måndag 16 december 2013

Daft Punk - Random Access Memories (2013)

Om du gillar: Daft Punk i största allmänhet, disco, funk, sample-baserad musik.

Något jag verkligen gillar är när artister tar tid på sig innan de släpper nytt material. Det har en tendens att säkra en viss nivå av kvalité i resultatet. Så är definitivt fallet med Daft Punk och den nya skivan är precis vad den borde vara. Det gör mig glad att se att skivan sprider sig som en löpeld bland de allra flesta.
     Jag som många andra fann den stora kärleken till den franska duon i samband med skivan Discovery (2001) i samband med de musikvideos som de släppte med singlarna. Att dessa var en del av långfilmen Interstella 5555 (2003) som följer hela skivan gjorde inte saken sämre (den var ju dessutom gjord av ingen mindre än Leiji Matsumoto vars anime-verk jag var inne på när skivan kom). Jag ägde och var sedan tidigare också bekant med den första skivan Homework (1997), dock blev det ingen skiva som jag snurrade väldigt ofta (grymt bra dock).
     Hur som helst var Daft Punk vid det här laget en del av mitt liv och när jag läste att de skulle göra soundtracket till uppföljaren till Tron (1982) blev jag eld och lågor. Resultatet Tron: Legacy (2010) var tyvärr modernt rastlöst och halvdan och kunde gjorts bra mycket bättre. Soundtracket däremot var upp till alla förväntningar och kanske nästan för bra. Det blev ett problem för filmen då den klädde av den helt och hållet. Dess brister lyste med sin närvaro i detta klockrena soundtrack. Om de hade gjort filmen riktigt bra i övrigt hade vi förmodligen haft en fantastisk klassiker som skulle åldras med värdighet. Nåväl, man kan inte alltid få som man vill.
     Det var länge sen jag själv har varit med om en så stark marknadsföring för en skiva, kan knappt minnas något liknande egentligen. Var jag än vände mig i Stockholm såg jag omslaget av skivan på olika sätt. Planscher och klistermärken prydde hela staden både på hemliga och uppenbara platser. Det kan mycket väl bero på just att jag inte har bott här innan, kanske fungerar det såhär i vanliga fall för många skivor - det är trots allt ganska nytt för mig fortfarande att trampa runt i huvudstaden. Samtidigt går det inte heller att ignorera hur mycket det talas om skivan i alla möjliga sammanhang och bland så många olika grupper av människor. Framförallt verkar singeln Get Lucky verkligen ha satt sig hos de flesta. Väl genomförd PR helt enkelt och ja, visst är det också en bra låt. Extra fint är det så klart att de allra flesta verkar vara överens om att det här är "bra" musik, en bro över olika gränser såsom ålder.
     Så hur känns det nya verket? Hur låter det? Ur egen förväntan-synpunkt är jag helt tillfredsställd och jag finner en glädje i att de har sökt sig till ett nytt sammanhang samtidigt som det inte helt har övergivit sitt sound. På sätt och vis är den här mer lik den första skivan än Discovery. Mer av den klassiska, dansanta och upprepliga house-stilen än en klassisk sånguppbyggnad med obligatoriska sånginslag. De historiska dragen i musiken (och ibland historielektion rakt av) är mycket trevliga. En bra blandning av vad de tidigare har gjort helt enkelt och en värdig fortsättning på gruppens karriär. Nu gäller det bara att undvika singlarna så gott som det går så att den inte dör bland resten av den fina helheten. Det blir inte lätt dock - time to get lucky.

tisdag 3 december 2013

Keith Jarrett - Solo-orgel i Storkyrkan (Sankt Nicholas kyrka), 16 september, Stockholm, (1972)

Som en del av er kanske har märkt har orgeln blivit ett instrument som jag har fått otroligt stor respekt för. Med tiden har jag utvecklat ett tycke för hur den låter och hela orgelverk börjar sakta men säkert få en stadig plats i mitt hjärta. En annan sak jag har kommit att ta till mig är jazzpianisten Keith Jarrett. Med andra ord är önskan av en kombination av de båda mycket lockande och som tur är inte svår att uppfylla!
     För några månader sedan tipsade min vän Emil Nensén mig om just ett sådant verk. Han hade hittat en live-inspelning av Jarrett när han spelar på orgeln i Storkyrkan i Stockholm 1972. Den här perioden spelade Jarrett in en del orgelstycken på bl.a. en Barrock-orgel i Tyskland och hade vid ett Sverigebesök tagit en sväng förbi Storkyrkan innan det var dags för den egentliga pianokonserten på annan plats i staden.
     Av slutet i klippet att döma handlar det kanske om en upptagning av P2, men samtidigt låter den lite halvtaskigt inspelad. Dels är det ett kapitel i sig att fånga orgel på inspelning, dels kanske de gjorde det kasst men kanske kan det ha varit mer eller mindre oplanerat från Jarretts sida. Klippet är tyvärr fyllt av brus och sus men trots detta är det ett intressant tidsdokument som får mig att önska att jag hade varit där. Värt att notera är att Jarrett improviserar en hel del av det som hörs, inte en ovanlig metod för mannen i fråga och definitivt något som sätter en intressant prägel på en live-upplevelse.
     Klippet finns på Youtube och det finner ni nedan. En härlig upplevelse och ett bra exempel på instrumentets fantastiska möjligheter när en duktig musiker får arbeta med det. Det är alltid lika fantastisk att få uppleva hur en orgel kan skapa så många olika ljud och hur det går att jobba med så många stämmor samtidigt - allt detta genom en person! För den som gillar det här är det värt att veta att det finns mer välplanerade inspelningar av det här slaget med Jarrett. Framförallt tänker jag då på skivan Hymns/Spheres som jag förmodligen kommer att skriva om framöver. Ett visst mått av vanebildande och tålamod kanske krävs. Jag rekommenderar att du sätter dig ner och lyssnar i lugn och ro för orgeln är verkligen en värld i sig.


tisdag 26 november 2013

King Crimson - USA (1975)

Om du gillar: King Crimson och vill höra en grymma live-tagningar av bandet.

Med USA avslutar jag det King Crimson-maraton som har pågått. Så varför slutar jag just här? Jo för att det är här mitt egna KC-lyssnande tar slut. Gruppen fortsatte med andra medlemmar från 1981 och finns än idag. Skivorna som är gjorda efterföljande period är verkligen inte dåliga, men de faller mig inte i smaken helt enkelt. Jag gör då och då nya försök men har ännu inte blivit förälskad under nya soundet förutom i specifika låtar. Dock hyser jag stor kärlek för mycket andra projekt som t.ex. Robert Fripp har varit en del av. Hur som helst, USA är en live-skiva med blandade inspelningar, i regel från 1974. En fantastisk avslutning på en stark era i gruppens historia.
     Skivan har snurrat sig varm i mitt hem i många år och jag tycker fortfarande otroligt mycket om den. Jag ska också vara tydlig med att jag har lyssnat på CD-utgåvan, den innehållet nämligen två fenomenala live-tagningar av både Starless och Frakture. Av den anledningen köpte jag den aldrig på vinyl (har de andra i detta format).
     Jag kan inte annat än rekommendera den här. Den är otroligt bra och musikerna spelar fenomenalt, vissa delar är riktigt imponerande. Dessvärre kan inte ens Youtube ge oss en enkel lösning den här gången och jag orkar inte leta i hundra år efter rätt klipp. Det finns iallafall tre tydliga, se fram emot solot i Schizoid Man:


måndag 25 november 2013

King Crimson - Red (1974)

Om du gillar: Ett King Crimson med rakare rör.

För er som sedan längre har tröttnat på mitt prat om King Crimson kan ni snart pusta ut, detta maraton lider mot sitt slut. Men vissa saker ska göras ordentligt, så är det bara.
Den är skivan kommer ofta på tal, kanske beror det på att den är lite mer "rakt på sak" än tidigare skivor. Personligen tycker jag den är helt ok men jag kan inte låta bli att sakna den finess som de andra skivorna levererar. Det var ingen hemlighet att bandet sakta dog ut i samband med den här inspelningen och slutligen blev det också så, iallafall ett tag. Robert Fripp bröt upp gruppen ganska snart när den var klar. En ny grupp med samma namn under Fripps ledning startades sedan 1981.
     Så vad är det som gör mig lite avig över Red? Till en början kan jag påpeka en ytlig detalj - omslaget är jättetråkigt. I samband med King Crimson är man bortskämd vid det här laget och jag tycker inte de tog hem det här "hej-här-är-vi-som-spelar-i-bandet"-konceptet  vidare bra (första skivan med The Doors är ett bra exempel på när det funkar). Men som sagt - ytligheter.
     Skivans formula följer annars traditionen. Långa låtar, dramatisk uppbyggnad, experimentella spår o.s.v. men av någon anledning klickar det inte lika bra. Skivan lyckas inte locka fram samma engagemang från mig som jag brukar ha. Den lyckas inte bibehålla den entusiasmen jag annars känner för deras musik. Jag saknar det djup som den rockiga touchen inte lyckas förmedla.Musikernas prestationer är hur som helst riktigt bra, kanske handlar det i detta fall om en ren smakfråga. 
     Med detta sagt (eller gnällt) vill jag absolut framhålla den stora behållningen för mig - det sista spåretStarless har jag lätt att tala varmt om. Det är utan tvekan en låt med gruppen som man inte får missa om man gillar det tidigare materialet (eller delar av det). Det här är verkligen ett exempel på King Crimsons storhet och fungerar som ett mäktigt avslut på skivan. Youtube:


fredag 22 november 2013

King Crimson - Starless and Bible Black (1974)

Om du gillar: Experimentell och hård symfonisk rock.

King Crimsons utveckling fortsätter i och med detta verk mot den blandning av experimentella grunder och ett tuffare sound som den tidigare skivan bjöd på. Musiksammanhanget känns också mer nedskalat än tidigare vilket stundtals ger den en, vågar jag säga, "punkig" attityd.
     Distbasen pumpar tempot, slagverkaren meckar friskt och gitarren öser ackordmattor. Ibland blir det också lugnare partier men alltid med en viss edge. Man också allt mer ana hur det gitarrsound många kopplar samman med Fripp i senare år verkligen börjar slå rot, exempel på detta finns t.ex. i låten The Night Watch.
     Sista spåret, Fracture, är en klassiker bland KC:s mäktigare verk och något man absolut inte får missa. Detta är precis som en del andra spår på skivan också inspelad live. Det bjuds på långa uppbyggnader, snygga skiftningar och bländande gitarrspel (och bra prestationer av övriga med för den delen).
     Även om den här skivan inte är den jag återvänder till allra mest gillar jag den skarpt. Fracture är fortfarande lika grym som första gången jag hörde den och värd att spela om och om igen. Tycker du att resten är fruktansvärd så missa iallafall inte den. Nåväl, länkar:







fredag 15 november 2013

King Crimson - Larks' Tongues in Aspic (1973)

Om du gillar: En blandning av jazz, rock och klassiskt, Ett blandat och mångsidigt King Crimson.

Nytt album, nya medlemmar. Som så många gånger förr finner vi nu gamle Fripp sittandes med helt andra musiker kring sig. Den här skivan var tidigt en favorit för mig och jag återkommer alltid till den med stor iver. Bland medlemmarna fanns nu David Cross på fiol, fantastiska Bill Bruford på trummor (han hoppade av Yes efter storslagna Close to the Edge), John Wetton på bas (en av mina förebilder under basspelandets tid), gamle Fripp så klart samt Jamie Muir på slagverk under en kortare period.
     Gruppen har delvis återgått till ett hårdare sound men samtidigt behållt den jazziga touchen som kommit med de senaste skivsläppen. Materialet är stundtals bland det mer experimentella de hade gjort vid det här laget, en trevlig kombination av allt det som har kommit att definiera deras sound.
     Som sagt är detta en KC-favorit för min del och kommer nog alltid att vara det. Jag gillar verkligen blandningen av influenser och musikernas prestationer är grymma. Upplägget med instrumentala spår som omger andra med text skapar också en snygg helhet.
     Något som jag aldrig riktigt kan bestämma mig över är sången. Det är bassisten Wetton som sjunger och han har en slags mossig och seg karaktär. Det här känns ibland klockrent men ibland saknar man det man har hört tidigare. Samtidigt bör man ta i beräkningen att skivan främst är ett instrumentalt verk och att rösten inte känns viktigast - Wettons basspel är riktigt härligt.
     Jag rekommenderar den här skivan starkt och jag tycker det är en bra representant för de olika sidorna av bandets musikaliska uttryck. Måste jag välja enbart en skiva ur den synpunkten utan att behöva ta hänsyn till lyssnaren skulle det bli den här.

måndag 11 november 2013

Alf Gabrielsson - Starka musikupplevelser (2008)


Presentation från CDON (och kanske från någon annan innan dess):
"Denna bok berättar flera hundra människor kvinnor och män, unga och gamla, musiker och icke-musiker om sina starkaste musikupplevelser. Upplevelserna sträcker sig över nästan hela 1900-talet och har inträffat i de mest skiftande och ofta oväntade sammanhang, Musiken absorberar lyssnarna eller utövarna, stänger ute allting annat. Den väcker starka känslor och många andra reaktioner, alltifrån fysiska förnimmelser till upplevelser av existentiell och andlig karaktär. Varje berättelse är unik, vittnar om starkt engagemang och är ofta av gripande karaktär. Upplevelsen kan leda till en förlösning av uppdämda känslor, innebära befrielse och rening och fungera som terapi. Man kan känna sig bekräftad och förstådd, få ökat självförtroende och en annan syn på sig själv och tillvaron i stort. Naturligtvis också en helt ny syn på musik och vad den kan betyda för välbefinnande, hälsa och livskvalitet. Det finns många likheter med starka upplevelser inom andra områden såsom natur, kärlek, religion, litteratur, bildkonst och dans. Alf Gabrielsson är professor emeritus i psykologi vid Uppsala Universitet. Han har särskilt ägnat sig åt forskning och undervisning i musikpsykologi. Han är även ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien."

Den här boken är en vetenskaplig text vilket innebär att den är strukturerad därefter. Den blir därför ganska tung, men tung för att den måste vara det. Det är inte på något sätt en dålig sak, tvärtom, men den tog sin tid att ta sig igenom. Större delen av boken består av olika människors beskrivningar över egna subjektiva starka upplevelser av musik. I slutet av boken diskuterar sedan Gabrielsson resultaten och organiserar på olika sätt ihop dessa.
     Under läsningens gång kom jag ofta på mig själv med att le, känna mig otroligt rörd eller sorgsen i samband med dessa berättelser. Vissa av den handlade t.o.m. om liv och död vilket blev rätt starkt.
     Boken finns att köpa via t.ex. CDON för 49 kronor eller att låna på biblioteket, åtminstone i Stockholmsregionen. Helt klart relevant för den musikintresserade, kör bah.

fredag 1 november 2013

King Crimson - Earthbound (1972)

Jag hade tänkt att hoppa den här men beslutade mig för att åtminstone skriva lite grann om den. Jag ogillar inte den här på något sätt egentligen men man kan lugnt säga att den är lite speciell. Det här är den första live-releasen från gruppen och består av samma besättning som den föregående skivan Islands.
     Inspelningen är väldigt dålig, främst på grund av mycket undermålig utrustning och kanske ett och annat ljudtekniskt klanteri. Skivbolaget tyckte t.ex. att detta skivsläpp var mycket tveksamt och det kan man finna viss förståelse för. Detta för dock med sig viss charm som är svår att bortse från. Den redan distade rösten i 21th Century Schizoid Man blir här kaotiskt smutsig vilket jag inte kan låta bli att tycka om.
     Själva framträdandet är riktigt bra och improvisationsbitarna (eller vad som verkar vara sådana) är grymma, Boz Burell bjuder t.o.m. på lite scat song här och var. Jag rekommenderar den här med en varningslapp kan man säga. Kvalitén och det faktum att det är live-inspelningar gör att den bäst lämpar sig för mer inbitna fans helt enkelt. Det verkar faktiskt svårt att ens hitta det på ett bra sätt via Youtube. Det är inte nödvändigtvis rätt bitar jag hittar och jag verkar inte hitta just Schizoid Man som är den första låten och den sista är inte från samma inspelning. Men om nu verkligen vill höra den här som den släpptes, leta helt enkelt upp den på annat vis.

onsdag 30 oktober 2013

King Crimson - Islands (1971)

Om du gillar: En blandning av jazz, rock och klassiskt, äventyrliga men samtidigt sansade kompositioner, en mjukare sida av King Crimson.

Den här skivan har i många omgångar varit en personlig favorit. Den har en stark karaktär av klassisk musik och är stundtals mycket mer "lätt och luftig" än det som gruppen tidigare har producerat. Gruppen befann sig som så många gånger tidigare i en period av medlemsbyten. Bland annat hittar vi här Ian Wallace som på senare tid (innan han dog i cancer för några år sedan) var den drivande kraften över projektet Crimson Jazz Trio (mer om detta projekt vid ett annat tillfälle). Det är också den sista skivan som medlemmen Peter Sinfield skrev texterna till, en av de få medlemmar som varit med från allra första början.
     Sången framförs på denna skiva av Boz Burell som även spelar bas och han gör det riktigt bra. Han har en lugnare och renare klang och även om jag absolut gillar den grövre sortens röst i Crimson-sammanhang, hade det absolut inte gynnat slutresultatet i det här fallet. I The Letters finns t.ex. ett ögonblick med just sången som jag ser fram emot varje lyssning.
     Kompositionerna har fått många tillskott bland instrumenten. Stråkar, cello, oboe och många sorters slagverk har letat sig in. Det bidrar starkt till en sagolik stämning och skapar en trevlig kontrast mot tidigare då de enda stråkljuden spelades via mellotron. Dock har inte mellotronen försvunnit helt och det är något som undertecknat uppskattar då det i KC:s fall handlar om ett sound än en praktisk nödvändighet vid det är laget (mellotronen spelar samplingar, t.ex. stråkar). Den här kombinationen är spännande och mycket välkommen!
     Hela verket svärmar av en experimentell karaktär och det är nog det som för egen del har fått den att hålla ut så länge (kommer nog alltid kännas som ett viktigt verk). Musiken känns ofta mer fri i sin form och det fungerar så otroligt bra. Det finns många fantastiska skiftningar på den här skivan som är värda att dö för.      När jag i skrivande stund samtidigt lyssnar på skivan kan jag snabbt avgöra att den fortfarande är i toppen för mig bland KC:s musik. Sjukt bra skiva som dessutom låter riktigt bra också om man enbart ska tala om ljudet i sig. Länkar finns nedan:






tisdag 22 oktober 2013

King Crimson - Lizard (1970)

Om du gillar: En blandning av jazz, rock och klassiskt, mellotron, virveltrumma, musikaliskt sagoberättande.

Till en början är det svårt att inte bli charmad av omslaget. Det är härligt ambitiöst och som bjuder in till en närmare titt. Den är full av snygga detaljer och runt ett visst "I" finns t.ex. Beatles vars splittring behandlas har fått vara tema för låten Happy Family. Den medeltida inspirationen är ju bara för snitsig och skivan är ett bra exempel på när det är extra kul att äga något på vinyl (i fråga om omslag).
     Man brukar beskriva denna skiva som King Crimsons mest jazz-influerade. Kanske kan det vara därför jag en gång i tiden först hade svårt för den. Det var visserligen något som gick över rätt fort men jag minns tydligt att det tog ett tag för mig att hantera vad jag hörde.
     Skivan har en mörk karaktär och även om det också kan sägas om tidigare verk i viss mån, känner jag av det tydligare här. Även humorinslagen har ibland en hånfull ton och ofta skiftar stycken in i en dystrare känsla. Sett till mycket av de teman som skivan hanterar är det kanske inte så konstigt. Hela den andra sidan består av ett långt spår i fyra delar, Lizard, som berättar om en prins Rupert och ett krig som han deltar i.
     Samtliga instrument har kombinerats på ett grymt bra sätt för att uppnå en ordentlig tyngd och mellotronens intåg på första spåret är mer eller mindre en fantastisk käftsmäll (står alltid vid volymkontrollen hemma när jag sätter igång den här). I vanlig ordning är allt fantastiskt välspelat och sången passar bra in med helheten. Det är också kul att skivan bjuder på Fripps akustiska gitarrspel en hel del och att Jon Anderson från Yes gästar på sista spåret.
     En riktigt tung skiva av en otroligt bra grupp. Om du gillar andra verk med gruppen och likt mig en gång i tiden har backat - ge den en ny chans. Som vanligt när det gäller King Crimson så finns det Youtube-länkar för den nyfikna och otåliga. Levererar:





söndag 13 oktober 2013

Dokumentär: Pianomania (2009)


Filmen kretsar kring Stefan Knüpfer, tekniker och pianostämmare för företaget Steinway & Sons. Tittaren får följa honom under ett arbetsår och det ges inblick i de olika arbetsuppgifter som Knüpfer har, både speciella undantagsfall och upprepliga standardjusteringar.
     Olika tekniker för att dämpa, rikta och få till olika specifika klanger från instrumentet dyker upp. När en pianist i början av filmen t.ex. ber om att få pianot att ha en känsla av olika klanger från pianot såsom cembalo och orgel, växte filmen redan något enormt. Man förstår hur dedikerad Knüpfer är i sin uppgift och hur det ofta lutar åt en vacker besatthet. I hans möten med olika proffsmusiker uppkommer både små och stora justeringar och lösningar som kräver vana, erfarenhet och kunskap. Spjutspetsnivån är otroligt härlig att se på både från musikernas och teknikernas sida.

Sena  arbetstimmar

En röd tråd genom filmen är förberedandet och inspelningen av några Bach-kompositioner (det är här förfrågan av klangerna dyker upp). Det leder till intressanta inblickar i hur musiker, instrumenttekniker och inspelningstekniker måste ha ett samförstånd och ett samarbete för att det viktigaste ska komma i fokus - själva musiken.

