Visar inlägg med etikett Recensionsserie - Cocteau Twins. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Recensionsserie - Cocteau Twins. Visa alla inlägg

fredag 22 augusti 2014

Cocteau Twins - Milk and Kisses (1996)

Då var vi framme vid den allra sista skivan som Cocteau Twins gjorde. Jag är personligen inte såld på den här av flera anledningar. Samtidigt ska jag erkänna att jag återvänder till spåren Serpentskirt, Treasure Hiding och Seekers Who Are lovers då och då. Den stora behållningen från den här skivan är utan tvekan Frazers sånginsatser men det är något många av de andra skivorna kan leverera också.
     Den största anledningen till mitt missnöje är det att skivan saknar en helhet. Låtarna känns för orelaterade till varandra i fråga om sound och album. Låtarna är alltid väldigt vackra men jag kan aldrig skaka av mig känslan av att något alltid saknas. Alla spår är också "korta för att vara korta" och lider därför av sin egen uppreplighet.
     Dessvärre kan inte ljudfrågan rädda situationen heller. Det låter, som många skivor från den här tiden och fram till idag, rätt grötigt, mosat - helt enkelt trist och odynamiskt. Kanske finns det utgåvor som är mindre drabbade av t ex mastring men det är inget jag känner till (min referens är i det här fallet Spotify. Värdelös är den kanske inte men den imponerar och engagerar mig inte mycket helt enkelt. Men man kan tycka olika - kanske är det här din Cocteau Twins-skiva.

torsdag 21 augusti 2014

Cocteau Twins - Four-Calendar Café (1993)

Om du gillar: Ett mindre svävigt/mer pop:igt Cocteau Twins, Frazer

Då var vi framme vid den näst sista skivan gruppen producerade. Soundet har ytterligare kommit närmare popen och i samband med förändringar i text är det något av det tydligare och mer lättförstådda de gjort. Med textförändringar syftar jag på att det vid det här laget är mycket mer konkret text på engelska. De har helt enkelt tagit sig ifrån sina tidigare traditioner. Personligen saknar jag det men jag förstår att det förmodligen var en naturlig utveckling för dem när man ser på hur musiken följer samma spår - tydlighet.
     Om jag ska vara ärlig har den här skivan hamnat i skymundan för mig. Jag måste dock erkänna, i skrivande stund, att jag gillar den mycket mera nu för tiden. Ett stort plus är att produktionen känns rätt bra och det är alltid ett plus för den här gruppen med alla deras lager av gitarrer.
     Även om jag gillar den mera idag så förstår jag varför den inte charmade mig mycket förr. Den lämnar inte mycket utrymme för upptäcktsfärd helt enkelt. Det är svårt att i längden engagera sig i verken samtidigt som de är väldigt vackra. Kanske kommer min uppfattning förändras, något som tiden får utvisa.
     Rekommenderar jag den då? Om du är ett fan av sväv med mindre konstigheter, om du gillar t ex Heaven or Las Vegas, då är den här värd att ge ett försök. Samtidigt är det nog ett perfekt soundtrack för alla en slö söndag. Give it a try.


fredag 15 augusti 2014

Cocteau Twins - Heaven or Las Vegas (1990)

Om du Gillar: Ett positivare och "ljusare" Cocteau Twins,

Heaven or Las Vegas brukar ofta presenteras som den mest framgångsrika skivan som gruppen har producerat. Än idag dyker den upp på vissa topplistor och chefen för 4AD, deras dåvarande skivbolag, har många gånger nämnt att detta enligt honom är den bästa produktionen företaget har gjort. Det var även den sista skivan som gruppen släppte på deras bolag.
     Samtidigt som framgångarna tog nya höjder började det knaka i fogarna bland gruppmedlemmarna. Guthrie började få alltmer allvarliga problem med droger och samtidigt så föddes hans och Frazers dotter. Textinnehållet är till stor del tillägnat dottern och det förklarar nog den positiva känslan som skivan har.
     För egen del är Heaven or Las Vegas absolut en favorit. Jag brukar lyssna på den när jag vill ha en positivare variant av Blue Bell Knoll. Helt klart en skiva jag rekommenderar varmt, en bra startpunkt för många. Likt föregångaren ovan låter den också rätt bra!

onsdag 13 augusti 2014

Cocteau Twins - Blue Bell Knoll (1988)

Om du gillar: Svävig pop, tät och drömsk känsla, riktigt häftiga sånginsatser.

Blue Bell Knoll är den första skivan med gruppen som sålde riktigt bra i USA och en av deras mer kända skivor. Det är även den skiva jag själv har lyssnat mest på fram till idag.
     Skivans styrka är för mig ganska tydlig. Den kombinerar helt enkelt gruppens pop:igare utflykter med deras mer sväviga. Jag känner att gruppen försökte med detta i och med skivan Treasure men att det då inte räckte ända fram. Den är helt enkelt välbalanserad då den har förmågan att nå ut till många samtidigt som den är konstnärligt okompromissad. En fullträff som passar i många tillfällen och i många sammanhang. Samtidigt är det en av de skivor som också låter bättre ljudtekniskt än innan. Enligt vissa intervjuer hade gruppen tillgång till mer tid och mer resurser än vanligt när de gjorde den här skivan och det märks verkligen.
     Sånginsatserna är stundtals bländande och jag brukar ofta spela upp spåret Carolyn's Fingers som ett exempel på Frazers sätt att uttrycka sig. För er som har följt CT-serien så får ni absolut inte missa den här. För er som inte gjort det - ni får absolut inte missa den här. Seså, lyssna nu:

lördag 2 augusti 2014

Cocteau Twins with Harold Budd - The Moon and the Melodies (1986)

Om du gillar: Ett mycket lummigt och långsamt Cocteau Twins, Harold Budd, pianosväv, gitarrsväv.

Äntligen här. Det är dags att tala om det riktigt fina samarbetet mellan Cocteau Twins och Harold Budd. Guthrie kom senare att göra en hel del ambient-samarbeten med Budd, bland annat soundtracket till filmen Mysterious Skin.
     The Moon and the Melodies har förmodligen varit en av de viktigaste skivorna i mitt liv. Det är inte bara här som kärleken till Cocteau Twins växte sig starkare på ett mer långsiktigt sätt utan även första gången jag hörde Budds sätt att spela använda pianot.
     Budd kom att bli en stor inspiration för mig både i mitt musiklyssnande och i mitt spelande. Det är genom honom som jag lärde mig uppskatta minimalismens otroliga kraft - att "less" ibland är "more", att följa mitt kreativa hjärta, att upptäcka känslan av ett helt universum i en enda ton eller ett ensamt ackord. Han fick mig att känna något i samband med musik som inte längre krävde ett textinnehåll för att berätta något. Men nog nu om detta och åter till skivan.
     En av se största skillnaderna från tidigare skivsläpp är de fullständigt instrumentala spåren. Frazers fantastiska sång är fortfarande med men används mer sparsamt än tidigare. Låtarna är också mycket mer flytande än de gruppen brukar presentera, mer i stil med tidigare skivan Victorialand. Budds inblandning är nog en förklaring till det mer sparsamma uttrycket och det utrymme som skapas i musiken behövs verkligen för att det här ska funka.
     Jag rekommenderar den här skivan varmt. Den låter som ett rofyllt och sakta gungande hav. Den är otroligt vacker och har många gånger vaggat mig lugn i både positiva och negativa stunder av mitt liv.

måndag 30 juni 2014

Cocteau Twins - Victorialand (1986)

Om du gillar: Ett svävigt och konceptuellt Cocteau Twins, sälar, myskoxar och Antarktis.

Den här skivan är enbart skriven av Guthrie och Frazer då Raymonde tog en kortare paus. Hur pass stor påverkan det hade på resultatet känns svårt att säga. Klart är iallafall att Victorialand är ett av gruppens mer diffusa verk och att de denna gång arbetade efter ett koncept/program. Skivans namn refererar nämligen till en plats på Antarktis som står för inspiration till musiken. I ärlighetens namn har jag missat detta tidigare och det har förändrat skivan "i mina öron".
     De typiska stildragen med lager av gitarrer och sångstämmor återkommer så klart och stundtals används också saxofon den här gången. Skivan påminner mycket om det tidiga albumet Head over Heels, något som undertecknat gillar. Med det sagt hade gruppen samtidigt inte slutat att utveckla sitt sound mot en något mjukare attityd. Vid den här tidpunkten var det här något av det mer lummiga och vaggande de givit ut.
     Som skrivet ovan har den här skivan ett koncept vilket, med det i åtanke, gör skivan mer begriplig och lättare att uppskatta. Känslan av sälar, myskoxar och enorma islandskap är härligt påtaglig. Med tanke på skivans natur finns vissa tillfällen som funkar bättre än andra när man vill lyssna på den här. Hur som helst är den en vacker skiva som trots sin halvtaskiga ljudproduktion alltid kommer att snurra i mitt hem.

måndag 9 juni 2014

Cocteau Twins - Treasure (1984)

Om du gillar: Cocteau Twins i en pop:igare förpackning.

En fin kväll i Mjölby för länge sedan blev startpunkten för den stora kärleken till Cocteau Twins. Jag var hos min vän Christopher, åt hans alltid lika goda mat och lyssnade på musik. Denna kväll introducerade han mig för bland annat den här gruppen (tror vi lyssnade på Skinny Puppy och Hocico också). Det var bland annat den här skivan som jag samma kväll fick låna hem. Än idag är lån av fysiska skivor nåt av det finaste jag vet och inte visste jag då att just dessa lån skulle spela så stor roll för mig.
     Att Treasure funkar som en bra startpunkt för att lyssna in sig på Cocteau Twins är inte så konstigt. Skivan är ett snäpp närmare en pop-konstruktion än tidigare (en utveckling som gruppen kom att fortsätta med bortsett från några undantag) vilket gör den lite mindre knepig än tidigare verk. Låtarna är kortare och framförallt konkretare med mindre experimentella upptåg. Det ska också, innan jag glömmer det, nämnas att Simon Raymonde var tillbaka på bas nu, de var en trio igen.
     Skivan är trots sin mer formmässiga "kompression" fylld av det som utgör gruppens sound: Frazers låtsasspråk och hennes härliga flerstämmigt musikaliska uttryck, Gurhries många lager av svävgitarrer, Raymondes pumpande chorusbas samt den gamla hederliga trummaskinen. Sistnämnda får gnäll i det här fallet för att den är riktigt sunkigt producerad. Å andra sidan lider hela skivan av detta och det är riktigt trist.
     Det kanske märks att jag är lite kritisk. Det är bara att erkänna att även om Treasure var starten på något stort och långvarigt har jag i omgångar tröttnat på den. Låtarna får helt enkelt inte ta det utrymme de behöver och istället väljer man att upprepa innehåll mer än vad som är sunt för en grym slutprodukt. Att upprepa en refräng tusen gånger under loppet av tre minuter har aldrig charmat mig speciellt mycket. Gruppen har vid några tillfällen själva uttryckt visst missnöje över skivan med beskrivningar som "stressad och ofärdig produktion" med mera.
     Om du har tyckt att de tidigare skivorna med gruppen jag har skrivit om har varit för "far out" rekommenderar jag denna varmt att börja med. Den är trots allt en bra kompromiss och fungerar bra som startpunkt för att få ett grepp om vad de sysslar med.
     Jag är alltså rätt kluven över mina känslor över skivan. Trots allt kommer den alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Min kritik över den får fungera som en påminnelse om att gruppen är så mycket mer och att man, om man gillar deras sound, inte bör sluta lyssna här. Så ge den en ordentlig chans för den kan absolut vara just din skiva med Cocteau Twins.

lördag 24 maj 2014

Cocteau Twins - Head Over Heels (1983)

Om du gillar: Svävgitarrer, atmosfär, lite popigare Cocteau Twins.

Det här är gruppens andra album och även det första de gjorde som duo. Bör också nämna att en annan medlem, Simon Raymonde, spelade bas ett tag innan detta skivsläpp. Raymonde startade sedan skivbolaget Bella Union tillsammans med Guthrie och ägnade mest tid åt företaget i början. Gruppen Cocteau Twins fortsatte dock att släppa skivor på 4AD ett bra tag framöver.
     Head Over Heels startar starkt med avgrundsdjupa baskaggar och sätter direkt en prägel på skivan. Den delar föregående albums allvarliga mystik men man märker samtidigt hur musiken strävar efter att vara mer positivt än tidigare.
     En sak jag tycker är riktigt fin med den här skivan är hur den på ett bra sätt demonstrerar en viktig ingrediens i Cocteau Twins sound, användandet av trummaskin. Man kan tänka sig att den fungerar som en nödlösning snarare än ett instrument och att man skulle vilja dölja det "kvantiserade" sound som den skapar. Istället har man här valt att att framhäva den effekten, det är en maskin det handlar om och det hörs. De får det att funka riktigt bra och ett bra exempel på detta är härliga spår nummer 10, Musette And Drums.
     Som så många andra skivor från den här tiden och den här genren låter det som den är inspelad i en gigantisk grotta. Jag är personligen svag för den här idén med mycket reverb där det passar. En annan trend inom all musik på den här tiden är dock avsaknaden av bas. Det är väldigt diskantigt och det är något jag hade önskat var annorlunda.
     Om du gillar den första skivan kommer den här att fungera för dig bra. Samtidigt kan den här nog ha en större chans hos de lyssnare som tycker att den första var för mörk. Med andra ord ska du testa denna om den första inte klickade. Helt klart en av mina favoriter!

tisdag 13 maj 2014

Cocteau Twins - Garlands (1982)

Om du gillar: atmosfäriskt och mörkt, tidig goth, post-punk, shoegaze, gitarrlager på gitarrlager, trummaskiner, sjukt mycket reverb.

Det är dags för ett nytt skiv-maraton. Jag har länge velat skriva om Cocteau Twins och deras många skivor som har varit med mig mycket länge. Jag tänkte göra det på samma sätt som jag skrev om King Crimson - skiva för skiva. Få ord kan beskriva min kärlek för Cocteau Twins och vad de har gett mig genom de många år de har varit med mig. Lika bra att göra det i många ord istället.
     Jag fann gruppen genom min vän Christopher Ringström, en person som gav mig en del nya infallsvinklar och hjälpte till att bredda mitt lyssnande. Mer om det i framtida inlägg i samband med skivan det gällde.
     Garlands är gruppens debutalbum och den är kraftigt färgad av sin samtid: ett brittiskt 1982. Goth- och postpunk-influenserna är tydliga. Det finns dock ett par saker som gruppen gjorde annorlunda än många andra band. De blandade goth- och post-punkens effektfulla enkelhet med drömska svävgitarrer. Samtidigt tog de sig också närmare popen i samband med detta och lyckades skapa något väldigt speciellt..
      En mycket intressant del av musiken är sångerskan Elisabeth Frazers sätt att uttrycka sig. Hon använder sig av ett låtsasspråk och därmed blir sången ett instrumentalt inslag. Man kan återfinna detta i en del andra band från samma tid såsom Dead Can Dance (båda banden var på skivbolaget 4AD). Hur som helst är det oerhört effektfullt och något som fick mig att verkligen fundera på vad sång/ord kan vara och hur det kan användas. Frazers röst är mer bekant än man kan tro. Hon bidrar t.ex. med sång på flera spår på Massive Attacks skiva Mezzanine (bl.a. låten Teardrop) och på soundtracken till Sagan om ringen-filmerna.
     Tillsammans med Robin Guthries intressanta gitarrlager och effektprocessering lyckas de skapa en härlig och tung atmosfär. Jag bör väl nämna att de i början hade en tredje medlem, Will Heggie, som spelade bas i det här läget. De mer kreativa besluten var dock, som jag har förstått det, i Robins händer.
     Att släcka ner och bara lyssna till den här skivan är bland det bästa jag vet. Ljudtekniskt sett har den en del att önska men den är för evigt förlåten för detta.