lördag 25 november 2017

Pompeji ur Floyd-perspektiv

Jag var nyligen i Rom under en veckas semester. Vi spenderade en heldag på Pompeji som är en fantastisk plats ur många perspektiv. Att jag var där av iallafall två anledningar är kanske inte konstigt för någon som delar mina intressen, men jag försökte att inte göra en alltför stor grej av det. Men små detaljer, såsom en passande t-shirt under jacka, kändes fint att ha ordnat med.

Pompeji är verkligen en fantastisk plats att besöka, så gör det om ni får chansen. Det är värt resan. Du promenerar omkring i en hel stad av ruiner. Du går bokstavligen omkring i historia. Det är en väldigt tung upplevelse. Det växlande vädret bjöd på en del dramatik, det var härligt och bidrog till upplevelsen.

Anledningen att jag överhuvudtaget bloggar om det här är för att jag vill dela med mig av upplevelsen ur ett musik-perspektiv. Att gå i Pink Floyds fotspår. 1971 är inte så länge sedan och allt övrigt som har med platsen att göra väger så klart tyngre. Men nog med ursäkter för inlägget.
     Gilmour spelade faktiskt nyligen på Pompeji igen men utan någon av sina tidigare Floyd-vänner. Det verkar mestadels ha varit nytt material och om man var här fick man t ex inte höra Echoes som är en höjdpunkt med spelningen 1971. Detta p g a Richard Wrights bortgång. Gilmour kände att det bara var jobbigt och fel att framföra det utan honom.
     Jag har lyssnat på den nya live-skivan för två veckor sedan och det kommer inte att bli en favorit tyvärr. Men kul att han återvände hit, det är trots allt något som har blivit Floyd-historia. I samband med den senaste spelningen skapade myndigheterna en liten utställning som fanns på plats.


Hur som helst kom vi snart fram till platsen som man främst ser i filmen. Ett slags mini-colosseum som fungerade på samma sätt som storebror Colosseum senare gjorde i Rom. Platsen är given för ett Floyd-fan och ja, man får fjärilar i magen precis som man hoppas på.


Själv är det Gilmour som har influerat mig mest i mitt spelande och musikskrivande så det var ingen fråga om vart jag ska skulle stå när kortet togs.
     Att den här spelningen från 1971 är en grej är för att den är lite speciell. Regissören hade flera år tidigare föreslagit idén men bandet hade då för ont om tid. Men senare så passade det bättre då de var trötta och behövde göra något utan publik. Det är nämligen det som är grejen - det finns ingen publik. Så det hela handlar om ett live på Pompeji utan publik. Bandet och teknikerna, that's it. Att låter Echoes sedan passar perfekt på plats är en annan femma. Den är nästan som gjord för det faktiskt.