torsdag 27 november 2014

Pink Floyd - The Endless River (2014)

För dig som gillar: Instrumental Pink Floyd, Gilmours gitarrsound eller/och Wrights synthsound.

Plötsligt 2014 annonserades en ny skiva med Pink Floyd. Ganska absurt tänkte jag. Då Richard Wright var död sedan en tid kunde det väl ändå få vara nog nu? Well, det hela visade sig vara lite speciellt. Mycket av skivan består av tidigare osläppt instrumentalt material från inspelningarna av bl a Division Bell (1994). David Gilmour med flera har sedan gjort tillägg där de tyckte att det behövdes och skapat något av ett ambient-album (tycker att genre-beteckningen här är lite missvisande kanske men låt gå).
     För mig som inte har fallit för Division Bell men som älskar mycket av det som Floyd har gjort är det här en bra kompromiss. Det instrumentala är i fokus och det som jag inte uppskattade med soundet håller sig mer i bakgrunden. Det går att sammanfatta skivan som en Gilmour- och Wright-fest. Ett hav av gitarrer, synthar och andra klaviatur. Det är även första gången jag hör Gilmour spela E-bow men det kan kanske ha hänt förut på någon skiva jag inte är vidare inlyssnad på.
    Det jag inte uppskattade med Division Bell var den gubbrockiga känsla som började smyga sig in i Pink Floyd. Det märks vilken period inspelningarna på den här skivan kommer ifrån. Vad menar jag då med "gubbrock"? Jag syftar på det stundtals oengagerade trumspelet t ex. Som om trummisen knappt är där för att denne plötsligt fick rollen att enbart kompa och inte sticka ut. Som om instrument som trummor blev oviktigare ur en kreativ synpunkt och all fokus ska hamna på t ex en elgitarr. Det är en smaksak det handlar om så klart och jag gillar när trummisen får vara lite uppfinningsrik. Det känns väldigt trist att allt förutom gitarr och synth är så extremt tillrättalagt större delen av tiden.
     Jag kan inte gnälla sönder på den ljudtekniska biten. Perfekt är det inte och det finns en del saker man hade velat göra annorlunda, framförallt med trummorna. Hur som helst låter det väldigt bra och mycket bättre än mycket annat. 
     Summan av kardemumman: skivan är rätt grym trots allt och än så länge upplever jag att denna skiva, som brukar beskrivas som Wrights svansång, som ett fint avslut för det som var Pink Floyd. Rekommenderas varmt till er som gillar bandets instrumentala utflykter - gamla som nya.

måndag 24 november 2014

GoPro i musiksammanhang

GoPro-kameran verkar ha haft en explosionsartad framgång på senare år. Äntligen kunde vi alla få en bättre uppfattning om hur det är att t ex hoppa bungy-jump, köra motor-cross eller åka mountain-bike i hissnande hastigheter. Givetvis kan man inte få den kroppsliga upplevelsen men det har tagit oss ett steg närmare saker man kanske inte vågar göra själv.
     Kameran har använts i många olika sammanhang. Ofta är det extremsport det handlar om och det är ju inte så konstigt. Idag fick jag nys om ett klipp som tar kameran in i den klassiska musiken. 24 GoPro-kameror fästa på olika instrument i en orkester samt på dirigentens huvud. Även om jag inte skulle vilja se en konsert på det här sättet då det tar fokus från musiken är det otroligt roande att titta på.

onsdag 12 november 2014

Palpitation - Palpitation (2010)

För dig som gillar: Sorgsen och atmosfärisk pop med stadig puls. Aningen udda sångstil.

Melankolin och kärleken är stark i dessa sånger om att lämna, att lämnas och att laga trasiga ting. Kanske låter det dystert men skivan har en stark röd tråd av hopp från början till slut.
     Jag upptäckte Palpitation av slump när jag och några vänner skulle se Niels Nielsen spela i Norrköping. Efter Nils framträdande (som var toppen för övrigt) spelade Palpitation. Jag hade ingen aning om vilka de var så allt kom som en positiv chock.
     Duon, bestående av Maria Vejde och Ebba Carlén, stod där med Stratocaster, Jazzmaster, varsin orange-kombo, effektpedaler och bara öste atmosfär över oss. Mycket snart stod samtliga i publiken och svajade behagligt till en riktigt bra konsert. Ett för mig riktigt fint och stämningsfyllt konsertminne.
     På skiva låter det lite annorlunda. Det märks att gruppen egentligen har ett mer cleant och pop:igt sound. Lokalen och den höga volymen var förmodligen en stor del av upplevelsen jag tidigare hade haft. Det tog ett tag att acceptera skillnaden men jag gillar nu båda upplevelser på olika vis.
     Sången och gitarrerna dominerar ljudbilden med stadig backup av trummor. Då och då kommer trumpet in. Förutom vackra och välsvarvade låtar i största allmänhet är huvudsångerskan viktig att nämna. Hon har verkligen ett speciellt uttryck när hon sjunger och det blir en stor del av gruppens sound och behållning.
     Denna självbetitlade skiva verkar vara inspelad med programmerade trummor vilket jag alltid har tyckt får ett ganska häftigt sound i rätt sammanhang. Jag kan ha fel i min observation men hur som helst finns ett kvantiserat ljudande resultat som jag gillar.
       Ljudtekniskt låter det helt ok. Som alltid hade en bredare upptagning av instrumenten gjort en stor skillnad. Det vägs dock upp av riktigt bra musik och jag hoppas verkligen att gruppen har nått de framgångar de förtjänar.
     Berörande, känslosam och träffsäker drömpop som jag förmodligen aldrig kommer att tröttna på. Rekommenderas varmt till alla bannemig.