Knüpfer petar runt

Kort sagt en mycket intressant dokument som visar en del av allt det hårda jobb som i vissa sammanhang läggs ner bakom kulisserna för att vi som lyssnare slutligen ska få en fantastisk upplevelse där musiken får den värdighet den förtjänar.

fredag 11 oktober 2013

Konsert: Tarek Atoui

Musik & Teaterbiblioteket, Stockholm
9 oktober 2013

Jag var riktigt pepp inför kvällens framträdande, framförallt för att jag inte hade en klar bild om vad jag skulle uppleva. Bilden ovan är inte från detta tillfälle utan det var i själva bibliotekslokalen som det hela ägde rum, mitt i bland alla hyllor fyllda med böcker och tidskrifter. Jag hade små aningar om hur det hela skulle gå till; ett live-framträdande bestående av en slumpgenerator som använde sig av 4.000 mikrosamplingar som Atoui har arbetat fram med hjälp av olika människor och med tillgång till vissa arkiv. På Bonniers konsthalls hemsida kan man bland annat läsa följande beskrivning:
I The Metastable Cut har han tillsammans med studenter från konst- musik och teknikhögskolor tillverkat ett nytt instrument baserat på material från Elektronmusikstudions (EMS) arkiv av elektronisk musik och ljudkonst.
Tarek Atoui och 8 elever från musik- och teknikhögskolor samarbetar alltså i detta projekt. De olika bakgrunderna hos deltagarna var en intressant aspekt och gav en intressant krydda till experimentet.
     Som en grund att arbeta med tar får dessa åtta studenter ta del av samplingar som Atouis egna instrument slumpar fram via en algoritm. Då genom en ström av samplingar som alla når samtidigt. De kan ta precis vad de vill när som helst och välja att använda de egna inspelningarna när som helst de anser att det passar in. De hade sedan olika verktyg att manipulera de ljud de hade tagit från ljudströmmen i kombination med egna instrument som de hade med sig.
     Musikerna var utspridda över hela lokalen och sedan vandrade besökarna runt i bibliotek-  och ljudlandskapet, vart än ljuden tog dem. Detta pågick lite mer än en timme och den verklighet man tog del av böjdes på olika sätt och vis.

Preparerad hackbräda. 

Atoui var, även om han inte själv styrde några ljud just då, en styrande kraft och spindeln i nätet. Han vandrade bestämt runt i lokalen och förmedlade förhållningsregler till studenterna med gestikulationer och uppmanande blickar. Man kunde inte låta bli att undra vad han t.ex. menade med att visa upp sex fingrar. Var det något som skulle hända om sex minuter? Man väntade alltid för att se om man kunde hänga med i dessa "beordrade skiftningar".

Ljuden styrdes på något sätt via en Wii-kontroll (jag gissar tekniker)

Efter konserten passade jag på att fråga några av studenterna över deras egna delaktighet och hur de såg på det. Det visade sig att detta var första gången de gjorde det tillsammans då de enbart hade fått känna på grundinstrumentet var för sig i ungefär två dagar innan. Många beskrev det hela med att de såg strömmen av samplingar som en annan person att spela tillsammans med - som att de alla utgjorde varsin duett i sitt skapande.

Snubben som mot slutet genom låga frekvenser skakade delar av huset lite

Det var otroligt fint att som besökare få vandra runt i vad som kändes som en levande ljudorganism där deltagarna var enskilda organ som arbetade tillsammans för att helheten skulle fungera. Allt alla gjorde relaterades till alla andras skapande och det skapade många speciella tillfällen som inte går att bestämma på förhand, framförallt inte om de inte hade testat det innan.
     Det skedde en fantastiskt slump vid ett tillfälle. Två av artisterna hade valt samma sampling som de hade manipulerat på olika sätt. Det lät som om det hade börjat i ena sidan av huset för att sedan har färdats vidare till andra. Samtidigt hade det vida andra platsen också en stor reverb-påverkan som fick det att låta som om det hade tagit sig längre bort från biblioteket. Storlaget tillfälle som uppstått av slumpmässighet. Enastående.
     En inspirerande skaparfest som var allt vad jag hade önskat. Jag rekommenderar att ta en titt på länken nedan ifall detta låter intressant. De gör nämligen en annan spelning den 20:e november på en halvtimme. Samma gäng, en andra gång.

Läs mer om projektet och Atoui på följande länk:

tisdag 8 oktober 2013

Musiken i The Tudors

För en tid sedan såg jag och min sambo klart den serien The Tudors, en brittisk serie som handlar om kung Henry VIII:s liv och hans många relationer. Fler historiska personer finns med men fokuset ligger mycket på Henrys sökande efter lycka och en alldeles egen son som kan ta över tronen.
     Vi började titta på den ganska snart efter att jag hade avslutat några av mina musikhistoriska studier vilket gjorde det här lite extra intressant ur ett sådant perspektiv. The Tudors jobbar nämligen ambitiöst med att få med mycket samtida detaljer kring hovlivet i själva miljöerna och atmosfären, då inte minst med själva musiken. Givetvis kan jag inte kalla mig en expert på något vis men det är kul att reflektera över vad som kändes rimligt för serien att inkludera.
     Serien utspelar sig mycket i själva hovsalarna vilket jag tycker är en av de starkaste bitarna av serien. Det skapar verkligen en förståelse över hur trista de här festerna måste ha blivit efter ett tag och hur det snarare blir en plikt att vara där samt en plats för sociala möjligheter. Ur musiksynpunkt visar man på olika storlekar av ensembler med samtida instrument som t.ex. luta, inhyrda musiker för kvällen.
     Andra sammanhang där musiken får mycket utrymme är de religiösa och högtidliga sammanhangen som gudstjänst, bröllop, begravningar o.s.v. Jag blev väldigt glad över att körmusiken uppmärksammades också och precis som med musiken i hovet känns valet av verk i sin ordning.
     De flesta musiker som dyker upp i serien hålls anonyma, det är kanske snarare genom kläderna de har och instrumenten de håller som de får någon slags identitet. Det finns dock två musiker som får lite extra utrymme i serien: Thomas Tallis och Mark Smeaton. Förstnämnda är en av Englands mer kända namn inom konstmusiken. Han hade t.ex. monopol på att trycka musik och använda sig av polyfoni i kompositionerna (tillsammans med William Byrd) under en del av sin karriär, dock inte under Henry VIII:s styre. Tallis är utan tvekan den som syns mest av dessa och man får även se mycket av hans privata tid.
     Varje gång man såg Tallis sitta vid orgeln eller dirigera körer spetsade man öronen lite extra för att se om man kunde uppfatta nyanserna i hur musiken var upplagd. Tallis ansvar var stort i England så klart då han jobbade med konstmusiken och då till stor del den som befann sig i kyrkans lokaler.

Gammalt-porträtt-Tallis och Tudors-Tallis

Mark Smeaton jobbade mer med underhållningsmusik och det är i hovet som hans dyker upp. Även med honom får vi bevittna mer privata situationer men i samma utsträckning som med Tallis.

Den glade och stilige Tudors-Smeaton

En annan kul detalj är att seriens skapare uppmärksammade Henrys egna intresse för musik då han komponerade själv och spelade olika instrument. Nu var det inte någon ovanlighet inom adliga kretsar att syssla med instrument kanske, men som jag har förstått var Henrys hov lite extra fyllt med den musikaliska varan. Att han även komponerade egna verk talar också om ett större intresse.
     Slutligen vill jag säga att jag verkligen rekommenderar denna tv-serie. Det var verkligen trevlig att ta sig igenom av många fler anledningar än musiken och skådespelarinsatserna så otroligt bra. Kör bara - se den nu.

tisdag 24 september 2013

Konsert: Andsnes i Beethoven


Konserthuset, Stockholm
19 september 2013

Personal:
Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Sakari Oramo
Piano: Leif Ove Andsnes

Program:
Enescu: Svit nr 2.
Nielsen: Symfoni nr 2 "De fire temperamenter".
-paus-
Beethoven: Pianokonsert nr 4.
Extranummer: Hörde inte riktigt vad han sa men det var en enskild del av någon piano sonata av Beethoven.

Den här konserten var något nytt för mig. Det var första gången som jag lyssnade live på "klassisk musik". Jag har visserligen varit på Play!-konserter några gånger men de räknas inte riktigt. Sedan studierna var det här ett område inom musiken som jag verkligen har funnit ett behov av att greppa. Jag vet ju vid det här laget att man bör ha tålamod om något känns ovant, det är så man ibland hittar guldet. Jag har inte haft mycket tid till den klassiska musiken då jag tog itu med jazzens olika delar först, musik som hela tiden tar mer mark hos mig.
     Det här blir en ursäktande start men det är nog så det måste bli. Det är svårt att uttala sig om saker man inte alls är insatt i och jag antar att jag härmed har garderat mig för att låta ignorant. Det är t.ex. svårt att avgöra hur bra pianospelet är om man inte har något att jämföra det med, man måste lita på det som står i broschyren. Med det sagt ska jag försöka summera upplevelsen så gott som det går och förmodligen inte i alltför många ord.
     Den första delen av kvällens konsert var Svit nr 2 av George Enescu och Symfoni nr 2 av Carl Nielsen. Det första verket har tydligen valts delvis av den anledning att delat av Enescus musik skall spelas in i samband med ett jubileum. Enescu-verket kändes flödande romantiskt och inte alltid så engagerande, men inte på något sätt dåligt framfört. Misstolka mig inte här, romantisk musik kan verkligen vara engagerande och med mer kunskap om stycket hade det nog med störta sannolikhet känts annorlunda. Nielsens verk följde det första men här hade jag lättare att haka på, förmodligen p.g.a. de ständiga små detaljerna som for fram här och var bland de olika instrumentstämmorna.
     Sedan blev det paus och man hissade i samband med detta upp den flygel som kvällens huvudverk skulle framföras på. Det var nu dags för Pianokonsert nr 4 av Beethoven och därmed dags för pianisten Andsnes att glänsa vid klaviaturet. Conserto-formen är något jag är mer bekant med och det ökade möjligheterna att uppskatta den här delen av kvällens verk. Just på grund av att jag vet mer hur uppbyggnaden och formen fungerar fanns det en förväntan inför detta vilket gjorde det lättare att hänga med. Jag visste t.o.m. när jag skulle applådera - soft. 
     Jag vill ta tillfället i akt att rekommendera den här formen av klassiskt till er andra som är nyfikna och oinvigda i den här världen. Kort sagt kan man säga att en concerto består av soloinstrument tillsammans med orkester. Står det Piano Concerto kommer detta verk att ha solodelar framförda med just piano och dessa solodelar är sedan "omringade" av orkesterdelar.
     Nedan följer de verk som spelades upp (notera att detta ej är inspelat från själva konserten):

tisdag 17 september 2013

Chrysta Bell - This Train (2011)

Om du gillar: Drömska amerikanska atmosfär med en stark touch av David Lynch, djupa kvinnoröster, när saker går sakta.

Det finns risk för att jag har skrivit om den här redan för något år sedan. Men eftersom bloggen fungerar annorlunda nu så gör jag det igen. Det här är inte världens bästa skiva, men anledningen att jag har upplyst om den så mycket både där och via Facebook är för att jag tror att den kan passa så många olika lyssnare. Så om du inte brukar lyssna på det jag postar men alltid läser det jag skriver - lyssna den här gången.
     Chrysta Bell har gjort den här skivan i samarbete med filmregissören David Lynch och redan nu kanske du, om du sett hans filmer, får en aning om hur det här låter. För er som har sett Lynch filmer, kortfilmer eller TV-serien Twins Peaks, bjuder den här skivan på en mycket lik ljudbild som dessa har. Täta, tjocka och atmosfäriska ljudlandskap med syfte att skapa en ibland olustig men spännande (läs: intressant) känsla för övrigt innehåll att utspela sig i. Lynch är en personlig favorit när det kommer till själva filmusiken. Jag har inte stenkoll på alla han har arbetat med i dessa sammanhang men en av de större namnen är Angelo Badalamenti. Jag vill uppmärksamma det faktum att Lynch själv inte gör musiken utan tar hjälp av andra för att få igenom sina visioner, det är lite fel att ge honom all cred om vi nu ska tala om just musiken (dock skriver han mycket texter och har släppt egna skivor).
     En av de sångerskor de flesta nog kopplar till Lynch är sångerskan Julee Cruise, mycket på grund av soundtracket till Twins Peaks. Tre av de låtarna dyker upp på Crusie egna skiva Floating into the Night, men den återkommer jag till vid ett annat tillfälle.
     Chrysta Bells skiva This Train är tätt sammankopplat till det jag skrivit ovan. Det är verkligen tydligt att hon har jobbat tätt med Lynch i skapandeprocessen. Man hör den täta, drömska och stundtals romantiska stämningen rakt igenom, ett USA skildrat på ett tidslöst, abstrakt, drömmande, och längtande sätt. Bells röst och sätt att sjunga har en sådan tyngd och en viss kaxighet som gör det svårt att inte bli berörd.
     Dessa anledningar: skivans styrka, dess tunga och ofrånkomliga sound, riskerar att skrämma iväg en och annan. Jag tänker på hur musiken likt Lynch filmer har en tendens att kombinera mysigt sound med ett ständigt obehag och vemod i luften. För egen del älskar jag hur detta uppbådar en situation där mina tankar sprids med vinden på ett sätt där jag måste ta itu med mig själv. Ett av många exempel på hur musik kan vara en mäktig kraft när det handlar om självrannsakan. Hur det än må vara med den saken för dig käre lyssnare så ge den en chans via länken nedan:

tisdag 10 september 2013

King Crimson - In the Wake of Poseidon (1970)

Om du gillar: Episka och drömlika berättelser, en blandning av jazz, rock och klassiskt, fantastiska musiker och fantastiska musikaliska idéer, en nykter musikaspekt av sent 60-tal ;)

I detta andra verk av King Crimson stöter vi på en formula mycket lik den på första skivan (länk). Det första spåret, Pictures of a City, sätter en hård och rå prägel som sedan snabbt skiftar till något mycket lugnare och avkopplat. Det märks dock att kontrasten i det här har minskat något och att en helhet genom hela skivan är tydligare - något som undertecknat verkligen uppskattar. Det är med detta verk som King Crimson verkligen började komma till sin fulla rätt enligt mig.
     Bandet, som skulle komma att få många olika uppsättningar under Robert Fripps styre, hade redan vid det här laget börjat byta medlemmar. T.ex. försvann sångaren Greg Lake snart till det som blev Emerson Lake & Palmer. Han bidrar dock med sång på alla spår utom Cadence and Cascade.
     Briljansen i spelteknik och textförfattande är stundtals helt bländande och basgången i första spåret är fortfarande bland det bästa jag vet. Trumspelet är som vanligt helt otroligt (stundtals att dö för) och på det stora hela känner man igen mycket av det man hör på första skivan.
     Något som gruppen är känd för är det breda användande av mellotronen (länk). Detta hörs tydligt på spår 7, The Devils Triangle, då det i princip består av mellotronstämmor. I samband med progressiva rockakter dök det här instrumentet upp ofta framöver och än idag är det vanligt förekommande. Opeth är ett bra modernt gruppexempel på ett sådant användande, även om de kanske använder moderna varianter av det. I verket jag nämnde ovan kommer verkligen den speciella och rätt mörka karaktären i instrumentet fram. Det är ganska uppenbart att jag verkligen mellotroner och min kärlek började utan tvekan med den är skivan.
     I övrigt är skivan också, om fortfarande mestadels allvarlig i sina teman, kryddad med lite humor - ett drag  som upprepades i flera kommande produktioner. Fantastisk skiva (fantastisk.) och en odödlig favorit bland mina vinyler. Jag tänker även passa på att skryta med att jag har den på tidig press, närmare bestämt ett "pink label"-exemplar.
     Jag har inte funnit en enkel länk åt er för att lyssna igenom hela skivan då detta verkar saknas men nedan finns en Youtubevideo för varje enskild låt i rätt ordning:

fredag 6 september 2013

King Crimson - In the Court of the Crimson King (1969)

