Sagt och gjort, jag började min resa med country och det funkade bannemig. Jag hittade mina broar till en genre som känts helt omöjlig att nå. 80-tals-country är skräp, make no mistake, för det låter som dansband. Det är vidrigt helt enkelt.
Man hittar en väg in i den amerikanska själen på det bästa sättet när man gräver runt i alla varianter. Country är musik av amerikaner, om amerikaner, för amerikaner. Du kan få lyssna, du kaaanske kan förstå, men du kan aldrig bli en del av det.
När musiken fortsatte spela bortom den valda skivan jag satt på hörde jag plötsligt Lukas Nelsons röst. Den är underbar och inte konstigt är väl det, för han låter som sin far -Willie Nelsons. Den här skivan som är självtitlad ärsmått fantastisk emellanåt. Att kalla det enskilt country kanske är lite fel, det är lite rock a la Pink Floyd också. Det är en väldigt fin kombination.
I en av deras live-sammanhang så kör de nån jam-session och plötsligt spelar de kring ett Floyd-riff. Det här är väldigt kul och fint, för det är ovanligt. Det finns fler likheter på den här skivan som bekräftar länken. Framförallt hörs det i de låtar Lucius är med. En duett av två kvinnor som hyrs in av både den ena och den andre numera - inte minst av Roger Waters på t ex den turnén jag såg. De är rysligt duktiga och så bra till det här.
Jag är inte head over heals över alla låtar men det finns så många starka att det håller. Vissa är så emotionellt starka och fina att man blir rörd. Det är synd att den känslan inte har infunnit sig i hans andra skivor men det här albumet är väldigt fint och en riktig keeper.