tisdag 25 juni 2019

Spangle Call Lilli Line - or (2003)


Det är med stor glädje som jag skriver det här inlägget. Det är nämligen en försvunnen skatt från förr. I gymnasiet var den här skivan något jag lyssnade på mycket. Har ingen aning om vart det kom ifrån men internet är förmodligen anledningen till att den fann sin väg till mig. Någonstans den här tiden gav jag bort den här skivan till någon speciell och vi tyckte om den mycket båda två.
     Någonstans på vägen mellan då och nu föll den bort. Inte för att jag slutade gilla den, för den här skivan är inte något jag skulle ha övergett någonsin. Men den tappades bort och den glömdes bort iallafall. För nåt år sedan i en konversation med min numera vän kom frågan om ett band jag en gång hade gett henne och vi försökte förgäves komma på vad det var för något.
     Efter mycket funderande så gav jag upp och sanningen är att jag den här gången aldrig skulle lyckats hitta den med blott mitt minne och vaga ledtrådar. Något halvår senare fick jag ett glädjande meddelande. Min väns partner hade lagat en gammal MP3-spelare och av ren tur var skivan en av de saker som fanns bevarade på den. Det räckte med några sekunder av den här skivan för att känna igen den. Efter några genomlyssningar förstod jag inte hur den kunde fallit mig ur händerna - jag är duktig på att spara på saker.
     Den här skivan är lugn, men samtidigt fylld med massor av små detaljer. Det märks att alla involverade spelar riktigt bra och lyssnar man noga finns det mycket att upptäcka. Allt från små synthar till subtila, jättesnygga gitarrslingor. Skivan or är en blandning av mycket som var bra med 90-talet i ett fint inslaget paket. Lugn, metodiskt och mycket välspelat.
     Den försiktiga rösten kan ibland kännas lite väl tillrättalagd men det finns nåt moget i det som jag tycker gör att det funkar ändå. Den håller också stilen rakt igenom så det är med andra ord väldigt medvetet. Det är inte heller över gränsen för att bli nåt kawai-trams utan låter som en vuxen kvinnas röst.