torsdag 22 januari 2015

Jakten på morfars röst

Titeln på det här inlägget är minst sagt klätt i mystik. Det hela kräver så klart sin förklaring och det ska du, kära läsare, givetvis få. Det här inlägget kommer att handlar om min morfar och jakten på att finna något han har lämnat efter sig - inspelningarna av hans röst.
     Min morfar har varit död i många år nu och jag var väldigt ung när han gick bort. Utan att gå in på detaljer kan man säga att hans sätt att leva inte var det bästa för hälsan. Jag kände till problemen kring morfar ganska sent i livet efter hans död. Bland mina barnminnen finns endast en glad och konstnärligt lagd man som jag inte hyste något annat än positiva känslor för.
     Förutom de fina tavlorna som t ex en målad helvägg i mitt första hem barndomshus och på väggarna lite överallt, målade han även stenfiskarna i den lilla fontänen i det andra husets trädgård. Ett av de starkaste minnena är nog, både för min bror och mig, den julafton då han hade gjort en fantastisk borg till våra leksaksriddare. Den hade vallgrav och vindbrygga som gick att hissa upp och ner. Morfar hade gjort den själv från grunden. Jag minns den julaftonsförmiddagen med stor värme i hjärtat och det är något jag och min bror ofta talar om.

Världens bästa borg. Punkt.

En bit in på livet började jag förstå att morfar hade arbetat mycket med underhållning. Sång, stand up, revy med mera. Ofta blir jag väldigt ledsen när jag tänker på vad vår relation hade kunnat vara idag om han hade varit i livet idag. Efter alla dessa år har jag hamnat på en liknande bana och det är tråkigt att inte få dela det med honom. När han försvann var jag i en ålder då det lika gärna hade kunnat bli något annat.

Morfar kör stand-up.

Efter ett event på Musik- och Teaterbiblioteket (klicka här för länk) hände något inom mig. Vid besöket trodde jag dock inte att det hela skulle gå så långt som det har gjort. Efter något jag hörde på eventet som ledde tankarna till morfar (se inlägget) blev jag bit för bit fast i tanken att få höra hur morfar lät. 
     Så jag funderade på om morfar fanns inspelad någonstans. Jag visste t ex att mor och far hade lite rullband hemma där bl a mamma, som liten, sjunger en del med morfar. Samtidigt fick jag nys om att min mor och min morbror vid något tillfälle hade fått varsin stenkaka med en inspelning där morfar medverkade. Jakten hade börjat.

Rullbanden
Efter lite grävande i mina föräldrars källare fann min far de mystiska rullbanden. 15 stycken rullband fann han varav de flesta hade lång inspelningstid. 

En korg fylld av ljud-mystik.

Nu fanns det ett par problem att tackla. Dels skulle dessa rullband överföras på något vis till digital form och helst skulle vi hitta just de rullband som faktiskt hade något med morfars röst på sig. Rullbanden hade nämligen tillhört både morfar och min far och det var otydligt vilket band som var vems.
     Jag hade tidigare vänt mig till företaget BGA Video för att konvertera mina föräldrars gamla VHS:er till DVD. Dyrt var det men jobbet blev gjort och jag har nu Katy den lilla larven och Änglahund på svenska igen. Eftersom de också hanterar rullband och då jag inte fann några andra rimliga vägar så blev det BGA till detta rullbandsprojekt också. Eftersom ett rullband kostade ca 300 kronor att spela av är det ingen billig historia. 15 rullband...vilka väljer man? Det fick hur som helst räcka med tre stycken och slumpen fick avgöra vilka det blev.

De utvalda tre.

Resultatet var både bra och dåligt. Ett band var morfars och två var min fars. Valet av musik avslöjade tydligt vilket band som tillhörde vem. Det märks hur morfar går från klassiskt in till 60-talets pop. Här möts de och sedan skiljer det sig snart genom Meatloaf och Bruce Springsteen. Mötet på mitten är väldigt fint tycker jag.
     Kvaliteten på inspelningarna varierar kraftigt eftersom inspelningarna är från alla möjliga sammanhang. Det ska kanske påpekats att de ibland har spelat in ljudet i rummet med sin bandare. Jag återkommer till det strax. 
     Ingen inspelning av morfars röst fanns bland dessa rullband (så vitt jag förstår). Bland all musik dök det enbart upp några inspelningar av annat som en av min mors barndomsvänner (som ni finner nedan), morfars vänner (förmodligen ute vid hans stuga) och en otydlig och kort "businspelning" av min mor eller morbror och deras vänner. 


Man skulle kunna se det här som ett misslyckande men jag fann något mycket större som visade sig bli en väldigt känslosam upplevelse. När jag satt och lyssnade på inspelningarna blev jag ibland medveten om att jag på sätt och vis inte var ensam. Då själva rummet finns med i många inspelningar för att morfar respektive pappa ibland spelade in sändningar från t ex radio med bandspelarens mikrofon var de på ett sätt där tillsammans med mig. Man kan ibland höra hur de andas, hostar e t c. Det var som att lyssna på musik med morfar eller med pappa när han var i min ålder. Ett charmigt exempel på detta är också när ett barn, som kan vara min mamma som liten, springer in i en möbel av något slag.
     Det här var väldigt magiskt och det var också väldigt viktigt i fråga om resultat. Det är värt att än en gång poängtera att min morfar inte har varit i livet sedan länge. Jag blev kraftigt påverkad av detta i flera dagar och känslosam på ett sätt som jag inte kunde skaka av mig.
     Gällande de resterande ljudbanden så finns de givetvis kvar i korgen men alla sina hemligheter. Då det kostar mycket får det ta sin tid men jag börjar känna att jag vill ha samtliga inspelade. Till en början ska vi, till nästa gång, försöka lokalisera rätt rullband innan.

Stenkakan
Det här visade bli en besvärlig jakt. Först verkade det inte som att min mor eller hennes bror hade kvar sin kopia av denna inspelning, den verkade puts väck. Så vad gör man? Man börjar gräva.
     Jag började med att tala med orkesterledaren, Knut Ottosson, då han bor i min hemort och är i livet. Han kände igen morfars namn då de hade gjort en hel del tillsammans och hade en del inspelningar hemma. För att inte vara för framfusig så meddelade jag att jag skulle återkomma om jag inte fann inspelningarna på annat håll först. Herr Ottosson var dock mycket hjälpsam med info om var de hade spelat in den.
     Nästa steg var att ringa Linköpings kommun för att se om det fanns något lagrat i deras arkiv. Det är nämligen så att Folkets Hus i Linköping hade haft en inspelningsstudio förr där den här stenkakan skulle ha spelats in. Efter detta var det en massa bollande mellan olika personer. Jag talade med alla möjliga kulturplatser som t ex Östergötlands Museum.
     Det var ett långt och segt sökande då det tog ganska lång tid innan alla svarade. Då och då tog det stopp. Precis på väg att pusha lite flera kontakter kom ett mail från min far. Min morbror hade kvar sin kopia trots allt! Tur var kanske det då jag var på väg att ge upp och störa stackars Ottosson och be honom om att låna hans gamla stenkakor.

Den mystiska stenkakan.

Vid nästa besök i Åtvidaberg fick jag låna en av min morbrors inspelade minnen av sin far. Jag fraktade den som om det vore ett barn och lämnade med orolig själ över den till BGA några dagar senare. Nu var det bara att vänta. Så nära nu.
     En vecka, två veckor, tre veckor. Vänta vänta vänta. Plötsligt ett mail. Paketet var framme. Det stod inget om att något hade gått fel. Så satt jag där på tunnelbanan hem med skivan och inspelningen i handen minst lika orolig över att skivan skulle gå sönder den här gången. Min förväntan är svår att förklara. Någon slags förberedelse på besvikelse antar jag att det var, men en besvikelse över vad? Det var ju inte så att det här handlade om ett ljudtekniskt eller musikaliskt sammanhang - det handlade om morfar. Hur lät morfar nu igen, eller iallafall hur lät morfar när han sjöng?
     Resultatet hör ni nedan och tyvärr verkar morfar främst köra på den inspelningen. Huvudsången verkar vara någon annan. Men visst är morfar, herr Åke Skoogh, mycket riktigt med på denna inspelning från 1956.









söndag 4 januari 2015

Året som har gått - 2014

Jaha då hade ytterligare ett år gått med fasansfull hastighet. Det går verkligen alldeles för fort just nu, kanske mest för att det händer så otroligt mycket hela tiden. Så vad har hänt 2014? Ja det är som vanligt ljud och musik som har tagit mycket av min uppmärksamhet och jag har svårt att veta var jag ska börja. Jag sneglar lite på förra årets redogörelse för att finna fotfäste.
     2013 var hälsa i stor fokus och vårterminen samt sommaren gick i samma tecken. Vi har fortsatt laga grym mat och framförallt mer vegetarisk grym mat. Känns bra att vi blir duktigare hela tiden. Nya mål sattes upp med löpningen. Ett realistiskt mål på 1,5 mil och en dröm på 2 mil. I år skulle jag också springa mitt första tävlingslopp - midnattsloppet. För att peppa inför det här skaffade jag nya prylar så jag såg ut att gå i 300 km/h. Det funkade. Loppet var riktigt kul och jag sprang min snabbaste mil någonsin och fick mersmak inför nästa år. Med mig på detta hade jag 20 sekunder snabbare Erik Kugelberg och supermegasnabba Tobias Johansson.
     Efterloppet tänkte jag dräpa 1,5 mil men av någon fantastisk anledning blev det istället 2 mil (och 30 meter). Jag har fortfarande svårt att greppa det och har orimliga förväntningar på 2015 när det kommer till löpningen. Vi får se hur det går med det hela.

300km/h.

Fräsch bild på tre vinnare. En med vinnarbanan.

Utbildningen har tuffat på som planerat och jag har lärt mig så otroligt mycket under årets två terminer. Det känns otroligt trist att det bara är en termin kvar nu men man har mycket i ryggraden vid det här laget. Det blir svårt att redogöra för vad året har inneburit i fråga om vad jag har lärt mig så det struntar vi i. En av de roligaste sakerna vi har gjort under året var att besöka ett ekofritt rum, något jag har sett fram emot länge. Fick också tillfälle att prova en Chapman Stick vilket är en annan sak jag verkligen har velat göra (tack Jonas).
 
Nöjd.

Fick äntligen prova en Chapman Stick!

En finsk, en skånsk och jag innan sommarlovet.

På hösten började jag praktisera på klubben Jano eller Jazzklubb Nordost som den också kallas. Tillsammans med min klasskamrat Andreas Sjöö rattar jag nu ljudet åt alla möjliga svenska jazzartister. Galet kul och otroligt lärorikt även om det innebar att söndagen, den enda lediga dagen i veckan, har försvunnit. Då det samtidigt ska skötas ett extrakneg är det inte mycket tid över att andas ut mellan varven men det har gått att genomföra med lite järnvilja och trots allt är det allra mesta lite roligt också.
     Att jobba med live-ljud är jättekul. Det kan vara frustrerande med alla kompromisser som måste ske i samband med hur lokal och utrustning funkar för att inte tala om att vara överens med artisterna. För det mesta går det alldeles lysande till slut och de flesta är supertrevliga. Det känns riktigt fint att man vet hur mycket nytta man gör där vid ljudbordet för att hjälpa artisterna att genomföra sitt gig på ett så bra sätt som möjligt. En roll jag har börjat finna mycket stolthet i!

 En vanlig vy på söndagskvällarna numera.

De nya kändisarna i föreningens medlemstidning.
 
Förra året gick jag med i föreningen LTS (Ljudtekniska Sällskapet). Förutom ett väldigt fräsigt namn har de också fyra medlemstidningar per år och en massa matnyttiga möten med allt från apparat-konstruktion till musikskapande. Det var ett bra beslut att haka på det här känner jag och det märks hur mycket mer kött på benen jag har fått samt ett bredare intresse och en bredare kompetens.
     Under utbildningens gång har modet med att öppna apparater och instrument och försöka laga det som är trasigt ökat. Jag kan verkligen inte tillräckligt mycket för att fixa det mesta på egen hand men jag har börjat få lite proffsiga vänner som kan en hel del. För egen del lagade jag mina högtalare i köket med en grottmans finess ungefär. De funkar dock istället för att vara supertrasiga även om det mesta av basåtergivningen rök. Jag kan inte låta bli att känna mig lite nöjd över det hela även om jag förstår att det är extremt klumpigt genomfört. När mina hörlurar gick sönder fick jag hjälp av min vän Joel att öppna dem och laga det lilla problemet. Nu funkar de felfritt och oftast är det verkligen struntproblem det handlar om! Det är frustrerande att inte kunna göra sånt här själv då man verkligen inte behöver köpa nya saker hela tiden egentligen - inte om man lär sig hur man gör.

Trasig.

 Hel igen men låter tristare.

Lagar hörlurar.

Ok. Så det var allt som har med skola och jobb att göra. Har jag inte hunnit med något lek och stoj också i alla måsten? Jo visst blev det även lite sånt.
     I år var jag och min älskade Anna på en underbar semester i Kroatien. Det var riktigt lyckat och det kan man så klart prata om i timmar och det orkar nog ingen läsa. Vi löser det genom att slänga in lite bilder istället. En sak som är värd att nämna är vandringsleden Ronald Brown Pathway. Ett riktigt äventyr för två inte helt vana vandrare. Det var ett fint kvitto på att man har blivit lite tåligare men också en påminnelse om hur krävande en vandring kan vara. En av flera höjdpunkter på en fin semester helt enkelt. Vi var också i Danmark en sväng hos släkten och det var väldigt mysigt. Jag orkar inte leta upp en massa bilder från det dock. Vid starkt intresse hör av dig.









Då och då har det också funnits en halvtimme över för lite spel. Jag passade på att spela lite Baldurs Gate igen eftersom Enhanced Edition har kommit ut. Ett otroligt kul spel och eftersom man kan spara när som helst är det också ett bra spel att ha när man har mycket att ta tag i. En fin detalj är att man kan byta ut ansikten på de karaktärer som dyker upp i spelet. Ska du spela BG rekommenderas det varmt - it never gets old.

Anna Skuggdolks inte alltför muntra gäng.

2014 var året då alla vänner gifte sig, skaffade barn eller planerade att göra något av dessa inom en snar framtid. Jättekul att se att så många har funnit en sån trygg tillvaro att man har kunnat ta ett sånt steg, big up!
     På tal om bar så firade jag och Anna jul tillsammans i år och det var riktigt kul. Eftersom min brors barn var med var det toppen eftersom de har så otroligt kul, framförallt vid julklappsöppningen. Här är några bilder från ett par mysiga tillfällen. I år var det Liam som ville spela piano och givetvis sätter man sig gärna och försöker att få ordning i det som annars lätt blir kaos (av den mindre genomtänkta sorten).



Jag hade tänkt avsluta med att skriva om alla skivor som har spelat stor roll för mig i år. Med tanke på att jag ofta bloggar om dessa under årets gång känns det dock lite överflödigt. Det går att sammanfatta med att jag har stor pepp på saker som är komplicerat och snabbt just nu och det får gärna byta taktart ofta. Jazzen fortsätter också att växa och jag är aningen närmare den klassiska musiken. Har haft fler tillfällen att öva på instrument även om de är få så det går sakta framåt där också.
     Jaja det får räcka. Gott nytt år på er och hoppas att en och annan av er finner de vanliga inläggen intressanta även 2015 och stort tack till er som läser.

lördag 3 januari 2015

Joe Cocker (1944-2014)

 
22 december, 70 år gammal, lämnade Joe Cocker jordelivet drabbad av lungcancer. Jag har inte haft en stark relation till hans musik egentligen men det kändes ändå viktigt att uppmärksamma hans död p g a ett visst framträdande.
      Under Woodstock 1969 framförde Joe Cocker en, vid det här laget, legendarisk cover av Beatles låt With a Little Help From My Friends. När jag såg den första gången var jag mest bekant med låtar jag hört då och då på t ex MTV som ung som t ex Summer in the City. Det här framträdandet får mig alltid att känna mig uppspelt och glad. Det är ett videoklipp jag ofta återkommer till.
     Jag tänker inte bli mer långvarig i det här inlägget än såhär. Det är en uppgift bättre utfört av ett riktigt fan. Jag tänker helt enkelt länka ett klipp till det ovan nämnda fantastiska framförandet.