap med syfte att skapa en ibland olustig men spännande (läs: intressant) känsla för övrigt innehåll att utspela sig i. Lynch är en personlig favorit när det kommer till själva filmusiken. Jag har inte stenkoll på alla han har arbetat med i dessa sammanhang men en av de större namnen är Angelo Badalamenti. Jag vill uppmärksamma det faktum att Lynch själv inte gör musiken utan tar hjälp av andra för att få igenom sina visioner, det är lite fel att ge honom all cred om vi nu ska tala om just musiken (dock skriver han mycket texter och har släppt egna skivor).
     En av de sångerskor de flesta nog kopplar till Lynch är sångerskan Julee Cruise, mycket på grund av soundtracket till Twins Peaks. Tre av de låtarna dyker upp på Crusie egna skiva Floating into the Night, men den återkommer jag till vid ett annat tillfälle.
     Chrysta Bells skiva This Train är tätt sammankopplat till det jag skrivit ovan. Det är verkligen tydligt att hon har jobbat tätt med Lynch i skapandeprocessen. Man hör den täta, drömska och stundtals romantiska stämningen rakt igenom, ett USA skildrat på ett tidslöst, abstrakt, drömmande, och längtande sätt. Bells röst och sätt att sjunga har en sådan tyngd och en viss kaxighet som gör det svårt att inte bli berörd.
     Dessa anledningar: skivans styrka, dess tunga och ofrånkomliga sound, riskerar att skrämma iväg en och annan. Jag tänker på hur musiken likt Lynch filmer har en tendens att kombinera mysigt sound med ett ständigt obehag och vemod i luften. För egen del älskar jag hur detta uppbådar en situation där mina tankar sprids med vinden på ett sätt där jag måste ta itu med mig själv. Ett av många exempel på hur musik kan vara en mäktig kraft när det handlar om självrannsakan. Hur det än må vara med den saken för dig käre lyssnare så ge den en chans via länken nedan:

tisdag 10 september 2013

King Crimson - In the Wake of Poseidon (1970)

Om du gillar: Episka och drömlika berättelser, en blandning av jazz, rock och klassiskt, fantastiska musiker och fantastiska musikaliska idéer, en nykter musikaspekt av sent 60-tal ;)

I detta andra verk av King Crimson stöter vi på en formula mycket lik den på första skivan (länk). Det första spåret, Pictures of a City, sätter en hård och rå prägel som sedan snabbt skiftar till något mycket lugnare och avkopplat. Det märks dock att kontrasten i det här har minskat något och att en helhet genom hela skivan är tydligare - något som undertecknat verkligen uppskattar. Det är med detta verk som King Crimson verkligen började komma till sin fulla rätt enligt mig.
     Bandet, som skulle komma att få många olika uppsättningar under Robert Fripps styre, hade redan vid det här laget börjat byta medlemmar. T.ex. försvann sångaren Greg Lake snart till det som blev Emerson Lake & Palmer. Han bidrar dock med sång på alla spår utom Cadence and Cascade.
     Briljansen i spelteknik och textförfattande är stundtals helt bländande och basgången i första spåret är fortfarande bland det bästa jag vet. Trumspelet är som vanligt helt otroligt (stundtals att dö för) och på det stora hela känner man igen mycket av det man hör på första skivan.
     Något som gruppen är känd för är det breda användande av mellotronen (länk). Detta hörs tydligt på spår 7, The Devils Triangle, då det i princip består av mellotronstämmor. I samband med progressiva rockakter dök det här instrumentet upp ofta framöver och än idag är det vanligt förekommande. Opeth är ett bra modernt gruppexempel på ett sådant användande, även om de kanske använder moderna varianter av det. I verket jag nämnde ovan kommer verkligen den speciella och rätt mörka karaktären i instrumentet fram. Det är ganska uppenbart att jag verkligen mellotroner och min kärlek började utan tvekan med den är skivan.
     I övrigt är skivan också, om fortfarande mestadels allvarlig i sina teman, kryddad med lite humor - ett drag  som upprepades i flera kommande produktioner. Fantastisk skiva (fantastisk.) och en odödlig favorit bland mina vinyler. Jag tänker även passa på att skryta med att jag har den på tidig press, närmare bestämt ett "pink label"-exemplar.
     Jag har inte funnit en enkel länk åt er för att lyssna igenom hela skivan då detta verkar saknas men nedan finns en Youtubevideo för varje enskild låt i rätt ordning:

fredag 6 september 2013

King Crimson - In the Court of the Crimson King (1969)

Om du gillar: Episka och drömlika berättelser, en blandning av jazz, rock och klassiskt, fantastiska musiker och fantastiska musikaliska idéer, en nykter musikaspekt av sent 60-tal ;)

