onsdag 30 oktober 2013

King Crimson - Islands (1971)

Om du gillar: En blandning av jazz, rock och klassiskt, äventyrliga men samtidigt sansade kompositioner, en mjukare sida av King Crimson.

Den här skivan har i många omgångar varit en personlig favorit. Den har en stark karaktär av klassisk musik och är stundtals mycket mer "lätt och luftig" än det som gruppen tidigare har producerat. Gruppen befann sig som så många gånger tidigare i en period av medlemsbyten. Bland annat hittar vi här Ian Wallace som på senare tid (innan han dog i cancer för några år sedan) var den drivande kraften över projektet Crimson Jazz Trio (mer om detta projekt vid ett annat tillfälle). Det är också den sista skivan som medlemmen Peter Sinfield skrev texterna till, en av de få medlemmar som varit med från allra första början.
     Sången framförs på denna skiva av Boz Burell som även spelar bas och han gör det riktigt bra. Han har en lugnare och renare klang och även om jag absolut gillar den grövre sortens röst i Crimson-sammanhang, hade det absolut inte gynnat slutresultatet i det här fallet. I The Letters finns t.ex. ett ögonblick med just sången som jag ser fram emot varje lyssning.
     Kompositionerna har fått många tillskott bland instrumenten. Stråkar, cello, oboe och många sorters slagverk har letat sig in. Det bidrar starkt till en sagolik stämning och skapar en trevlig kontrast mot tidigare då de enda stråkljuden spelades via mellotron. Dock har inte mellotronen försvunnit helt och det är något som undertecknat uppskattar då det i KC:s fall handlar om ett sound än en praktisk nödvändighet vid det är laget (mellotronen spelar samplingar, t.ex. stråkar). Den här kombinationen är spännande och mycket välkommen!
     Hela verket svärmar av en experimentell karaktär och det är nog det som för egen del har fått den att hålla ut så länge (kommer nog alltid kännas som ett viktigt verk). Musiken känns ofta mer fri i sin form och det fungerar så otroligt bra. Det finns många fantastiska skiftningar på den här skivan som är värda att dö för.      När jag i skrivande stund samtidigt lyssnar på skivan kan jag snabbt avgöra att den fortfarande är i toppen för mig bland KC:s musik. Sjukt bra skiva som dessutom låter riktigt bra också om man enbart ska tala om ljudet i sig. Länkar finns nedan:






tisdag 22 oktober 2013

King Crimson - Lizard (1970)

Om du gillar: En blandning av jazz, rock och klassiskt, mellotron, virveltrumma, musikaliskt sagoberättande.

Till en början är det svårt att inte bli charmad av omslaget. Det är härligt ambitiöst och som bjuder in till en närmare titt. Den är full av snygga detaljer och runt ett visst "I" finns t.ex. Beatles vars splittring behandlas har fått vara tema för låten Happy Family. Den medeltida inspirationen är ju bara för snitsig och skivan är ett bra exempel på när det är extra kul att äga något på vinyl (i fråga om omslag).
     Man brukar beskriva denna skiva som King Crimsons mest jazz-influerade. Kanske kan det vara därför jag en gång i tiden först hade svårt för den. Det var visserligen något som gick över rätt fort men jag minns tydligt att det tog ett tag för mig att hantera vad jag hörde.
     Skivan har en mörk karaktär och även om det också kan sägas om tidigare verk i viss mån, känner jag av det tydligare här. Även humorinslagen har ibland en hånfull ton och ofta skiftar stycken in i en dystrare känsla. Sett till mycket av de teman som skivan hanterar är det kanske inte så konstigt. Hela den andra sidan består av ett långt spår i fyra delar, Lizard, som berättar om en prins Rupert och ett krig som han deltar i.
     Samtliga instrument har kombinerats på ett grymt bra sätt för att uppnå en ordentlig tyngd och mellotronens intåg på första spåret är mer eller mindre en fantastisk käftsmäll (står alltid vid volymkontrollen hemma när jag sätter igång den här). I vanlig ordning är allt fantastiskt välspelat och sången passar bra in med helheten. Det är också kul att skivan bjuder på Fripps akustiska gitarrspel en hel del och att Jon Anderson från Yes gästar på sista spåret.
     En riktigt tung skiva av en otroligt bra grupp. Om du gillar andra verk med gruppen och likt mig en gång i tiden har backat - ge den en ny chans. Som vanligt när det gäller King Crimson så finns det Youtube-länkar för den nyfikna och otåliga. Levererar:





söndag 13 oktober 2013

Dokumentär: Pianomania (2009)


Filmen kretsar kring Stefan Knüpfer, tekniker och pianostämmare för företaget Steinway & Sons. Tittaren får följa honom under ett arbetsår och det ges inblick i de olika arbetsuppgifter som Knüpfer har, både speciella undantagsfall och upprepliga standardjusteringar.
     Olika tekniker för att dämpa, rikta och få till olika specifika klanger från instrumentet dyker upp. När en pianist i början av filmen t.ex. ber om att få pianot att ha en känsla av olika klanger från pianot såsom cembalo och orgel, växte filmen redan något enormt. Man förstår hur dedikerad Knüpfer är i sin uppgift och hur det ofta lutar åt en vacker besatthet. I hans möten med olika proffsmusiker uppkommer både små och stora justeringar och lösningar som kräver vana, erfarenhet och kunskap. Spjutspetsnivån är otroligt härlig att se på både från musikernas och teknikernas sida.

Sena  arbetstimmar

En röd tråd genom filmen är förberedandet och inspelningen av några Bach-kompositioner (det är här förfrågan av klangerna dyker upp). Det leder till intressanta inblickar i hur musiker, instrumenttekniker och inspelningstekniker måste ha ett samförstånd och ett samarbete för att det viktigaste ska komma i fokus - själva musiken.

Knüpfer petar runt

Kort sagt en mycket intressant dokument som visar en del av allt det hårda jobb som i vissa sammanhang läggs ner bakom kulisserna för att vi som lyssnare slutligen ska få en fantastisk upplevelse där musiken får den värdighet den förtjänar.

fredag 11 oktober 2013

Konsert: Tarek Atoui

Musik & Teaterbiblioteket, Stockholm
9 oktober 2013

Jag var riktigt pepp inför kvällens framträdande, framförallt för att jag inte hade en klar bild om vad jag skulle uppleva. Bilden ovan är inte från detta tillfälle utan det var i själva bibliotekslokalen som det hela ägde rum, mitt i bland alla hyllor fyllda med böcker och tidskrifter. Jag hade små aningar om hur det hela skulle gå till; ett live-framträdande bestående av en slumpgenerator som använde sig av 4.000 mikrosamplingar som Atoui har arbetat fram med hjälp av olika människor och med tillgång till vissa arkiv. På Bonniers konsthalls hemsida kan man bland annat läsa följande beskrivning:
I The Metastable Cut har han tillsammans med studenter från konst- musik och teknikhögskolor tillverkat ett nytt instrument baserat på material från Elektronmusikstudions (EMS) arkiv av elektronisk musik och ljudkonst.
Tarek Atoui och 8 elever från musik- och teknikhögskolor samarbetar alltså i detta projekt. De olika bakgrunderna hos deltagarna var en intressant aspekt och gav en intressant krydda till experimentet.
     Som en grund att arbeta med tar får dessa åtta studenter ta del av samplingar som Atouis egna instrument slumpar fram via en algoritm. Då genom en ström av samplingar som alla når samtidigt. De kan ta precis vad de vill när som helst och välja att använda de egna inspelningarna när som helst de anser att det passar in. De hade sedan olika verktyg att manipulera de ljud de hade tagit från ljudströmmen i kombination med egna instrument som de hade med sig.
     Musikerna var utspridda över hela lokalen och sedan vandrade besökarna runt i bibliotek-  och ljudlandskapet, vart än ljuden tog dem. Detta pågick lite mer än en timme och den verklighet man tog del av böjdes på olika sätt och vis.

Preparerad hackbräda. 

Atoui var, även om han inte själv styrde några ljud just då, en styrande kraft och spindeln i nätet. Han vandrade bestämt runt i lokalen och förmedlade förhållningsregler till studenterna med gestikulationer och uppmanande blickar. Man kunde inte låta bli att undra vad han t.ex. menade med att visa upp sex fingrar. Var det något som skulle hända om sex minuter? Man väntade alltid för att se om man kunde hänga med i dessa "beordrade skiftningar".

Ljuden styrdes på något sätt via en Wii-kontroll (jag gissar tekniker)

Efter konserten passade jag på att fråga några av studenterna över deras egna delaktighet och hur de såg på det. Det visade sig att detta var första gången de gjorde det tillsammans då de enbart hade fått känna på grundinstrumentet var för sig i ungefär två dagar innan. Många beskrev det hela med att de såg strömmen av samplingar som en annan person att spela tillsammans med - som att de alla utgjorde varsin duett i sitt skapande.

