onsdag 19 mars 2014

Konsert: Magnus Öström


Fasching, Stockholm
22 februari 2014

Lineup: 
Magnus Örström: Drums 
Thobias Gabrielson: Bass/Synth 
Andreas Hourdakis: Gitarr
Daniel Karlsson: Piano/Rhodes

Magnus Öström Group tog en sväng förbi Stockholm när de var ute på världsturné och det tackar vi för! Jag besökte Fasching för att se gruppen i början av förra året (länk) och det var en inspirerande upplevelse. Med andra ord kändes det viktigt att få se dem igen och nu hade jag dessutom möjligheten att jämföra två speltillfällen med varandra.
     Till att börja med hade jag en annan ståplats den här gången, nämligen andra sidan av scenen. båda konserterna stod jag vid sidan p.g.a. studentbiljett men det var några faktorer som gjorde platsen bättre den här gången. Dels var det närmare mitten, dels var det mindre folk den här gången samt att vi stod på pianots sida istället för gitarristens. Då det handlar om akustiskt piano och elgitarr är det definitivt att föredra då jag hörde själva pianot och inte bara mik-upptagningen av den nu. Jag minns också att pianot försvann en del i mixen sist och det var lite trist.
     Förra konserten var lite speciell då Öströms familj och vänner var med. Det var nämligen premiär för andra skivan och en väldigt varm stämning. Det blev lite av den varan den här gången också då bortlidne vännen Esbjörn Svenssons syskon var närvarande. Man dedikerade Ballad for E till dem denna afton och den var väldigt vackert framförd.

Emil Nensén och Kristoffer Krook hade mycket roligt.

Mannen åt vänster på bilden ovan var med mig även på förra spelningen och det var han som tipsade om Öström från första början. Det var kul att ha möjligheten att jämföra samma grupps olika framträdande, i synnerhet när det kommer till musik av det här slaget. Diskussionerna känns inte relevant att ösa ut här kanske men värt att notera var hur vi diskuterade den nya pianisten och hans nya spelstil. Det visade sig nämligen senare, när jag gick och frågade om hans prylar och kopplingar, att det var samma person som sist. Kändes konstigt då han spelade så annorlunda men det är klart, vi varierar nog alla våra spelsätt. Jag såg sedan Öström en bit bort och passade denna gång på att tacka för musiken.
     Jag vill passa på att påminna om musiken på skiva också då den är så bra. Fortfarande är det tyvärr bara första skivan som ligger uppe, ni kan läsa mer om den här. Andra skivan går inte riktigt att skicka länkar på via nätet i nuläget, jag återkommer när detta är möjligt. Den är riktigt bra.

måndag 10 mars 2014

David Sylvian and Robert Fripp - Damage: Live (1994)

Om du gillar: Modig musik, Robert Fripp, David Sylvian, effektbehandlade instrument, vibratosång, schyssta taktarter.

Min kärlek för Robert Fripps hantverk är nog inte främmande. Få musiker får mig att känna en själslig koppling till musiken genom gitarren som han kan. Det känns verkligen i hjärtat när jag lyssnar på Fripps många olika uttryck i alla de projekt han har varit en del av genom åren. Kombinationen av uppfinningsrikedom, innovation och sound är bländande. Ni som läser bloggen kan vänta er fler inlägg som har med Fripp att göra (King Crimson-maratonet var en ganska kraftig start).
     Damage: Live ett samarbete han genomförde med David Sylvian. Med sig hade de musikerna Trey Gunn, Michael Brook och Pat Mastelotto. Sylvian är kanske bekant för några av er, antingen genom solo-karriären eller genombrottet med gruppen Japan. Skivan är inspelad live under sista konserten på deras turné och under dessa omständigheter låter det riktigt bra. Givetvis har man jobbat med det i studio i efterhand, det hörs inte minst p.g.a. alla panoreringseffekter.
     De medverkande musikerna är grymt bra och det hörs redan på första spåret. Instrumenten behandlas på alla möjliga fantasifulla sätt och det känns onekligen väldigt tajt. För de som är ovetandes av möjligheterna att effektbehandla t.ex. elgitarr skulle nog ett och annat ögonbryn höjas i samband med den här produktionen. Makalöst och härligt är vad det är.
     Fripps gitarrkonst är så klart mycket framhävd men likaså Sylvians sånginsats. Hans tjocka, dova vibrato är helt underbar. Många gånger har jag släckt ned alla lampor i lägenheten och lyssnat på spår 6, Damage, och låtit mig svalkas av den oavsett om syftet var avkoppling eller tröst. Även om fokus är på Fripp och Sylvian ska det så klart nämnas att samtliga verkligen gör ett grymt bra jobb, alla är strålande.
     När musik är såhär väl genomförd (och i detta fallet dessutom live!) kan det ha en tendens att låta aningen "slick". Det kan ofta ge en negativ klang i någons öron, inte minst mina egna i yngre år. En koppling mellan slarvigt spelande och autenticitet är inte alltid ovanlig och i det här fallet lyser slarvet med sin frånvaro.
     Att jag gillar skivan är nog uppenbart vid det här laget. De har verkligen skapat fängslande och inspirerande musik tillsammans som inte verkar bli trött med tiden. Det är kombinationen av atmosfär och snabb träffsäker finess som gör den här skivan så otroligt bra. Helt klart en skiva som kommer fortsätta att snurra i mitt hem och i mina lurar en lång tid framöver. Eftersom Fripp har med projektet att göra så får vi så klart inte lyssna via Spotify. Vi får alltså dessvärre nöja oss med tveksamma Youtube-klipp. Ett plus med det å andra sidan är att det finns filmmaterialet från själva konserten (en del är från just denna åtminstone).




måndag 3 mars 2014

Jeff Buckley - Grace (1994)

Om du gillar: Hans cover av Halleluja, emotionellt vibrato, manlig falsett, 90-talets rock eller rock i största allmänhet.

Den här skivan är mer självklar för många än de själva kanske känner till. En sak är dock säker: alla har hört Jeff Buckleys cover av Leonard Cohens Halleluja. Det här är skivan den släpptes på och visst är det en bra låt men Buckley är så mycket mer. Ett bra exempel på när en låt blir så känd och sönderspelad att den stjäl all uppmärksamhet från resten av en jättebra skiva. Det är synd för den är verkligen kanon. Så om du någonsin har lyssnat på ovan nämnd cover och gillade vad du hörde - släpp då inte blicken utan läs vidare.
     Jeff Buckley, som dessvärre dog mycket ung, skapade verkligen en härlig rockupplevelse när han spelade in det här. Arrangemangen är verkligen jättefina och hans röst är helt underbar. Man förstår varför han ansågs ha en lysande framtid framför sig.
     Buckleys spräckliga och lidelsefulla röst lämnar få oberörda och det hörs på varje spår hur han verkligen ger all inlevelse han kan finna inombords. Detta framkommer tydligt i den största hit:en Halleluja, mycket just för att den är så nedskalad. Ur denna aspekt måste jag lyfta fram spår nummer 8, Corpus Christi Carol, hans tolkning av ett verk från 1504. Sagolikt. Det är värt att påpeka att jag inte tycker att Buckley är en teknisk mästare men att han levererar en fantastisk känsla.
     Även om rösten är det som sliter i lyssnarens uppmärksamhet mest vilar den alltid i ett intressant instrumentalt sammanhang. Det märks att Buckley hade mycket att ge även är och det är verkligen synd att han inte fick tid att utveckla det vidare. Skivan är präglad av sitt 90-tal men verkligen på ett bra sätt. I min mening har den absolut åldrats med värdighet.
     Den här skivan rekommenderas till alla. Alla som har stött på mig borde förmodligen ge den ett försök. Det är svårt att tro att de allra flesta av er inte gillar det här så tveka inte. Spotifylänken nedan leder till den vanliga utgåvan, den jag själv äger på vinyl. Det finns en specialutgåva med fler låtar och en hel del annat med Buckley här också (det får bli en annan gång).