tisdag 30 september 2014

Konsert: Brian Eno - Ljudinstallation på Fylkingen


Konsert är kanske fel ord då Brian Eno själv inte var på plats och då det handlade om en ljudinstallation. Men då jag inte besöker sådana tillräckligt ofta som jag skulle vilja göra så får de inte en egen kategori. Eno genomförde detta Sverigebesök efter att ha blivit inbjuden av föreningen Fylkingen. På hemsidan beskriver de verket som följande:
"The work, newly created in the space at Fylkingen, will consist of a large array of different sound sources: large and small, old and new, found and appropriated, high quality and lo-fi. These elements will be deployed throughout the space for the presentation of a shifting, multi-layered soundscape. The resultant sound of the work being definitively coloured by the physical nature and unique characteristics of the diverse assemblage of audio elements utilised."
TV4 har intervjuat honom på plats och filmat lite. Det är också fint att man ser hur icke-knepig Eno känns som person i kontrast mot hur mycket av hans musik kan kännas. Han tar, i vanlig ordning, ner sig själv på jorden. Det är lite trist att hela inslaget handlar mer om Eno än om verket som nämns lite fort med lite bilder.



Eno har alltså placerat olika högtalare och högtalarelement av olika varianter och kvalitet för att skapa ett skiftande ljudlandskap i surround. Det lilla rummet var endast upplyst av elektriska värmeljus.

Den egna bilden får spegla mer hur det hela kändes p g a kamerans begränsningar.

Med tiden uppfattade man mer detaljer i landskapet och när mörkerseendet kickade in blev också fler och ljudkällor tydliga. Situationen blev helt enkelt lättare att greppa över tid.
     Lokalen var stämningsfull och de elektriska värmeljusen var långt ifrån så plastiga som man kan tänka sig och det störde inte alls. En del av sidoelementen (högtalarna på sidan) verkade inte återge något. Kanske var jag alltid där vid fel tillfälle eller så var de där som "ljudmonument".
     Ett sånt här projekt känns svårt att uppleva med allt för mycket människor kring även om alla var respektfulla mot varandras upplevelse genom att t ex tassa runt försiktigt. För att verkligen koppla an behövs nog, iallafall för mig, mer tid för att kunna bortse från den stora gruppen människor som delade rummet med mig.
     Ambient är en väldigt intim musikupplevelse för mig och får väldigt intressanta effekter. Det är musik som, om man koncentrerar sig och släpper taget, tvingar lyssnaren till självreflektion. Kanske är det därför sådan musik verkar upplevas som oroande, frustrerande, deprimerande eller vemodig för en del människor. Då den blir en del av rummet och din verklighet går det inte att fly längre och konfrontationen är ett faktum.

onsdag 17 september 2014

Seasurfer - Dive In (2014)

 
Om du gillar: Gitarrhav, mäktig "stor" pop. Placebo eller brittpop i svävig tappning.

Till min stora förtjusning har Shoegaze-genren fått nytt liv igen på senare år. Allt fler band dyker upp och det är fint att upptäcka att de inte är några fegisar. De tar det hela vägen med gitarrhav och distanserad sång - allt som hör till.
     Under gymnasietiden fick jag nys om gruppen Placebo. Ett lån av skivan Black Market Music räckte för att jag skulle vara fast. Allt som gruppen hade gjort vi det laget föll mig i smaken och jag följde gruppen fram till Sleeping With Ghosts och gav sedan upp vid den följande skivan Meds. På sistnämnda fanns dock en låt som aldrig släppte greppet - Follow the Cops Back Home. Oj vad bra den var. Det var ett svävigare och mer atmosfäriskt Placebo än jag hört innan, något jag längtat efter och rentav saknat. Resten av skivan och kommande skivsläpp följde dock inte det stuket och den här låten blev blott ett exempel på hur något sådant hade kunnat låta.
     Så varför berättar jag allt det här? Jo det är nämligen så att gruppen Seasurfer gör precis det här. Kort sagt låter de som Placebo i shoegaze/dreampop-tappning. Det som fick mig att dra den parallellen är främst för att sångerskan, Dorian, och Brian Molko från Placebo låter mycket lika varandra.
     Gruppen är inte vidare tekniskt skickliga vilket främst märks i fråga om tajming och då mycket i sången. Det var och är inte en förväntan jag har på grupper i den här genren men samtidigt hade det gjort upplevelsen bättre. Med det sagt ska jag också säga att det, i de flesta fall, inte stör så mycket.
     Ljudtekniskt är verkligen inte genrer som shoegaze och dreampop vidare välljudande i de allra flesta fall. Det är otroligt synd då det är en av de genrer som många gånger verkligen jobbar hårt med att låta stort, brett och atmosfäriskt. Samma sak kan jag känna med post-rock, man vill verkligen bara öppna upp deras sound och med tidsmaskin hindra skivan att skickas till mastring.
     Trots detta är den här skivan bland det bättre jag har hört inom genren. Det finns en viss känsla av djup och bredd i gitarrerna men trummorna, och främst då cymbalerna, låter verkligen otroligt dåliga.  Basen varierar mellan knappt hörbar och jättehög. Eftersom jag vet att det verkligen inte behöver vara så här känns det så otroligt tråkigt och onödigt. Det är nästans så att det gör mig arg - dumheter är vad det är.
     Summan av kardemumman: det här är en riktigt fin skiva ändå och jag har inte svårt att medge att jag är lite kär. Den är kommer snurra många år framåt. Jag rekommenderar att starta med låtarna We Run och  Dragon Song för att få en snabb uppfattning. 

måndag 8 september 2014

Högtalarjustering - något alla musikälskare tjänar mycket på.

Ju mer utbildningen fortlöper ju mer börjar jag höra saker som jag vill ändra på i inspelningar. Dels har vi de saker man inte kan ändra på där problemen finns i själva produktionen. Sedan finns de problem som uppkommer i samband med de brister som finns i det egna uppspelningssystemet, placeringen av det och framförallt själva rummet de står i.
     Till en början kanske det känns överdrivet att ens bry sig, men genom att följa vissa grundregler kan man verkligen öka musikupplevelsen i hemmet (och filmupplevelsen för den delen). Det är inte hokus pokus vi talar om här, utan helt enkelt metoder som ger lyssningssystemet en chans att återge ljudet på ett sätt som det var meningen att det skulle återges. Man kan lugnt säga att om man inte gör dessa justeringar kan man strunta att lägga större pengar på en anläggning.
     Att ha rätt bredd mellan högtalarna, att vinkla dem rätt och, som jag själv på sistone verkligen har förstått mer än någonsin, sätta dem i rätta höjd gör så otroligt mycket. Kanske har du inte möjligheten att bestämma bredden på högtalarna, t ex om du lyssnar genom din TV. Men så fort höger och vänster högtalare är flyttbara är en bredd- och vinkeljustering något jag skarpt rekommenderar då det även med sämre system kan förändra så mycket.
     För egen del har jag ordnat bredd och vinkel sedan två år ungefär och redan där upplevde jag en stor skillnad. Äntligen har jag också tagit tag i höjdjusteringen. Innan lät det rätt bra hemma men nu låter det otroligt mycket bättre. Jag blir nästan lite ledsen när jag tänker på hur mycket musiklyssnande som jag hade kunnat få ut så mycket mer av genom åren. Jag har trots allt haft de här högtalarna rätt länge.
     Så varför skriver jag om det här nu då? Kanske mest för att jag är så glad över att en så betydelsefull förbättring har skett. Det här är något många skulle kunna jobba med med utrustningen de redan har. Det finns helt klart mer att jobba med men det känns så bra att ha åtgärdar de här riktigt givna problemen. Att vi dessutom fick det att se så bra ut känns extra bra.
     Bilder? Ja det ska du givetvis få kära läsare. Följande bilder visar utgångsläget, två höjdtester och sedan det slutgiltiga resultatet. Perfekt? Nära nog.



tisdag 2 september 2014

Konsert: Spinning Jennies


Valla Scen
21 juni 2014


Den här konserten var inte planerad och jag kände inte till bandet sedan tidigare. Det var i samband med ett boksläpp, Kommunism av Lars Raattamaa (länk), som gruppen spelade. Det hela ägde rum på Valla Scen, en plats som ligger mig varmt om hjärtat sedan några tidigare konsertvistelser i Stockholm med Siena Root (inspelningen av live-skivan Root Jam!) och Östersund Space Collective.
     Jag hade jobbat kväll och ramlade in någonstans efter halva konserten med då både lap slide guitar och banjo medverkade bland instrumenten var det inte svårt att charma mig. Jag satt snart och stampade fötterna ihop med takten med ett leende på läpparna precis som många andra.
     Musikerna spelade riktigt bra men då och då dök det upp situationer när samspelet försvann lite grann och det blev lite konstigt. Tack vare ambitiöst scenspel med poser och danser så spelade sådana saker dock ingen roll och de lyckades uppehålla en riktigt härlig stämning.
     Gruppen var riktigt kul live men för egen del har jag svårare att charmas hemma i soffan.Det är helt enkelt inte så jag föredrar att lyssna på den här musiken. De finns på Spotify dock så ge det ett försök. Om inte annat rekommenderar jag att gå och se dem live om du får tillfälle.