Snubben som mot slutet genom låga frekvenser skakade delar av huset lite

Det var otroligt fint att som besökare få vandra runt i vad som kändes som en levande ljudorganism där deltagarna var enskilda organ som arbetade tillsammans för att helheten skulle fungera. Allt alla gjorde relaterades till alla andras skapande och det skapade många speciella tillfällen som inte går att bestämma på förhand, framförallt inte om de inte hade testat det innan.
     Det skedde en fantastiskt slump vid ett tillfälle. Två av artisterna hade valt samma sampling som de hade manipulerat på olika sätt. Det lät som om det hade börjat i ena sidan av huset för att sedan har färdats vidare till andra. Samtidigt hade det vida andra platsen också en stor reverb-påverkan som fick det att låta som om det hade tagit sig längre bort från biblioteket. Storlaget tillfälle som uppstått av slumpmässighet. Enastående.
     En inspirerande skaparfest som var allt vad jag hade önskat. Jag rekommenderar att ta en titt på länken nedan ifall detta låter intressant. De gör nämligen en annan spelning den 20:e november på en halvtimme. Samma gäng, en andra gång.

Läs mer om projektet och Atoui på följande länk:

tisdag 8 oktober 2013

Musiken i The Tudors

För en tid sedan såg jag och min sambo klart den serien The Tudors, en brittisk serie som handlar om kung Henry VIII:s liv och hans många relationer. Fler historiska personer finns med men fokuset ligger mycket på Henrys sökande efter lycka och en alldeles egen son som kan ta över tronen.
     Vi började titta på den ganska snart efter att jag hade avslutat några av mina musikhistoriska studier vilket gjorde det här lite extra intressant ur ett sådant perspektiv. The Tudors jobbar nämligen ambitiöst med att få med mycket samtida detaljer kring hovlivet i själva miljöerna och atmosfären, då inte minst med själva musiken. Givetvis kan jag inte kalla mig en expert på något vis men det är kul att reflektera över vad som kändes rimligt för serien att inkludera.
     Serien utspelar sig mycket i själva hovsalarna vilket jag tycker är en av de starkaste bitarna av serien. Det skapar verkligen en förståelse över hur trista de här festerna måste ha blivit efter ett tag och hur det snarare blir en plikt att vara där samt en plats för sociala möjligheter. Ur musiksynpunkt visar man på olika storlekar av ensembler med samtida instrument som t.ex. luta, inhyrda musiker för kvällen.
     Andra sammanhang där musiken får mycket utrymme är de religiösa och högtidliga sammanhangen som gudstjänst, bröllop, begravningar o.s.v. Jag blev väldigt glad över att körmusiken uppmärksammades också och precis som med musiken i hovet känns valet av verk i sin ordning.
     De flesta musiker som dyker upp i serien hålls anonyma, det är kanske snarare genom kläderna de har och instrumenten de håller som de får någon slags identitet. Det finns dock två musiker som får lite extra utrymme i serien: Thomas Tallis och Mark Smeaton. Förstnämnda är en av Englands mer kända namn inom konstmusiken. Han hade t.ex. monopol på att trycka musik och använda sig av polyfoni i kompositionerna (tillsammans med William Byrd) under en del av sin karriär, dock inte under Henry VIII:s styre. Tallis är utan tvekan den som syns mest av dessa och man får även se mycket av hans privata tid.
     Varje gång man såg Tallis sitta vid orgeln eller dirigera körer spetsade man öronen lite extra för att se om man kunde uppfatta nyanserna i hur musiken var upplagd. Tallis ansvar var stort i England så klart då han jobbade med konstmusiken och då till stor del den som befann sig i kyrkans lokaler.

Gammalt-porträtt-Tallis och Tudors-Tallis

Mark Smeaton jobbade mer med underhållningsmusik och det är i hovet som hans dyker upp. Även med honom får vi bevittna mer privata situationer men i samma utsträckning som med Tallis.

Den glade och stilige Tudors-Smeaton

En annan kul detalj är att seriens skapare uppmärksammade Henrys egna intresse för musik då han komponerade själv och spelade olika instrument. Nu var det inte någon ovanlighet inom adliga kretsar att syssla med instrument kanske, men som jag har förstått var Henrys hov lite extra fyllt med den musikaliska varan. Att han även komponerade egna verk talar också om ett större intresse.
     Slutligen vill jag säga att jag verkligen rekommenderar denna tv-serie. Det var verkligen trevlig att ta sig igenom av många fler anledningar än musiken och skådespelarinsatserna så otroligt bra. Kör bara - se den nu.