Visar inlägg med etikett Konsert. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Konsert. Visa alla inlägg

söndag 19 augusti 2018

Konsert: Roger Waters


Friends Arena, Stockholm
18 augusti 2018

Musiker:
Roger Waters – lead vocals, bass, acoustic guitar, electric guitar on "Welcome to the Machine" and "Picture That"
Dave Kilminster – acoustic and electric guitars, talk box, backing vocals
Gus Seyffert – acoustic and electric guitars, bass, keyboards, backing vocals
Jonathan Wilson – acoustic and electric guitars, keyboards, lead and backing vocals
Drew Erickson – piano, keyboards, Hammond organ (withdrew from tour before Newark date, due to injury)
Bo Koster – piano, keyboards, Hammond organ (replaced an injured Erickson, from Newark date onwards)
Jon Carin – piano, keyboards, programming, lap steel guitar, acoustic and electric guitars, backing vocals
Ian Ritchie – saxophone, additional bass
Joey Waronker – drums, percussion
Jess Wolfe – backing vocals, percussion, lead vocals on "The Great Gig in the Sky" and "Mother"
Holly Laessig – backing vocals, percussion, lead vocals on "The Great Gig in the Sky" and "Mother"

Jag var nojig inför den här upplevelsen. Det här skulle bli min andra arenaspelning vilket skapade en oro och ett aningen ljummet intresse. Jag vågade inte förvänta mig något alls. Risken för att det skulle kännas så långt bort och frånvarande som på The Cure-konserten hängde lite som en skugga över allt. 
     Men jag tänkte inte på att Pink Floyd sedan länge har använt det massiva utrymmet i en arena på ett kreativt sätt. De gör nånting med det och får det att fungera Det blir inte en lokal som endast är stor för att rymma så många som möjligt. I efterhand är jag verkligen imponerad och han har fått mig att tro på arenakonceptet om det görs på rätt sätt. Det måste handla om musiken och inte om musikerna. Prioriteringen måste vara rätt.
      Waters jobbade med visuella medel på många sätt och efter pausen i mitten rullades projektordukar upp och bildade det kända Battersea Power Station från Animals-skivan med rykande skorstenar och allt. Vi fick dessutom en flygande gris. Storslaget är ordet. Kraftverket skiftade sedan till många olika saker och ytan användes på ett mycket snyggt sätt för att få fram musikens innehåll och syfte. Det bjöds också på lite lasershow men fabriken är något jag inte glömmer i första taget. 




 

Musiken var, förutom tre låtar, material från Pink Floyd. Det tre låtarna från solo-skivorna var riktigt bra. Framförallt de från senaste skivan som för övrigt är riktigt vass. Mina farhågor om att framförallt gitarristen inte skulle hålla måttet blev inte besannade, han var väldigt bra. Det är inte Gilmour, men få är som Gilmour.
     Min största önskan vore så klart att se alla tillsammans, men då en är död och Waters fortfarande är en knepig man att vara i band med, så lär det aldrig hända. Jag får ofta tipset om de kända cover-banden men där drar jag gränsen. Jag ser inte riktigt poängen att se människor spela covers på Floyd utan att någon av medlemmarna närvarar. Det känns mest konstigt. Det är en annan sak om man kanske slänger in en cover i sin egna show eller gör om skivorna i helt annan tappning. Jaja, nog om det.
     Ett stort plus med konserten är att Waters har tagit ett stort ansvar med ljudet. Inga öronproppar behövdes och de hade hela tiden kontroll på nivåerna. Ansvarsfullt, föredömligt och något ALLA egentligen ska göra. Varför ska besökarna vara hörselskadade efter konserten eller ens behöva ha hörselskydd? Waters har visat på det som de flesta branschen egentligen förstår - det behövs inte. Skönt att se någon så känd och inflytelserik visa vägen, hoppas det smittar av sig. Man kan ju alltid drömma.
     







söndag 13 november 2016

Konsert: The Cure

Ericsson Globe, Stockholm

9 oktober 2016

Musiker:

Robert Smith – gitarr, bas, sång
Simon Gallup – bas
Roger O'Donnell – klaviatur
Jason Cooper – trummor
Reeves Gabrels - gitarr

Konserten med The Cure var egentligen den första bland alla i konsert-täta oktober. Det var även den enda som var planerad innan t ex King Crimson dök upp. The Cure har varit närvarande i mitt liv under många år men det var ett tag sedan jag verkligen lyssnade mer noga. En snabb lyssning på favoritskivan Pornography innan konserten påminde mig snabbt om hur bra deras musik faktiskt är. Hur drömsk och naivt nära till Robert Smiths hjärta den verkar vara. Det känns som att han verkligen har öppnat upp och för alltid låtit allt bara flöda ur honom. Glad, ledsen, superdeppig och lite smått tokig. Vi har fått ta del av allt.
     Det hela utspelade sig i Globen. Det var första gången jag gästade en så stor lokal, iallafall i samband med musik. Mina farhågor var många men de var främst ljudrelaterade. Hur skulle det ens låta i detta gigantiska rum? Ja, för att summera det lite enkelt så visade det sig inte vara ljudet som kändes som det största problemet. Det var framförallt närvaron till musiken som saknades för mig. Jag kände helt klart att jag såg bandet utan problem, men det jag hörde och det som skedde framför mig saknade helt enkelt ett samband. Det här skapade en känsla av att inte riktigt relatera till ljudet på plats. Jag har svårt att förklara de här känslorna i ord, men det påverkade hur som helst hela upplevelsen. Till viss del kanske själva mixen påverkar också. Man hade valt att framhäva kicken på trummorna och basen orimligt mycket, kändes jättekonstigt när allt annat försvann så mycket.
     Bandet spelade hur som helst väldigt bra och jag var framförallt förvånad över hur bra och inlevelsefullt Smith fortfarande sköter sången. Den var verkligen jättebra. Det enda problemet var klaviatur-spelet som var helt off. Men när man fokuserade på O'Donnell bakom rattarna på synthen så såg man att han hade rejäla problem med medhörningen. Trist då han säkert är väldigt duktig egentligen.
     Då spelningen var hela 3 timmar så hann de med mycket material. Det blev även försening innan Cure med nästan 30 minuter och det gjorde att jag och sällskap var tvungen att gå lite tidigare. Det är sådana kvällar man önskade att förband inte fanns så man hann sånt här oftare och lyckades genomföra arbetsdagar utan att må halvdant. Eftersom jag inte har hängt med hela bandets karriär så var det en hel del låtar jag inte kände till och en hel del som jag saknade. Oundvikligt helt enkelt, men jag fick höra många favoriter.





Någon har tydligen lagt upp rubbet. Inte jättekul ljud och enbart fokus på Smith men om man verkligen vill ta en titt så:

söndag 6 november 2016

Konsert: Placebo


Circus, Stockholm
11 oktober 2016

Musiker:

Brian Molko – Gitarr, sång
Stefan Olsdal – bas, gitarr, klaviatur, sång
+ fyra turnémusiker som jag inte finner namnen på.

Så plötsligt  Placebo, ett band som följt mig i många år. Trots att det har gått i perioder är det intressant hur mycket Brian Molko har format mitt sätt att sjunga på. Spelade ju t o m in en egen cover för en herrans massa år sedan. Jag har helt enkelt sjungit tillsammans med Molko i diverse hem många gånger och det gör jag fortfarande.
     Precis som med King Crimson-konserten hade Placebo samlat olika låtar från karriären till detta framträdande. I det här fallet handlade det också om ett 20-årsjubileum. Perfekt för min del då många skivor på senare tid inte varit riktigt min grej. Undantaget är å andra sidan det allra senaste albumet, Loud Like Love, vilket de spelade flera låtar ifrån.
     Valet av låtar föll mig till det mesta i smaken. Jag hade kanske önskat en mer nostalgisk resa än vad som bjöds men jag är helt klart nöjd. Cirkus var också rätt plats för tillställningen, precis lagom stort.
      Duon, då originaltrummisen inte är med längre och alla andra musiker var i det dolda, framförde låtarna bra. Det märks att de har rutin vid det här laget och olika instrument langades fram och tillbaka till frontmännen. Det var trist att Brian Molko inte verkar känna för att ta de där högsta spruckna tonerna längre. Att han inte riktigt kunde nå dem förr var verkligen en härlig detalj för mig och jag saknade dem den här kvällen. Men visst jag fattar, han känner förmodligen inte för det längre för egentligen kan han ju inte. Jag kan även nämna att jag har blivit påmind om varför violinister i regel avskyr elfioler och att samplade pianoljud verkligen är otroligt trista att lyssna på.
     Det fanns vissa stunder där musiken verkligen hamnade rakt in i hjärtat. I Know var en av dem och det var nog kvällens höjdpunkt. Klippet nedan är från det tillfället MEN jag vill utförda en varning. Till skillnad från min plats i stolen där uppe står folk här och sjunger med. En av de starkaste anledningarna till att jag tycker om att ha sittplats. Ni får låtsas om att karl inte hörs även om det är svårt. Jag vet att min attityd kan kännas tråkig men jag gick ju faktiskt på den här konserten för att höra på Placebo - inte nån random dude.




tisdag 1 november 2016

Konsert: King Crimson

Filadelfia, Stockholm
1 oktober 2016

Musiker:

Robert Fripp – gitarr, klaviatur
Tony Levin – bas, chapman stick, NS upright bas, funk fingers, synth, kör
Mel Collins – saxofon (olika varianter), flöjt
Jakko Jakszyk – gitarr, sång, flöjt
Pat Mastelotto - trummor (akustiska och elektroniska), percussion
Gavin Harrison - trummor, percussion
Jeremy Stacey - trummor, klaviatur, kör

Det var länge sen jag satt och väntade på något med fjärilar i magen , om man bortser från t ex tåget till/från min älskade. Jag såg fram emot det här hela 2016 från det att det plötsligt hade blivit verklighet att få se King Crimson live - se Robert Fripp livs levande. Det var länge sedan en konsert var en sån big deal helt enkelt. Det har nog aldrig varit det när jag tänker efter.
     Lokalen var perfekt. precis lagom stor. Jag är numera fullständigt övertygad om att platser som Filadelfiakyrkan, Cirkus o s v är precis så stora som de ska vara. Den storleken eller mindre. Min första arena-upplevelse följde rätt tätt efter (The Cure) och jag var inte övertygad. Det spelade ingen roll att Robert Smith gjorde ett så otroligt bra jobb, jag kände stundtals ingen närvaro till musiken alls. Lokalen var för stor bara, men nog om det och kanske mer om det en annan gång.
     Den stora skräcken med gamla musiker är att de kan ha tappat stinget, att det kan ha blivit gubbslött. De svåra passagerna, de härliga taktarterna o s v. De ibland härligt märkliga verken som King Crimson erbjuder är känsliga för att gå fel - även om felen är små.
     Det speciella med att se King Crimson live just nu var att de har brutit mot principen att inte spela gammalt material. Eller ja, Robert Fripp har brutit mot den. Han är trots allt den enda som har varit med från bandets start och man kan nästan säga att han är bandet. Jag är glad att få höra gammalt men det är inte bra om de inte egentligen har lust att göra det helt enkelt. Så med andra ord anser jag att det är en bra princip om det är så man känner, oavsett vad jag tycker. Den här turnén var en blandning med material från alla möjliga skivor. Eftersom jag nyligen har klickat med de senare skivorna så var jag inte mest pepp på t ex 2000-talet, men de ska givetvis vara där också om man nu ska ha ett sådant upplägg.
     Bandet har alltid experimenterat med olika instrument-upplägg. Lite för att se vad det går att göra med nya idéer och finna kreativa lösningar. Att skapa något annat än det givna genom att tvinga fram sådana processer. I den här uppsättningen har man valt att ha tre trummisar. Jag hade hört en live-bootleg innan konserten då jag undrade hur de skulle använda sig av det här och visst har de löst det. Genom att tänka vänster, center och höger kan de skapa härliga "stereo-effekter" såsom man panorerar ljudet i en ljud-mix eller spelar in med två mikrofoner. De kan också få till en riktigt kraft i de fall de slår på t ex en puka samtidigt. Jag tycker de löste det riktigt bra och det blev mycket effektfullt. Ett problem som är svårt att bortse ifrån är tyvärr att trummor låter jättemycket utan någon som helst förstärkning. Med det sagt är trumslagarna i det här faller så duktiga att de kan hålla ner volymen genom god spelteknik (så gott som det går). Öronpropparna var faktiskt bara på gränsen till nödvändiga många gånger. DET är mycket ovanligt på konserter.
     Sången är också knepig då det är massor av olika material och bandet har haft så många olika medlemmar och stilar genom åren. Det har man fått till alldeles utmärkt. Jakszyk täcker verkligen in de olika perioderna så bra. Han sjöng helt fantastiskt faktisk och det kändes träffsäkert rakt igenom. Han var även en riktigt duktig gitarrist. Stora skor att fylla efter kombinationen Fripp/Belew.
   
Pre-concert hamburger-häng med herr Grensman och herr Nensén.

Så hur var konserten? Helt klart upp till min förväntan. De har verkligen åldrats med en ovanligt stor värdighet. Både i framförandet av sina gamla låtar och de nya som tillkommit i samband med deras nya uppsättning. De spelade otroligt bra och Fripp var så pass klockren på gitarr som jag hade hoppats på. Det här är verkligen ett gäng proffs.
     Samtidigt var det inte helt problemfritt. Cirkus var lite otajt (med det sagt inte så illa), blåset var inte alltid på topp och solot på Schizoid Man gick lite bananas "på fel sätt". Allt detta var verkligen småsaker i en storartad helhet.
     En rolig detalj var Bowie-hyllningen i form av Heroes. Fripp var med på produktionen och är alltså originalgitarristen som hörs på skivan. Kul detalj är också att Andrew Belew som spelade länge i King Crimson också turnérade med Bowie live en hel del och t ex skötte den delen då.
     Publiken var också väldigt artig, vilket man förväntade sig den här kvällen. Det handlade om musiken och den var verkligen i fokus. Jazzens och konstmusikens spår gjorde sig påminda både musikaliskt och i hur konserter brukar går till. Det är så jag gillar det. Ingen full rackare som sjunger med - falskt. Inget klappande i takt. Inget handlar om mig eller Fripp på scenen. Det handlar om musiken. Det är så fint när fokus faller på kärnan i allt. Det själsliga i själva skapelsen. Det kanske låter tråkigt, jag vet inte, men det är så jag personligen vill ha min upplevelse i de allra flesta fallen.
     Den här spelningen kommer vara svårslagen i framtiden både när det gäller förväntan och leverans. Det var helt enkelt ett minne för livet och ett exempel på hur bra musiker med bra kreativa idéer verkligen kan skapa tidlösa verk som aldrig tappar ork. Klippen nedan är inte från Stockholms-spelningen men den representerar konserten väl då allt är sig väldigt likt. 



torsdag 14 maj 2015

Konsert: Stanley Clarke

Fasching, Stockholm
11 mars 2015

Musiker:

Stanley Clarke – bas
Beka Gochiashvili – piano
Cameron Graves – keys
Michael Mitchel – trummor
Natasha Agrama - sång

Tisdagen den 14 april hade jag glädjen att få vara med en heldag på Fasching från intag av utrustning och riggning till konsert. Det här var en jättefin chans att få se hur allt är uppbyggt och tänkt att fungera. Stanley hade egen ljudtekniker så dessvärre kunde jag inte snegla på den processen vidare mycket. Hur som helst kunde jag se hur allt var kopplat och ordnat med innan konserten samt vara med på soundchecken.

Riggat och klart för Stanley Clarke.

Konserten var grym även om de körde ut ljudet för högt för min smak. Å andra sidan är det alltid så numera så öronpropparna var redo i fickan redan vid frukostbordet. Jag vill vara noga med att påpeka att det inte var Faschingpersonalens fel i det här fallet då de inte stod vid spakarna under konserten.
     Clarke spelade lite blandat från karriären. Ibland var det lugnare jazz men till största delen bjöds det på fusion. Man kan lugnt säga att det märks att han har spelat bas på hög nivå hela sitt liv. Han bjöd på ett väldigt virtuost framträdande. Med sig på turnén hade han med sig ett gäng yngre musiker. 18, 19 och 30-ish år gamla var de och i regel otroligt duktiga på det de gjorde. Sångerskan Natasja, Clarkes systerdotter eller något sådant, sjöng på en låt. Hennes ålder uppdagades inte men även hon var en yngre förmåga.
     Jag blev förvånad över att Clarke nästan uteslutande spelade på sin kontrabas. Kanske kände han att det var en sådan stämning den kvällen. Trots allt hade han en konsert dagen efter också och kanske ville blanda lite. Klart är också att det här var den enda klubbkonserten under turnén så med andra ord kanske det passade bättre så på Fasching.
     Först i extranumret tog han upp elbasen som stått där hela kvällen. Valen av låt var ingen förvåning. Givetvis blev det hans gamla hit Schooldays de spelade vilket jag själv inte är ett jättestort fan av. Den är ok helt enkelt. Stycket fortsatte som en medley och till min stora lycka dök något välbekant upp - Parliaments låt Star Child (Mothership Connection).

 "If you hear any noise, It's just me and the boys. HIT ME!"

En riktigt kul konsert med jazz och jazz-fusion. Ett hav av helt sjuka solon och jag har aldrig sett någon spela så snabbt på en kontrabas så pass länge som Clarke gjorde. Då och då beklagar jag mig över att det inte finns så många trumsolon längre. Den här kvällen fick jag mätta den hungern rejält. Nice. Fasching är verkligen en grymt härlig plats med många bra konserter varje år. Lokalen kanske inte låter sådär superkul med tanke på hur den är utformat men för mig är det en av anledningarna till att jag aldrig kommer att vilja flytta från Stockholm.

Följande klipp är inte från konserten men från samma turné:
https://www.youtube.com/watch?v=vDmslmBTXD4
https://www.youtube.com/watch?v=WZvTdenhWvg

måndag 16 mars 2015

Konsert: Forest Monster

Southside Pub, Stockholm
11 mars 2015

Musiker:
Sofia Ia Nystrand - sång, piano.
Alethe Hjuberger - sång.
Jakob Lindhagen - bas, såg, keyboard.
David Holmgren - trummor.

Jag har känt till Nystrands och Hjubergers projekt under en period och såg fram emot något slags ljudande resultat. Eftersom de inte har släppt något inspelat material var det mycket spännande att höra vad de överhuvudtaget gör musikaliskt. Så i sällskap med en man från norr och en man från söder begav jag mig till Soutside Pub denna afton för att ta reda på det. Det är värt att nämna att Forest Monster har gjort ett otroligt fint jobb visuellt och det hade redan innan imponerat på mig. Riktigt snygga foton som skapar mycket förväntningar.
     Så hur låter de? Är det bra? Åh ja, det är bra! Eftersom jag endast har mitt för tillfället mycket röriga huvud att tillgå och för att jag skriver det här på tok för lång tid efter konserten har jag svårt att vara konkret. Låt mig säga att jag blev jätteglad över att höra att de låter som de ser ut att göra. Svävig och dimmig pop i nära kontakt med naturen helt enkelt. Mycket effektfullt och det känns bra att de hanterar sången så bra som de gör.
     Recensionen må vara fåordig men märk mina ord - jag är spänd inför att höra det här hemma i vardagsrummet. Ser fram emot den kommande EP:n som jag också kan bekräfta är på väg.

Man från söder, man från norr, kvällens basist.

lördag 11 oktober 2014

Konsert: Ny musik för 1600-tals orgel (Düben-orgeln)

Tyska kyrkan, Stockholm
3 oktober 2014

Kompositioner av:
Marta Forsberg
Lo Kristenson
Ellen Arkbro

Musiker:
Johan Graden – orgel
Marcus Pal - orgel
Anton Bergendahl - trombon
Ulf Klarström - trombon
Anton Svanberg - tuba


Det här var ett mycket trevligt fredagsinslag som dök upp på Facebook via någon bekant. Jag begav mig dit efter skolan tillsammans med vännen Kristofter Krook och hans sambo. Kvällens evenemang bjöd på tre modernistiska kompositioner starkt inspirerade av tidig minimalism. Samtliga verk spelades efter varandra utan paus. Jag var väldigt pepp inför det här då jag inte har haft chansen att höra musik av den här sorten live än.

Marta Forsberg, Ellen Arkbro och Lo Kristenson.

Först ut var Marta Forsberg med verket DISQUIET ♥. En väldigt vacker inledning på kvällen. Långsamma toner som avbytte eller kompletterade varandra i en lång ström där notvärde, i alla fall för lyssnaren, inte längre tjänar något större syfte. Här användes vid tre tillfällen en orgel-teknik som jag är orimligt förtjust i, nämligen avstängning/aktivering av orgelns lufttillförsel. Genom att stänga av eller sätta igång fläkten som ger orgeln luft skapas en underbar effekt som är svår att beskriva med ord. De som har hört detta vet vad jag talar om. Första gången jag hörde det var under en ”orgel-lektion” på musikvetenskapen och han exemplifierade det då på ett makalöst sätt. Jag ångrar ofta att jag inte spelade in det tillfället även om det inte hade varit samma sak som att vara där.
     Lo Kristensons verk Påminnelser kropp dyningar följde upp och påminde mig stundtals om Keith Jarretts skiva "Spheres". Främst för att hon, precis som Jarrett, använder sig av en viss teknik som skapar blåsande och visslande ljud skapade genom att dra ut orgelns stopp en liten bit. När man gör på det viset får berörda orgelpipor inte tillräckligt mycket luft för att skapa stadiga toner utan bl
åser eller visslar istället. Ibland kändes det som att orgeln andades - mycket effektfullt.
      Sist i ordningen var Ellenmusic (for organ and brass) av Ellen Arkbros. Verket var, som hon själv skrev på programmet, inspirerat av La Monte Young och det hördes verkligen. Hon har arbetat med ren stämning och det skapar en väldigt annorlunda klang som jag själv alltid har tyckt är väldigt spännande. En frisk fläkt och en bra påminnare om att dur/moll-tonalitet inte är det enda sättet att skapa musik på.


Konserten var alltså en fin upplevelse men det fanns tyvärr ett stort minus p g a lokalen. Orgeln var helt åt höger som du kan se på bilden nedan. Med andra ord fick man allt direktljud i högra örat och endast reflexer i vänstra. Man fick helt enkelt sitta med vridet huvud och vriden kropp i en och en halv timma och ändå inte uppnå en vettig balans. Vi placerade oss dock strategiskt så att inte pelarna var ivägen de också. Hur som helst var det en riktigt trevlig upplevelse och musik jag gärna lyssnar på igen.

tisdag 30 september 2014

Konsert: Brian Eno - Ljudinstallation på Fylkingen


Konsert är kanske fel ord då Brian Eno själv inte var på plats och då det handlade om en ljudinstallation. Men då jag inte besöker sådana tillräckligt ofta som jag skulle vilja göra så får de inte en egen kategori. Eno genomförde detta Sverigebesök efter att ha blivit inbjuden av föreningen Fylkingen. På hemsidan beskriver de verket som följande:
"The work, newly created in the space at Fylkingen, will consist of a large array of different sound sources: large and small, old and new, found and appropriated, high quality and lo-fi. These elements will be deployed throughout the space for the presentation of a shifting, multi-layered soundscape. The resultant sound of the work being definitively coloured by the physical nature and unique characteristics of the diverse assemblage of audio elements utilised."
TV4 har intervjuat honom på plats och filmat lite. Det är också fint att man ser hur icke-knepig Eno känns som person i kontrast mot hur mycket av hans musik kan kännas. Han tar, i vanlig ordning, ner sig själv på jorden. Det är lite trist att hela inslaget handlar mer om Eno än om verket som nämns lite fort med lite bilder.



Eno har alltså placerat olika högtalare och högtalarelement av olika varianter och kvalitet för att skapa ett skiftande ljudlandskap i surround. Det lilla rummet var endast upplyst av elektriska värmeljus.

Den egna bilden får spegla mer hur det hela kändes p g a kamerans begränsningar.

Med tiden uppfattade man mer detaljer i landskapet och när mörkerseendet kickade in blev också fler och ljudkällor tydliga. Situationen blev helt enkelt lättare att greppa över tid.
     Lokalen var stämningsfull och de elektriska värmeljusen var långt ifrån så plastiga som man kan tänka sig och det störde inte alls. En del av sidoelementen (högtalarna på sidan) verkade inte återge något. Kanske var jag alltid där vid fel tillfälle eller så var de där som "ljudmonument".
     Ett sånt här projekt känns svårt att uppleva med allt för mycket människor kring även om alla var respektfulla mot varandras upplevelse genom att t ex tassa runt försiktigt. För att verkligen koppla an behövs nog, iallafall för mig, mer tid för att kunna bortse från den stora gruppen människor som delade rummet med mig.
     Ambient är en väldigt intim musikupplevelse för mig och får väldigt intressanta effekter. Det är musik som, om man koncentrerar sig och släpper taget, tvingar lyssnaren till självreflektion. Kanske är det därför sådan musik verkar upplevas som oroande, frustrerande, deprimerande eller vemodig för en del människor. Då den blir en del av rummet och din verklighet går det inte att fly längre och konfrontationen är ett faktum.

tisdag 2 september 2014

Konsert: Spinning Jennies


Valla Scen
21 juni 2014


Den här konserten var inte planerad och jag kände inte till bandet sedan tidigare. Det var i samband med ett boksläpp, Kommunism av Lars Raattamaa (länk), som gruppen spelade. Det hela ägde rum på Valla Scen, en plats som ligger mig varmt om hjärtat sedan några tidigare konsertvistelser i Stockholm med Siena Root (inspelningen av live-skivan Root Jam!) och Östersund Space Collective.
     Jag hade jobbat kväll och ramlade in någonstans efter halva konserten med då både lap slide guitar och banjo medverkade bland instrumenten var det inte svårt att charma mig. Jag satt snart och stampade fötterna ihop med takten med ett leende på läpparna precis som många andra.
     Musikerna spelade riktigt bra men då och då dök det upp situationer när samspelet försvann lite grann och det blev lite konstigt. Tack vare ambitiöst scenspel med poser och danser så spelade sådana saker dock ingen roll och de lyckades uppehålla en riktigt härlig stämning.
     Gruppen var riktigt kul live men för egen del har jag svårare att charmas hemma i soffan.Det är helt enkelt inte så jag föredrar att lyssna på den här musiken. De finns på Spotify dock så ge det ett försök. Om inte annat rekommenderar jag att gå och se dem live om du får tillfälle.

måndag 23 juni 2014

Konsert: Stockholm Early Music Festival 2014

Stockholm Early Music Festival
7:e samt 8:e juni 2014.


Musiken från medeltiden och renässansen har verkligen något speciellt. Det skulle jag nog kunna säga om alla epoker men i samband med mina studier inom musikhistoria är det kanske dessa än så länge hänger kvar mest. Mest överraskande för mig är hur kyrkorgeln och tidig polyfonisk körsången satte så djupa spår i mig.
     Med andra ord har den här festivalen blivit allt mer lockande med åren. Förra året gick den, till min frustration, helt förbi mig så i år såg jag till att vara beredd. Jag och min sambo besökte två konserter under helgen och det blir definitivt flera besök nästa år.

 Gruppen A Filetta i sin halvcirkelformation

Den första tillställningen var en konsert med sexmannakören A Filletta i Finska Kykan - polyfonisk körsång på sex man. Den lagom stora lokalen skapade en fin och intim känsla. Vi fick tag på bra platser så ljudet inte gick bananas. De festivalansvariga beskrev gruppen som följande:
"Sprungen ur historiens djup, får den flerstämmiga korsikanska sångtraditionen genklang i A Filettas känsloladdade mansröster. En arkaisk polyfoni, sakral såväl som världslig, som berikas med ensemblens egna "kreationer" i samma anda. En konsertant återspegling av djupa rötter och stark identitet, med öppenhet mot världen. A Filetta har sedan 1978 agerat kulturell ambassadör för Korsikas muntligt överförda musik."
Konserten var väldigt fin och bra ord för att beskriva det hela vore kanske svartklätt, avskalat och spirituellt. Bortsett från några få humoristiska utflykter så höll de sig ofta till ett "själsligt allvar". En av dem agerade körledare både genom att visa takten och att ha en mer fri stämma än övriga (bilden ovan avslöjar honom rätt snabbt). Det var också i hans sång vi oftast upplevde de kvartstonerna som skapade en mer "världslig" känsla i musiken. Kvartstoner är något som helt klart växt på mig under rätt många år. Numera gillar jag det mycket men jag minns definitivt en tid då det kändes mer underligt och mer svårt att lyssna på.

Trailer för gruppens DVD

I efterhand har jag funnit att gruppen har spelat in mycket skivor. Det är dock svårt att rekommendera någon viss skiva då jag har för dålig koll. Det är förmodligen stor skillnad i hur skivorna har spelats in och tyvärr vågar man nog inte få önska sig en riktigt schysst och öppen stereoinspelning som motsvarar ett live-framträdande. Men om jag har lyckats skapa ett vidare intresse så är det bara att fortsätta lyssna via t ex Spotify och skapa sig en egen uppfattning.

Dagen efter så besökte vi ett annat evengemang: Sławomir Zubrzyckis och hans Viola Organista. Instrumentet är ritat av Leonardo da Vinci  och i dagsläget är denna det enda exemplaret som finns. Jag låter än en gång festivalpersonalen presentera det hela:
"En exklusiv världsnyhet som inte får missas - bara på SEMF! Instrumentet Viola organista, ensam i sitt slag, byggt efter 500 års väntan enligt universalgeniet Leonardo da Vincis ritningar av den polske cembalisten Sławomir Zubrzycki, kommer nu till Sverige! Zubrzycki berättar om bakgrunden för att därefter bjuda på musikaliska smakprov av bl.a. Orlando di Lasso, Marin Marais och Carl Philipp Emanuel Bach."
Så hur känner jag inför den här fräsiga apparaten? Ja fräsig är den men efter att ha lyssnat på den är det inte svårt att känna in varför den inte togs vidare till massproduktion. Jag ska förklara lite mer hur jag tänker men innan jag gör det, bekanta dig med instrumentet lite grann genom följande videoklipp:


Det lät som bäst när Zubrzycki spelade på de lägra tonerna då instrumentet verkar hantera dessa lite lättare. Det påminde i de fallen om en orgel och det är svårt att inte direkt komma fram till slutsatsen att en orgel hade gjort jobbet bättre.
     De höga tonerna var verkligen inte njutbara - här svajar det ordentligt i tonhöjd. Jag antar att det här var väldigt tydligt hur svårt det förmodligen är för den som spelar att hålla en jämn takt med fötterna på de snurrande "stråkrullarna". Samma svårighet som uppstår med tramporgel. Samtidigt är det också en otroligt gnällig klang i de högre tonerna som inte var vidare kul att lyssna på.


Som jag skrev ovan var tonerna inte vidare vackra. Tanken på att det här instrumentet skulle ersätta en stråkkvartett känns nästan fånigt. Dels låter det som det gör och dels saknar den, p g a sin mekaniska uppbyggnad, många sätt att uttrycka sig varierat. Ett bra exempel på detta var när Zubrzycki spelade korta stråkdrag och hur detta alltid hade ett långt och släpigt avslut (som inte hade med rummet att göra). Förmodligen går det här inte att undvika utan kraftig modernisering och det är nog samtidigt en lätt uppgift för en person med stråke.


Så i korta drag: i en tid där både organister och stråkinstrumentalister inte direkt var en bristvara förstår jag att den här inte blev en hit. Med allt detta sagt vill jag ändå påpeka att jag älskar entusiastiska åtagande som det här och att det var riktigt kul att få vara där - helt klart värt det. På klippet nedan finns lite mer musikexempel:


måndag 2 juni 2014

Konsert: Kurt Rosenwinkel New Quartet


Fasching, Stockholm
1 juni 2014

Lineup:
Kurt Rosenwinkel - gitarr
Taylor Eigsti - piano
Orlando Le Fleming - bas
Kendrick Scott - trummor

Det finns många dagar då jag verkligen blir påmind om lyckan över att bo i huvudstaden. T.ex. när en vän plötsligt en söndag skickar ett SMS och talar om att Kurt Rosenwinkel kommer till Fasching med sin nya kvartett samma dag. Förr hade detta inneburit mycket planering och en hel del pengar. Nu räckte det med 110 kronor för studentbiljett och en kort resa in till Fasching och så var jag där. Fantastiskt.
     Kurt Rosenwinkel har på senare år kommit att bli en av mina större inspirationer i gitarrspelandet. Han var en av de figurer inom jazzen som jag först tog till mig, förmodligen just på grund av att han spelar gitarr. Det var helt enkelt en bra startpunkt med något som kändes bekant. Förutom hans egna soloskivor har han bl.a. medverkat i Brian Blade Fellowship som jag skrev om rätt nyligen. Även Taylor Eigsti, pianisten, är någon jag har lyssnat lite grann på innan.
     Så hur var konserten då? Ja det var riktigt bra på så sätt att alla spelar riktigt bra. Då och då kände jag dock att gruppen inte "spelade med varandra", t.ex. var trummorna alltid för höga. Kanske skulle trummisen inte slå lika hårt eller så hade ljudteknikern höjt upp trummisen alldeles för mycket. Svårt att veta så klart. Det är inte så att det här kvaddade hela kvällen. De spelade som sagt skitbra allihopa och för det mesta kändes det riktigt bra. Jag kan dock inte släppa känslan av att kvällens Stockholmsspelning inte var gruppens bästa.
     Höjdpunkten kom kanske mot slutet och framförallt då i extranumret. Rosenwinkels gitarrspel var bländande vackert. Det var verkligen gitarrpoesi och ett nöje att få lyssna på. Det är dock synd att inte alla besökare av klubben den kvällen fattade att vissa tillfällen står man helt still. HELT STILL. Man pratar inte, man knarrar inte - man håller tyst och lyssnar.

onsdag 19 mars 2014

Konsert: Magnus Öström


Fasching, Stockholm
22 februari 2014

Lineup: 
Magnus Örström: Drums 
Thobias Gabrielson: Bass/Synth 
Andreas Hourdakis: Gitarr
Daniel Karlsson: Piano/Rhodes

Magnus Öström Group tog en sväng förbi Stockholm när de var ute på världsturné och det tackar vi för! Jag besökte Fasching för att se gruppen i början av förra året (länk) och det var en inspirerande upplevelse. Med andra ord kändes det viktigt att få se dem igen och nu hade jag dessutom möjligheten att jämföra två speltillfällen med varandra.
     Till att börja med hade jag en annan ståplats den här gången, nämligen andra sidan av scenen. båda konserterna stod jag vid sidan p.g.a. studentbiljett men det var några faktorer som gjorde platsen bättre den här gången. Dels var det närmare mitten, dels var det mindre folk den här gången samt att vi stod på pianots sida istället för gitarristens. Då det handlar om akustiskt piano och elgitarr är det definitivt att föredra då jag hörde själva pianot och inte bara mik-upptagningen av den nu. Jag minns också att pianot försvann en del i mixen sist och det var lite trist.
     Förra konserten var lite speciell då Öströms familj och vänner var med. Det var nämligen premiär för andra skivan och en väldigt varm stämning. Det blev lite av den varan den här gången också då bortlidne vännen Esbjörn Svenssons syskon var närvarande. Man dedikerade Ballad for E till dem denna afton och den var väldigt vackert framförd.

Emil Nensén och Kristoffer Krook hade mycket roligt.

Mannen åt vänster på bilden ovan var med mig även på förra spelningen och det var han som tipsade om Öström från första början. Det var kul att ha möjligheten att jämföra samma grupps olika framträdande, i synnerhet när det kommer till musik av det här slaget. Diskussionerna känns inte relevant att ösa ut här kanske men värt att notera var hur vi diskuterade den nya pianisten och hans nya spelstil. Det visade sig nämligen senare, när jag gick och frågade om hans prylar och kopplingar, att det var samma person som sist. Kändes konstigt då han spelade så annorlunda men det är klart, vi varierar nog alla våra spelsätt. Jag såg sedan Öström en bit bort och passade denna gång på att tacka för musiken.
     Jag vill passa på att påminna om musiken på skiva också då den är så bra. Fortfarande är det tyvärr bara första skivan som ligger uppe, ni kan läsa mer om den här. Andra skivan går inte riktigt att skicka länkar på via nätet i nuläget, jag återkommer när detta är möjligt. Den är riktigt bra.

tisdag 3 december 2013

Keith Jarrett - Solo-orgel i Storkyrkan (Sankt Nicholas kyrka), 16 september, Stockholm, (1972)

Som en del av er kanske har märkt har orgeln blivit ett instrument som jag har fått otroligt stor respekt för. Med tiden har jag utvecklat ett tycke för hur den låter och hela orgelverk börjar sakta men säkert få en stadig plats i mitt hjärta. En annan sak jag har kommit att ta till mig är jazzpianisten Keith Jarrett. Med andra ord är önskan av en kombination av de båda mycket lockande och som tur är inte svår att uppfylla!
     För några månader sedan tipsade min vän Emil Nensén mig om just ett sådant verk. Han hade hittat en live-inspelning av Jarrett när han spelar på orgeln i Storkyrkan i Stockholm 1972. Den här perioden spelade Jarrett in en del orgelstycken på bl.a. en Barrock-orgel i Tyskland och hade vid ett Sverigebesök tagit en sväng förbi Storkyrkan innan det var dags för den egentliga pianokonserten på annan plats i staden.
     Av slutet i klippet att döma handlar det kanske om en upptagning av P2, men samtidigt låter den lite halvtaskigt inspelad. Dels är det ett kapitel i sig att fånga orgel på inspelning, dels kanske de gjorde det kasst men kanske kan det ha varit mer eller mindre oplanerat från Jarretts sida. Klippet är tyvärr fyllt av brus och sus men trots detta är det ett intressant tidsdokument som får mig att önska att jag hade varit där. Värt att notera är att Jarrett improviserar en hel del av det som hörs, inte en ovanlig metod för mannen i fråga och definitivt något som sätter en intressant prägel på en live-upplevelse.
     Klippet finns på Youtube och det finner ni nedan. En härlig upplevelse och ett bra exempel på instrumentets fantastiska möjligheter när en duktig musiker får arbeta med det. Det är alltid lika fantastisk att få uppleva hur en orgel kan skapa så många olika ljud och hur det går att jobba med så många stämmor samtidigt - allt detta genom en person! För den som gillar det här är det värt att veta att det finns mer välplanerade inspelningar av det här slaget med Jarrett. Framförallt tänker jag då på skivan Hymns/Spheres som jag förmodligen kommer att skriva om framöver. Ett visst mått av vanebildande och tålamod kanske krävs. Jag rekommenderar att du sätter dig ner och lyssnar i lugn och ro för orgeln är verkligen en värld i sig.


fredag 11 oktober 2013

Konsert: Tarek Atoui

Musik & Teaterbiblioteket, Stockholm
9 oktober 2013

Jag var riktigt pepp inför kvällens framträdande, framförallt för att jag inte hade en klar bild om vad jag skulle uppleva. Bilden ovan är inte från detta tillfälle utan det var i själva bibliotekslokalen som det hela ägde rum, mitt i bland alla hyllor fyllda med böcker och tidskrifter. Jag hade små aningar om hur det hela skulle gå till; ett live-framträdande bestående av en slumpgenerator som använde sig av 4.000 mikrosamplingar som Atoui har arbetat fram med hjälp av olika människor och med tillgång till vissa arkiv. På Bonniers konsthalls hemsida kan man bland annat läsa följande beskrivning:
I The Metastable Cut har han tillsammans med studenter från konst- musik och teknikhögskolor tillverkat ett nytt instrument baserat på material från Elektronmusikstudions (EMS) arkiv av elektronisk musik och ljudkonst.
Tarek Atoui och 8 elever från musik- och teknikhögskolor samarbetar alltså i detta projekt. De olika bakgrunderna hos deltagarna var en intressant aspekt och gav en intressant krydda till experimentet.
     Som en grund att arbeta med tar får dessa åtta studenter ta del av samplingar som Atouis egna instrument slumpar fram via en algoritm. Då genom en ström av samplingar som alla når samtidigt. De kan ta precis vad de vill när som helst och välja att använda de egna inspelningarna när som helst de anser att det passar in. De hade sedan olika verktyg att manipulera de ljud de hade tagit från ljudströmmen i kombination med egna instrument som de hade med sig.
     Musikerna var utspridda över hela lokalen och sedan vandrade besökarna runt i bibliotek-  och ljudlandskapet, vart än ljuden tog dem. Detta pågick lite mer än en timme och den verklighet man tog del av böjdes på olika sätt och vis.

Preparerad hackbräda. 

Atoui var, även om han inte själv styrde några ljud just då, en styrande kraft och spindeln i nätet. Han vandrade bestämt runt i lokalen och förmedlade förhållningsregler till studenterna med gestikulationer och uppmanande blickar. Man kunde inte låta bli att undra vad han t.ex. menade med att visa upp sex fingrar. Var det något som skulle hända om sex minuter? Man väntade alltid för att se om man kunde hänga med i dessa "beordrade skiftningar".

Ljuden styrdes på något sätt via en Wii-kontroll (jag gissar tekniker)

Efter konserten passade jag på att fråga några av studenterna över deras egna delaktighet och hur de såg på det. Det visade sig att detta var första gången de gjorde det tillsammans då de enbart hade fått känna på grundinstrumentet var för sig i ungefär två dagar innan. Många beskrev det hela med att de såg strömmen av samplingar som en annan person att spela tillsammans med - som att de alla utgjorde varsin duett i sitt skapande.

Snubben som mot slutet genom låga frekvenser skakade delar av huset lite

Det var otroligt fint att som besökare få vandra runt i vad som kändes som en levande ljudorganism där deltagarna var enskilda organ som arbetade tillsammans för att helheten skulle fungera. Allt alla gjorde relaterades till alla andras skapande och det skapade många speciella tillfällen som inte går att bestämma på förhand, framförallt inte om de inte hade testat det innan.
     Det skedde en fantastiskt slump vid ett tillfälle. Två av artisterna hade valt samma sampling som de hade manipulerat på olika sätt. Det lät som om det hade börjat i ena sidan av huset för att sedan har färdats vidare till andra. Samtidigt hade det vida andra platsen också en stor reverb-påverkan som fick det att låta som om det hade tagit sig längre bort från biblioteket. Storlaget tillfälle som uppstått av slumpmässighet. Enastående.
     En inspirerande skaparfest som var allt vad jag hade önskat. Jag rekommenderar att ta en titt på länken nedan ifall detta låter intressant. De gör nämligen en annan spelning den 20:e november på en halvtimme. Samma gäng, en andra gång.

Läs mer om projektet och Atoui på följande länk:

tisdag 24 september 2013

Konsert: Andsnes i Beethoven


Konserthuset, Stockholm
19 september 2013

Personal:
Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Sakari Oramo
Piano: Leif Ove Andsnes

Program:
Enescu: Svit nr 2.
Nielsen: Symfoni nr 2 "De fire temperamenter".
-paus-
Beethoven: Pianokonsert nr 4.
Extranummer: Hörde inte riktigt vad han sa men det var en enskild del av någon piano sonata av Beethoven.

Den här konserten var något nytt för mig. Det var första gången som jag lyssnade live på "klassisk musik". Jag har visserligen varit på Play!-konserter några gånger men de räknas inte riktigt. Sedan studierna var det här ett område inom musiken som jag verkligen har funnit ett behov av att greppa. Jag vet ju vid det här laget att man bör ha tålamod om något känns ovant, det är så man ibland hittar guldet. Jag har inte haft mycket tid till den klassiska musiken då jag tog itu med jazzens olika delar först, musik som hela tiden tar mer mark hos mig.
     Det här blir en ursäktande start men det är nog så det måste bli. Det är svårt att uttala sig om saker man inte alls är insatt i och jag antar att jag härmed har garderat mig för att låta ignorant. Det är t.ex. svårt att avgöra hur bra pianospelet är om man inte har något att jämföra det med, man måste lita på det som står i broschyren. Med det sagt ska jag försöka summera upplevelsen så gott som det går och förmodligen inte i alltför många ord.
     Den första delen av kvällens konsert var Svit nr 2 av George Enescu och Symfoni nr 2 av Carl Nielsen. Det första verket har tydligen valts delvis av den anledning att delat av Enescus musik skall spelas in i samband med ett jubileum. Enescu-verket kändes flödande romantiskt och inte alltid så engagerande, men inte på något sätt dåligt framfört. Misstolka mig inte här, romantisk musik kan verkligen vara engagerande och med mer kunskap om stycket hade det nog med störta sannolikhet känts annorlunda. Nielsens verk följde det första men här hade jag lättare att haka på, förmodligen p.g.a. de ständiga små detaljerna som for fram här och var bland de olika instrumentstämmorna.
     Sedan blev det paus och man hissade i samband med detta upp den flygel som kvällens huvudverk skulle framföras på. Det var nu dags för Pianokonsert nr 4 av Beethoven och därmed dags för pianisten Andsnes att glänsa vid klaviaturet. Conserto-formen är något jag är mer bekant med och det ökade möjligheterna att uppskatta den här delen av kvällens verk. Just på grund av att jag vet mer hur uppbyggnaden och formen fungerar fanns det en förväntan inför detta vilket gjorde det lättare att hänga med. Jag visste t.o.m. när jag skulle applådera - soft. 
     Jag vill ta tillfället i akt att rekommendera den här formen av klassiskt till er andra som är nyfikna och oinvigda i den här världen. Kort sagt kan man säga att en concerto består av soloinstrument tillsammans med orkester. Står det Piano Concerto kommer detta verk att ha solodelar framförda med just piano och dessa solodelar är sedan "omringade" av orkesterdelar.
     Nedan följer de verk som spelades upp (notera att detta ej är inspelat från själva konserten):

måndag 15 april 2013

Konsert: Magnus Öström


Fasching, Stockholm
11 april 2013

Lineup: 
Magnus Örström: Drums 
Thobias Gabrielson: Bass/Synth 
Andreas Hourdakis: Gitarr
Daniel Karlsson: Piano/Rhodes

Så var det åter dags för ett besök på jazzklubben Fasching. Den här gången var det betydligt fler besökare än jag var van vid. Det är kanske inte så konstigt då det var självaste Magnus Öström som gästade scenen - en av tre personerna bakom Esbjörn Svensson Trio. Bland annat kunde Janne Schaffer ses i publiken.
    Med sig på scenen hade han tre andra musiker. Tillsammans med en scen fylld av effektpedaler och instrument skapade de en oförglömlig atmosfär! Jag hade personligen inte hört något av projektets musik tidigare och var inte heller förtrogen med material från EST. Kvällen bjöd på en premiärspelning av andra soloskivan som släpptes samma dag. Jag visste på förhand att man beskrev musiken som "progressiv jazz" och ofta länkades bandets sound till Pink Floyd, Pat Metheny och Steve Reich - på det stora hela var det en rätt träffande beskrivning.
    Det första jag såg när jag kom in i lokalen var den stora mängden pedaler till gitarr, bas och trummor. På detta användes även elpiano och olika synthar. En stor lekplats bemästrad av proffs - det kunde knappat gå fel. Låtarna var en blandning av dur och moll, ofta definierade av det sväviga och mästerliga gitarrspelet! De jobbade mycket med atmosfär och längden på låtarna var som det sig bör. Kort sagt var min entusiasm ett faktum redan innan konserten och det infriades gång på gång under kvällens gång. I sällskap med två goda vänner var detta en fantastisk upplevelse.
    Till min stora lycka var även P2 Jazz där och spelade in. Med andra ord kan nu lyssna på konserten i efterhand vilket jag varmt rekommenderar! Några spår saknas, bland annat extranumret. Förmodligen beror det på att P2 Jazz bara verkar sända en timme av den live-konsert de besöker. Synd så klart, men det de hinner spela upp är riktigt bra. Inspelningen finner ni nedan, själva konserten startar någon timme in.


Lyssna: Jazzradion 20130414 17:00

fredag 5 oktober 2012

Experimentell poprock på Strand



















Konsert
14 september 2012
Omar Rodriguez-Lopez Group/Bosnian Rainbows
Strand


Omar Rodriguez-Lopez är minst sagt en mångsidig artist, orädd för att dra saker till sin spets och utforska sina möjligheter. De som följt hans karriär från At the Drive In till the Mars Volta vet att han har experimenterat friskt genom åren. Han har dessutom en gedigen katalog av ca 30 solo-album i ryggen. Även om spelningen går under hans namn visar det sig att det handlar om en helt ny grupp - Bosnian Rainbows.
     Det känns redan från början hur den nya konstellationen fungerar riktigt bra. Med stadiga elektroniska takter, utsvävande galenskaper och ett riktigt bra sound övertygar gruppen verkligen. Omars trogna bundsförvant Dentoni Parks är lika träffsäker på trummorna som vanlig och som tur är bjuder de på några tillfällen med hans fantastiska timing. Även om man saknar Juan Alderete på elbasen, ersätts han på ett passande sätt av Nicci Kaspers synthar. Kaspers levererade tunga basgångar samt synthslingor som höll grunden stadig och intressant.
    Som en vulgär schaman dansar och skakar sångerskan Teri Gender Bender (Teresa Suaréz) över hela scenen, stundtals utanför den. Hennes attitydstarka sångsätt passar riktigt bra med den starka, stadiga pulsen. Med galna blickar och mycket scenspel lyckas hon stjäla en hel del av den uppmärksamhet som annars per automatik går till Omar.
    För de som förväntade sig Omars milslånga gitarrsolon och låtar på 15 minuter fanns det helt klart en risk för besvikelse. Det nya elektroniska pop-soundet har genomsyrat allt Omar har producerat på senare tid. Den nya gruppen är inget undantag, men trots allt har hans kosmiskt svävande signaturljud fått sitt rättmätiga utrymme även här.
    Man kan inte annat än längta till att skivan kommer ut.