Om du gillar: Episka och drömlika berättelser, en blandning av jazz, rock och klassiskt, fantastiska musiker och fantastiska musikaliska idéer, en nykter musikaspekt av sent 60-tal ;)

Den här skivan har utan tvekan spelat en stor roll i mitt musikaliska liv. Det var här som kärleken till den progressiva rocken först tog tag i mig och kärleken till musik (samt förståelsen av den) växte sig till en ny nivå. Under denna tid spelade jag i bandet The Purple Flower Clouds (länk) och i samband med spelandet och King Crimsons intåg i mitt liv skapades så småningom också Rido's Revenge (länk). Med andra ord är den här skivan och många av uppföljarna något som har påverkat och färgat mig mycket i hur jag spelar, lyssnar på och uppskattar musik..
     En första viktig aspekt att ta upp är själva omslaget. Kanske är det mitt absoluta favoritomslag om jag måste välja endast ett. Det är en mäktig känsla att hålla upp detta verk i mitt hem, öppna dess gatefold och se hur omslaget fortsätter på övriga sidor. Jag är inte ensam om att beundra det här omslaget, det har i sig självt blivit en klassisk bit av den progressiva rockens historia. Det var dataprogrammeraren, Barry Godbern, som målade det och det var det enda omslag han någonsin producerade (han dog en kort period innan skivan släpptes). Robert Fripp (gruppens centrala figur och gitarrist) har sagt följande om det:
"Peter brought this painting in and the band loved it. I recently recovered the original from EG's offices because they kept it exposed to bright light, at the risk of ruining it, so I ended up removing it. The face on the outside is the Schizoid Man, and on the inside it's the Crimson King. If you cover the smiling face, the eyes reveal an incredible sadness. What can one add? It reflects the music."
Den fenomenala och inte (under sin tillkomst) alltför vanliga blandningen av rock, jazz och klassiskt var något som blev den progressiva rockens prägel. Det känns viktigt att påpeka är att King Crimson inte gjorde detta på egen hand men att de var en viktig grupp för genrens utveckling och förespråkade för ett mörkare sound som inte var så vanligt. Gruppens första framträdande (så som jag har förstått det även om jag har hört att det kan handla om den andra spelningen också) var som förband åt Rolling Stones under deras gratiskonsert i Hyde Park 1969 när deras bandkamrat Brian Jones hade dött. Fans av Rolling Stones som Hyde Park-konserten på DVD kan se medlemmar av King Crimson skymta bakom scenen ibland. Det enda man som ett fan av förbandet kan komma åt i nuläget på video är det här:


Skivan startar med den dundrande 21st Century Schizoid Man" (including "Mirrors"). Spår är visserligen fantastisk på sitt sätt men jag har ofta frustrerat mig över hur den får mer uppmärksamhet än resten av skivan just för att den är lätt att ta ur sitt sammanhang. Men visst, jag förstår att tanken förmodligen var att göra en singel och hit som kommer först på skivan. Lyckligtvis är det en ovana som gruppen och många efterkommande band i samma stil gjorde sig av med. En av de aspekter jag personligen gillar med den progressiva rocken är den långa resa som skivorna i sin helhet i många fall lyckas ta iväg lyssnaren på. Resterande skiva tar en skarp vändning mot det första spåret och det övriga innehållet bortom distad gitarr träder fram starkare. Det är nu man om inte annat verkligen kan rikta öronen mot det fantastiska trumspelet och de otroligt vackra texterna. Jag vill verkligen betona att jag inte tycker illa om det första spåret alls, det är grymt, men att det i dessa musiksammanhang är lite trist när ett spår inte smälter in så väl med resten.
     Jag skulle kunna vara mycket noggrannare och långvarig med den här skivan då den fortfarande är en stark och stadig lyssning i mitt liv. Det finns dock många fler bra verk med King Crimson och man bör inte nöja sig med endast den första! Robert Fripp, precis som Roger Waters från Pink Floyd, är båda rätt sura gubbar när det kommer till musiktjänster som Spotify. Man kan dock njuta av hela det fantastiska verket via Youtube. Håll till godo kära läsare och lyssnare (och håll i hatten): 


Källor:
http://en.wikipedia.org/wiki/In_the_Court_of_the_Crimson_King
http://www.elephant-talk.com/wiki/Interview_with_Robert_Fripp_in_Rock_and_Folk

tisdag 3 september 2013

Animals as Leaders - Weightless (2011)


Om du gillar: Intressanta och udda takter, komplexitet, teknisk eller progressiv metal, math rock

Jag trodde inte att jag skulle fästa mig vid den här gruppen så mycket som jag har gjort. Vid en närmare genomlyssning trodde jag att det skulle falla ihop. Det visade sig dock svårt att inte charmas av det hårda tekniska soundet som gruppen så träffsäkert levererar.
     Skivan dök upp i samband med att jag kollade olika projekt som medlemmarna i T.R.A.M. var/hade varit en del av. Ovan nämnt exempel var en skiva vars kombination av metal, jazz och progressivt innebar kärlek vid första öronkastet. Gitarristen Tosin Abasi är upphovsmannen till både detta projekt och Animals as Leaders (första skivan inspelad helt på egen hand med programmerade trummor).
      Skivan är som sagt mycket teknisk, hård och ofta snabb. Musikernas skicklighet är helt galen (på denna skiva har de formen som en trio) och oavsett vad man tycker om musiken smakmässigt är detta något som är svårt att ifrågasätta. Det jag själv uppskattar mycket är hur kombinationen av influenser varierar musiken och behåller dess spänning. På spår 10, To Lead You To an Overwhelming Question, är de två gitarrsolona helt fantastiska och bra exempel på denna variation som jag tänker på: träffsäker metal-shredding kombineras här med jazziga vändningar och pauser på ett mycket stiligt sätt.
     Rekommenderar varmt detta verk till fans av t.ex. Opeth och Tool (jag är inte vidare bevandrad inom metal och misstänker att det finns band som kommer mycket närmare konceptmässigt egentligen). Fans av progressiv eller teknisk rock/metal kommer nog helt klart att finna den intressant. Grym skiva väl värd din uppmärksamhet!

måndag 19 augusti 2013

Intressant intervju med Harold Budd

Har äntligen lyssnat igenom en intervju med Harold Budd som jag har sparat på länge. Den är intressant på många vis; blanda annat i hur Budd avromantiserar genrer som ambient och framförallt då sina egna verk och sitt egna tekniska spelande. Fraser som "That's all there is to it, there's no plan at all" och "...I can't really play the piano" finns det mycket av men detta förklaras på ett sätt som känns helt och hållet rimligt (beroende på hur man definierar saker och ting). Det absolut roligaste är när han frågar om det egentligen finns en skiva som heter "The Pearl", en skiva som är väldigt känd bland de som känner till mannen i fråga. Ännu roligare blir detta när titeln verkligen har ett alldeles fånigt ursprung. Intervjuaren uttrycker ofta sin beundran vilket oftast svaras av en skrockande Budd som tycker att han tar i :).
     Han får även frågor som leder in honom en del på sin ungdom och uppväxt vilket också leder till namn som John Cage och Philip Glass med flera. Främst handlar det dock om hans egna verk och samarbeten. Mycket intressant och rekommenderad lyssning!

söndag 11 augusti 2013

Burial - Burial (2006)


Om du gillar: taktfast atmosfär, minimalistisk techno

Jag är inte vidare bevandrad inom minimalistisk techno, deep house eller relaterande områden, men jag märker att det jag kommer i kontakt med sätter sig. Upprepningar i kombination med enkelhet kan verkligen vara ett vinnande koncept om upprepningen har ett syfte i känsla och djup. Just det känner jag verkligen är något som Burial levererar.
     I skrivande stund sitter på tunnelbanan med en kvällsstad utanför vagnrutan, ett ypperligt tillfälle för den här skivan. Intrycken via ögonen och öronen blandar sig perfekt.
     Burials repetativa ljud och takter, dränkta i reverb, studsar mot väggar av putsad betong och asfalt i en stor tom sömnig stad. Atmosfären fylls av effektfulla samplingar som figurerar som minnen av olika människoöden i detta komplexa men minimalistiska ljudlandskap.
     Jag uppskattar verkligen hur musiken sätter sig neutral i sitt uttryck, den väljer inte att yttra sig som positiv eller negativ - det är fullkomligt upp till lyssnaren hur man väljer att ta emot detta och var denne låter tankarna färdas. Rekommenderas varmt, fantastiskt att ha i bakgrunden om inte upprepningen är lockande genom uppmärksam genomlyssning. Lyssna helst i lurar och sent på kvällen.

torsdag 8 augusti 2013

Magnus Öström – Thread of Life (2011)


Om du gillar: Pink Floyd, Steve Reich, galet svävig jazzgitarr

Tidigare i år var jag på en konsert med Magnus Öström när de höll en premiärspelning för andra skivan. Thread of Life är den första skivan, och det är mitt första möte med den inspelade Öström. Till en början är det svårt att jämföra en inspelad skiva med ett så atmosfärisk och stämningsfullt framträdande, framförallt när värmen från hand vänner och familj befann sig i rummet.
     Jag var lite orolig för att musiken skulle sakna gnistan på skiva, men det är riktigt bra i inspelad form också. Det här är som sagt den första skivan. De spelade i regel bara musik från den nya skivan på konserten så en jämförelse låt för låt är inte vidare rättvis. Soundet är dock detsamma: en fusion av ambient, jazz, minimalism och progressiv rock. Med andra ord något som faller just mig väl i smaken. Om något ska anmärkas på så är det kanske att gitarren saknar lite tryck då och då, men det är verkligen inte ett störande element. Ibland kan även trummorna sakna lite skärpa, i regel är det det som ibland får det hela att kännas lite pressat. Kanske handlar det om tusen kompressorer, det vore första gången det har dödat dynamiken på en skiva. Värt att nämna är att självaste Pat Metheny gästspelar på spåret "Ballad for E", en låt som syftar till Öströms gamla bandkamrat Esbjörn Svensson som omkom 2006 i en dykningsolycka.
     Hur som helst är det här verkligen en grymt bra platta och om du gillar något av genrerna som jag nämnde tidigare tycker jag verkligen att du, käre läsare, ska sätta dig ner och ge den ett ordentligt försök. Passar ypperligt till resor i ens egna mentala landskap.

tisdag 30 juli 2013

Filmmusik: Antarctica (1983)


Jag har alltid varit ett stort fan av Ridley Scotts Blade Runner (1982), en film som har en av de bästa soundtracken jag fortfarande har hört. Det här är en av de soundtracks jag lyssnar på bara för musikens skull  - om och om igen. Det var genom filmen som jag först medvetet stötte på artistens Vangelis musik. Antarctica var en av de filmer som han tonsatte ganska snart efter föregående och det är omöjligt att inte höra det tydliga signatursoundet som är så typiskt honom..
     Filmen är grundad på en sann berättelse om några hundar som kämpade för sin överlevnad på Antarktisk. Hundarna har först kommit till Antarktisk som en del av en forskarexpedition som knutit starka band till dem. I samband med att forskarteamet byts ut kedjas hundarna fast vid stationen. På grund av dåliga väderförhållanden tvingas den japanska gruppen sedan helt överge hundarna och det är här filmens egentliga fokus tar vid. Regissören har blandat fakta och fiktion för att skildra hundarnas överlevnad på ett fint och gripande sätt i samband med berättarröst. Tankarna förs ofta till den animerade serien Silver Fang just på grund av att någon ständigt förklarar vad som sker. Lite charmigt alltså men samtidigt lite fånigt övertydligt. Fans av Silver Fang eller hundar i största allmänhet kommer att uppskatta den här, till er rekommenderar den hjärtligt. Det finns även en amerikansk remake, men om ni vill få den "japanska touchen" avråder jag från denna.
     Det är inte svårt att förstå varför Vangelis har fått axla rollen som tonsättare. Hans musik fullständigt virvlar av vackra tindrande toner som matchar det vita magiska landskapet riktigt bra. Tillsammans med ett (för det mesta) vacker foto har de fått till en mycket mysig och atmosfärisk upplevelse som man är glad att man har fått uppleva.

Filmen och soundtracket hittar ni nedan:



söndag 28 juli 2013

Viola Crayola - Music: Breathing of Statues (1974)



Om du gillar: fusion, progressive, fuzz, tryck

Den här skivan är galet bra. Hårt tryckande fusion med mycket attityd utan att tappa känslan av finess. Den här skivan var en given favorit från första stund och den håller fortfarande måttet efter alla dessa år av upprepat lyssnande! Jag skulle ge mycket för att få den här på vinyl och att se en originalpress är nog nära omöjligt (bara en nypress skulle göra mig barnsligt lycklig).
     Gruppens stomme bestod två bröder med efternamnet Viola. De släppte bara en skiva då en av bröderna dog i en bilolycka samma år som skivsläppet. Det hade varit fascinerande att se vad de hade fortsatt att leverera i musikväg då den här skivan är så bra som den är. Skivan var bortglömd i ett trettital år för att sedan tryckas på CD-skiva igen, att ha en av originalvinylerna är som sagt värt grymma stålar.
     Om du är ett fan av t.ex. Mahavishnu Orchestra och fusion av sådan sort kommer den här skivan vara lätt att ta till hjärtat. Slutspåret är även åt det mer humoristiska Zappa-hållet. Så ge det här en chans om du är ute efter en instrumentalt kryddad upplevelse med lite sting. För att ytterligare höja uppelvelsen kan du samtidigt ta del av den dikt av Rainer Maria RILKE som skivan är döpt efter:

"Music: breathing of statues. Perhaps:
silence of paintings. You language where all language
ends. You time
standing vertically on the motion of mortal hearts.

Feelings for whom? O you the transformation
of feelings into what?--: into audible landscape.
You stranger: music. You heart-space
grown out of us. The deepest space in us,
which, rising above us, forces its way out,--
holy departure:
when the innermost point in us stands
outside, as the most practiced distance, as the other
side of the air:
pure,
boundless,
no longer habitable."



lördag 22 juni 2013

Claudio Rocchi har gått bort

Den 18 juni dog den italienska musikern Claudio Rocchi 62 år gammal. Jag har aldrig lärt känna hans musikbibliotek vidare bra, men det finns två tidiga verk som har skapat ett starkt intryck på mig: Volo Magico N.1 (1971) och La norma del cielo (Volo magico N.2) (1972). Jag fick tag i dessa under mina tidiga eskapader i den progressiva rockens förlovade land och de har följt med sedan dess. Förmodligen har skivorna påverkat mitt egna skapande mer än jag själv har förstått. När jag i skrivande stund reflekterar över detta så känns det faktiskt ganska givet att så är fallet. Jag har aldrig förstått hans italienska texter och aldrig sett någon översättning heller men jag trivdes då precis som nu med att lyssna på hur det låter. Hans spräckliga och begränsade röstfärdighet passar så väl med musikens sökande känsla - det blir en mycket vacker kombination.
    Jag passar idag på att tacka för musiken och inspirationen och jag hoppas att han fann vad han sökte i slutet av tunneln. En av skivorna finns numera på Spotify och den andra i sin helhet på Youtube. En vacker och stundtals fantastisk musik att ta till sig en lugn lördag- eller söndagseftermiddag. Jag rekommenderar starkt att ni sätter er ner med en kopp kaffe, sluter ögonen och låter er själva flyta iväg en stund eller två.