Den här skivan har utan tvekan spelat en stor roll i mitt musikaliska liv. Det var här som kärleken till den progressiva rocken först tog tag i mig och kärleken till musik (samt förståelsen av den) växte sig till en ny nivå. Under denna tid spelade jag i bandet The Purple Flower Clouds (länk) och i samband med spelandet och King Crimsons intåg i mitt liv skapades så småningom också Rido's Revenge (länk). Med andra ord är den här skivan och många av uppföljarna något som har påverkat och färgat mig mycket i hur jag spelar, lyssnar på och uppskattar musik..
     En första viktig aspekt att ta upp är själva omslaget. Kanske är det mitt absoluta favoritomslag om jag måste välja endast ett. Det är en mäktig känsla att hålla upp detta verk i mitt hem, öppna dess gatefold och se hur omslaget fortsätter på övriga sidor. Jag är inte ensam om att beundra det här omslaget, det har i sig självt blivit en klassisk bit av den progressiva rockens historia. Det var dataprogrammeraren, Barry Godbern, som målade det och det var det enda omslag han någonsin producerade (han dog en kort period innan skivan släpptes). Robert Fripp (gruppens centrala figur och gitarrist) har sagt följande om det:
"Peter brought this painting in and the band loved it. I recently recovered the original from EG's offices because they kept it exposed to bright light, at the risk of ruining it, so I ended up removing it. The face on the outside is the Schizoid Man, and on the inside it's the Crimson King. If you cover the smiling face, the eyes reveal an incredible sadness. What can one add? It reflects the music."
Den fenomenala och inte (under sin tillkomst) alltför vanliga blandningen av rock, jazz och klassiskt var något som blev den progressiva rockens prägel. Det känns viktigt att påpeka är att King Crimson inte gjorde detta på egen hand men att de var en viktig grupp för genrens utveckling och förespråkade för ett mörkare sound som inte var så vanligt. Gruppens första framträdande (så som jag har förstått det även om jag har hört att det kan handla om den andra spelningen också) var som förband åt Rolling Stones under deras gratiskonsert i Hyde Park 1969 när deras bandkamrat Brian Jones hade dött. Fans av Rolling Stones som Hyde Park-konserten på DVD kan se medlemmar av King Crimson skymta bakom scenen ibland. Det enda man som ett fan av förbandet kan komma åt i nuläget på video är det här:


Skivan startar med den dundrande 21st Century Schizoid Man" (including "Mirrors"). Spår är visserligen fantastisk på sitt sätt men jag har ofta frustrerat mig över hur den får mer uppmärksamhet än resten av skivan just för att den är lätt att ta ur sitt sammanhang. Men visst, jag förstår att tanken förmodligen var att göra en singel och hit som kommer först på skivan. Lyckligtvis är det en ovana som gruppen och många efterkommande band i samma stil gjorde sig av med. En av de aspekter jag personligen gillar med den progressiva rocken är den långa resa som skivorna i sin helhet i många fall lyckas ta iväg lyssnaren på. Resterande skiva tar en skarp vändning mot det första spåret och det övriga innehållet bortom distad gitarr träder fram starkare. Det är nu man om inte annat verkligen kan rikta öronen mot det fantastiska trumspelet och de otroligt vackra texterna. Jag vill verkligen betona att jag inte tycker illa om det första spåret alls, det är grymt, men att det i dessa musiksammanhang är lite trist när ett spår inte smälter in så väl med resten.
     Jag skulle kunna vara mycket noggrannare och långvarig med den här skivan då den fortfarande är en stark och stadig lyssning i mitt liv. Det finns dock många fler bra verk med King Crimson och man bör inte nöja sig med endast den första! Robert Fripp, precis som Roger Waters från Pink Floyd, är båda rätt sura gubbar när det kommer till musiktjänster som Spotify. Man kan dock njuta av hela det fantastiska verket via Youtube. Håll till godo kära läsare och lyssnare (och håll i hatten): 


Källor:
http://en.wikipedia.org/wiki/In_the_Court_of_the_Crimson_King
http://www.elephant-talk.com/wiki/Interview_with_Robert_Fripp_in_Rock_and_Folk

tisdag 3 september 2013

Animals as Leaders - Weightless (2011)


Om du gillar: Intressanta och udda takter, komplexitet, teknisk eller progressiv metal, math rock

Jag trodde inte att jag skulle fästa mig vid den här gruppen så mycket som jag har gjort. Vid en närmare genomlyssning trodde jag att det skulle falla ihop. Det visade sig dock svårt att inte charmas av det hårda tekniska soundet som gruppen så träffsäkert levererar.
     Skivan dök upp i samband med att jag kollade olika projekt som medlemmarna i T.R.A.M. var/hade varit en del av. Ovan nämnt exempel var en skiva vars kombination av metal, jazz och progressivt innebar kärlek vid första öronkastet. Gitarristen Tosin Abasi är upphovsmannen till både detta projekt och Animals as Leaders (första skivan inspelad helt på egen hand med programmerade trummor).
      Skivan är som sagt mycket teknisk, hård och ofta snabb. Musikernas skicklighet är helt galen (på denna skiva har de formen som en trio) och oavsett vad man tycker om musiken smakmässigt är detta något som är svårt att ifrågasätta. Det jag själv uppskattar mycket är hur kombinationen av influenser varierar musiken och behåller dess spänning. På spår 10, To Lead You To an Overwhelming Question, är de två gitarrsolona helt fantastiska och bra exempel på denna variation som jag tänker på: träffsäker metal-shredding kombineras här med jazziga vändningar och pauser på ett mycket stiligt sätt.
     Rekommenderar varmt detta verk till fans av t.ex. Opeth och Tool (jag är inte vidare bevandrad inom metal och misstänker att det finns band som kommer mycket närmare konceptmässigt egentligen). Fans av progressiv eller teknisk rock/metal kommer nog helt klart att finna den intressant. Grym skiva väl värd din uppmärksamhet!