lördag 22 juni 2013

Claudio Rocchi har gått bort

Den 18 juni dog den italienska musikern Claudio Rocchi 62 år gammal. Jag har aldrig lärt känna hans musikbibliotek vidare bra, men det finns två tidiga verk som har skapat ett starkt intryck på mig: Volo Magico N.1 (1971) och La norma del cielo (Volo magico N.2) (1972). Jag fick tag i dessa under mina tidiga eskapader i den progressiva rockens förlovade land och de har följt med sedan dess. Förmodligen har skivorna påverkat mitt egna skapande mer än jag själv har förstått. När jag i skrivande stund reflekterar över detta så känns det faktiskt ganska givet att så är fallet. Jag har aldrig förstått hans italienska texter och aldrig sett någon översättning heller men jag trivdes då precis som nu med att lyssna på hur det låter. Hans spräckliga och begränsade röstfärdighet passar så väl med musikens sökande känsla - det blir en mycket vacker kombination.
    Jag passar idag på att tacka för musiken och inspirationen och jag hoppas att han fann vad han sökte i slutet av tunneln. En av skivorna finns numera på Spotify och den andra i sin helhet på Youtube. En vacker och stundtals fantastisk musik att ta till sig en lugn lördag- eller söndagseftermiddag. Jag rekommenderar starkt att ni sätter er ner med en kopp kaffe, sluter ögonen och låter er själva flyta iväg en stund eller två.


söndag 2 juni 2013

Mike Oldfield - Ommadawn (1975)


Det finns ofta två sammanhang som anknyts till namnet Mike Oldfield: albumet Tubular Bells (1973) och låten Moonlight Shadow (1983). I en jämförelse skiljer sig de två mycket. Albumet är ett bra exempel på det som kom att bli det klassiska Oldfield-soundet - långa verk fyllda med ständiga förändringar och övergångar, endast delade i två delar av den enkla anledningen att LP-formatet krävde det. Låten visar en annan sida av Oldfield i form av en trallvänligare popmusiker (därmed inte sagt att det ena är sämre än det andra). Tubular Bells var hans debutalbum och slog delvis igenom i samband med filmen Exorcisten (1973) där en kort bit av skivans första del är med i öppningsscenerna. Det var även denna skiva som var mitt första möte med Oldfields musik men inte det som fick mig att förälska mig. Den stora kärleken kom i samband med första lyssningen av skivan Ommadawn (1975).
    Formen på verket är precis som de andra tre av hans första skivor en lång komposition utan någon egentlig paus, en resa och ett flöde  från början till slut (med undantaget från en liten söt låt i slutet som handlar om att umgås med sin häst). Variationer av melodier och otaliga blandningar av alla möjliga instrument dyker upp genom verket och precis som på tidigare skivor spelar Oldfield många av dessa på egen hand. De sånginslag som finns framförs av systern Sally Oldfield. Sammantaget kan man beskriva det som ett progressivt äventyr med en stark känsla av brittisk landsbygd. Instrument som gitarr, klockor, flöjtar och säckpipor blandas proffsigt med olika synthar och jag slutar inte att fascineras av hans uppfinningsrikedom.
    Jag rekommenderar varmt detta verk till de flesta. Även om formatet kanske kan kännas besvärande eller rastlöst är det samtidigt en mycket mjuk musikupplevelse som jag tror de allra flesta skulle kunna uppskatta. Så ta en kopp kaffe en ledig dag och bara andas lite med det här i bakgrunden - ge hän till äventyret och upptäckandet. För er som har spelat  Final Fantasy VII i era yngre dagar finns det även en behaglig överraskning i första delen och för er som gillar hästar kommer världens sötaste hästlåt i slutet. Den här skivan kommer förmodligen alltid att vara mig nära hjärtat och aldrig sluta snurra i min skivspelare.

 
Verket finns även släppt på Spotify men där är den fylld av rörigt bonusmaterial.
Lyssna åtminstone första gången på den vanliga uppsättningen av delar.