söndag 2 juni 2013

Mike Oldfield - Ommadawn (1975)


Det finns ofta två sammanhang som anknyts till namnet Mike Oldfield: albumet Tubular Bells (1973) och låten Moonlight Shadow (1983). I en jämförelse skiljer sig de två mycket. Albumet är ett bra exempel på det som kom att bli det klassiska Oldfield-soundet - långa verk fyllda med ständiga förändringar och övergångar, endast delade i två delar av den enkla anledningen att LP-formatet krävde det. Låten visar en annan sida av Oldfield i form av en trallvänligare popmusiker (därmed inte sagt att det ena är sämre än det andra). Tubular Bells var hans debutalbum och slog delvis igenom i samband med filmen Exorcisten (1973) där en kort bit av skivans första del är med i öppningsscenerna. Det var även denna skiva som var mitt första möte med Oldfields musik men inte det som fick mig att förälska mig. Den stora kärleken kom i samband med första lyssningen av skivan Ommadawn (1975).
    Formen på verket är precis som de andra tre av hans första skivor en lång komposition utan någon egentlig paus, en resa och ett flöde  från början till slut (med undantaget från en liten söt låt i slutet som handlar om att umgås med sin häst). Variationer av melodier och otaliga blandningar av alla möjliga instrument dyker upp genom verket och precis som på tidigare skivor spelar Oldfield många av dessa på egen hand. De sånginslag som finns framförs av systern Sally Oldfield. Sammantaget kan man beskriva det som ett progressivt äventyr med en stark känsla av brittisk landsbygd. Instrument som gitarr, klockor, flöjtar och säckpipor blandas proffsigt med olika synthar och jag slutar inte att fascineras av hans uppfinningsrikedom.
    Jag rekommenderar varmt detta verk till de flesta. Även om formatet kanske kan kännas besvärande eller rastlöst är det samtidigt en mycket mjuk musikupplevelse som jag tror de allra flesta skulle kunna uppskatta. Så ta en kopp kaffe en ledig dag och bara andas lite med det här i bakgrunden - ge hän till äventyret och upptäckandet. För er som har spelat  Final Fantasy VII i era yngre dagar finns det även en behaglig överraskning i första delen och för er som gillar hästar kommer världens sötaste hästlåt i slutet. Den här skivan kommer förmodligen alltid att vara mig nära hjärtat och aldrig sluta snurra i min skivspelare.

 
Verket finns även släppt på Spotify men där är den fylld av rörigt bonusmaterial.
Lyssna åtminstone första gången på den vanliga uppsättningen av delar.

måndag 27 maj 2013

T.R.A.M. - Lingua Franca (2012)


När The Mars Volta befann sig i stadiet som jag personligen uppskattade mest (perioden runt andra och tredje skivan), var de som mest sju personer i gruppen vid liveframträdande. Bland dessa fanns bland annat musikern Adrian Terrazas ansvarig för blås och percussion. Nu har han tillsammans med tre andra duktiga musiker skapat projektet T.R.A.M.
    2012 släppte de EP:n Lingua Franca; en härlig blandning av jazz och metall (och en touch av folkmusik). Blandningen av musikaliska bakgrunder bland medlemmarna (Mars Volta, Animals as Leaders, Suicidal Tendencies) är tydligt framhävd i deras sound och det är också styrkan i denna musikkonstellation. Att blanda musikaliska stilar är inget nytt i sig men för egen del känns det gruppen gör ganska fräscht. Det här är ett  exempel på hur bra det kan bli när man blandar stilar i ett sammanhang där alla involverade är mycket skickliga på det de gör. Skivans sex spår är alla uppfinningsrika och en upplevelse i sig. Personligen föll jag direkt för det här då alla ingredienser är något jag gillar och då kombinationer är något jag alltid välkomnar.
    Jag rekommenderar denna skiva varmt till alla som inte har något emot lite mer krävande takter och konstigheter och främst har en grund i antingen jazz eller metall. Givetvis levererar jag nedan lite länkar så ge skivan ett försök (det här kan vara en av de skivor du aldrig släpper)!



torsdag 16 maj 2013

Ljudkonst på Musik- och teaterbiblioteket

Idag besökta jag Musik- och teaterbiblioteket för att lämna lite böcker och passade samtidigt på att lyssna på ett ljudexperiment som precis kommit till i samband med platsen. Verket kallas för en dramatiserad vandring och de beskriver det som följande:

Via tydliga instruktioner i hörlurarna guidas besökarna runt i lokalen samtidigt som han eller hon får ta del av en suggestiv berättelse om dolda aktiviteter som pågår i biblioteket nattetid. Historien binds ihop av befintliga element i rummet och inkluderar även ljudinspelningar från Musikverkets arkiv – upplevelsen blir en slags filmisk situation i en verklig miljö.

Upplevelsen är mycket trevlig och de har verkligen lyckats med att försätta lyssnaren i något mellan verklighet och fantasi. Det är ett bra exempel på hur ljud och ljudupplevelser inte alltid är så lätta att sätta fingret på. Produktionen var väl genomförd och de har vid flera tillfällen verkligen fått ljudet att röra sig runt lyssnaren på ett sätt som smälter samman med rummet som man upplever genom ögonen. Då lokalen fortfarande är lite oklar för mig var det var lite svårt att hänga med i krokarna (det gick ganska fort). Det var dock lika trevligt sittandes på en stol med mina favoritlurar på en stol.

Bonnierhuset där biblioteket befinner sig

Vissa delar av det upplästa innehållet var mycket rörande. Berättelser om både människor och det som kan välja att tolkas som döda ting. Jag fann mitt egna ansiktsuttryck pendlandes mellan ett avkopplat leende och ett tungt allvar. Förslaget om hur en inspelning av en sedan länge död person inte längre kan vara dennes röst, hur det vaga minnet av rösten kanske inte längre matchar det som denna inspelning föreslår är det som är riktigt, var mycket rörande. Det förde för egen del tankarna direkt till min morfar. Jag har en egen röst för honom i mitt huvud och jag funderade på om jag egentligen någonsin vill låta ett gammalt VHS-band förklara för mig att den inte stämmer.
    Hur som helst rekommenderar jag detta till alla er som bor i Stockholm och har lite tid över. Det hela var ungefär 14 minuter långt. Jag testade även mannens röst för att prova hur det kändes. Det ska tydligen finnas hela sex individer som har läst in så det är bara att välja och vraka. Egna lurar rekommenderas!

tisdag 30 april 2013

Storm Thorgerson har gått bort

Den 18 april dog Storm Thorgerson av cancer. I mitt liv har han väl främst spelat en roll i och med hans skivomslag till Pink Floyd och The Mars Volta, men också tidigare musikupplevelser som The Cranberries och Dream Theater. Även om namnet kanske inte är bekant för alla finns det definitivt ett omslag som de flesta känner igen - The Dark Side of the Moon. Jag har alltid uppskattat Thorgersons ork att krångla lite extra för ett snyggt foto, som att placera massor av identiska sängar på en strand eller att bygga ett monument av väskor.


Som en liten hyllning följer här de omslag som blev en del av just mitt liv: