lördag 2 augusti 2014

Cocteau Twins with Harold Budd - The Moon and the Melodies (1986)

Om du gillar: Ett mycket lummigt och långsamt Cocteau Twins, Harold Budd, pianosväv, gitarrsväv.

Äntligen här. Det är dags att tala om det riktigt fina samarbetet mellan Cocteau Twins och Harold Budd. Guthrie kom senare att göra en hel del ambient-samarbeten med Budd, bland annat soundtracket till filmen Mysterious Skin.
     The Moon and the Melodies har förmodligen varit en av de viktigaste skivorna i mitt liv. Det är inte bara här som kärleken till Cocteau Twins växte sig starkare på ett mer långsiktigt sätt utan även första gången jag hörde Budds sätt att spela använda pianot.
     Budd kom att bli en stor inspiration för mig både i mitt musiklyssnande och i mitt spelande. Det är genom honom som jag lärde mig uppskatta minimalismens otroliga kraft - att "less" ibland är "more", att följa mitt kreativa hjärta, att upptäcka känslan av ett helt universum i en enda ton eller ett ensamt ackord. Han fick mig att känna något i samband med musik som inte längre krävde ett textinnehåll för att berätta något. Men nog nu om detta och åter till skivan.
     En av se största skillnaderna från tidigare skivsläpp är de fullständigt instrumentala spåren. Frazers fantastiska sång är fortfarande med men används mer sparsamt än tidigare. Låtarna är också mycket mer flytande än de gruppen brukar presentera, mer i stil med tidigare skivan Victorialand. Budds inblandning är nog en förklaring till det mer sparsamma uttrycket och det utrymme som skapas i musiken behövs verkligen för att det här ska funka.
     Jag rekommenderar den här skivan varmt. Den låter som ett rofyllt och sakta gungande hav. Den är otroligt vacker och har många gånger vaggat mig lugn i både positiva och negativa stunder av mitt liv.

Inga kommentarer: