söndag 19 augusti 2018

Konsert: Roger Waters


Friends Arena, Stockholm
18 augusti 2018

Musiker:
Roger Waters – lead vocals, bass, acoustic guitar, electric guitar on "Welcome to the Machine" and "Picture That"
Dave Kilminster – acoustic and electric guitars, talk box, backing vocals
Gus Seyffert – acoustic and electric guitars, bass, keyboards, backing vocals
Jonathan Wilson – acoustic and electric guitars, keyboards, lead and backing vocals
Drew Erickson – piano, keyboards, Hammond organ (withdrew from tour before Newark date, due to injury)
Bo Koster – piano, keyboards, Hammond organ (replaced an injured Erickson, from Newark date onwards)
Jon Carin – piano, keyboards, programming, lap steel guitar, acoustic and electric guitars, backing vocals
Ian Ritchie – saxophone, additional bass
Joey Waronker – drums, percussion
Jess Wolfe – backing vocals, percussion, lead vocals on "The Great Gig in the Sky" and "Mother"
Holly Laessig – backing vocals, percussion, lead vocals on "The Great Gig in the Sky" and "Mother"

Jag var nojig inför den här upplevelsen. Det här skulle bli min andra arenaspelning vilket skapade en oro och ett aningen ljummet intresse. Jag vågade inte förvänta mig något alls. Risken för att det skulle kännas så långt bort och frånvarande som på The Cure-konserten hängde lite som en skugga över allt. 
     Men jag tänkte inte på att Pink Floyd sedan länge har använt det massiva utrymmet i en arena på ett kreativt sätt. De gör nånting med det och får det att fungera Det blir inte en lokal som endast är stor för att rymma så många som möjligt. I efterhand är jag verkligen imponerad och han har fått mig att tro på arenakonceptet om det görs på rätt sätt. Det måste handla om musiken och inte om musikerna. Prioriteringen måste vara rätt.
      Waters jobbade med visuella medel på många sätt och efter pausen i mitten rullades projektordukar upp och bildade det kända Battersea Power Station från Animals-skivan med rykande skorstenar och allt. Vi fick dessutom en flygande gris. Storslaget är ordet. Kraftverket skiftade sedan till många olika saker och ytan användes på ett mycket snyggt sätt för att få fram musikens innehåll och syfte. Det bjöds också på lite lasershow men fabriken är något jag inte glömmer i första taget. 




 

Musiken var, förutom tre låtar, material från Pink Floyd. Det tre låtarna från solo-skivorna var riktigt bra. Framförallt de från senaste skivan som för övrigt är riktigt vass. Mina farhågor om att framförallt gitarristen inte skulle hålla måttet blev inte besannade, han var väldigt bra. Det är inte Gilmour, men få är som Gilmour.
     Min största önskan vore så klart att se alla tillsammans, men då en är död och Waters fortfarande är en knepig man att vara i band med, så lär det aldrig hända. Jag får ofta tipset om de kända cover-banden men där drar jag gränsen. Jag ser inte riktigt poängen att se människor spela covers på Floyd utan att någon av medlemmarna närvarar. Det känns mest konstigt. Det är en annan sak om man kanske slänger in en cover i sin egna show eller gör om skivorna i helt annan tappning. Jaja, nog om det.
     Ett stort plus med konserten är att Waters har tagit ett stort ansvar med ljudet. Inga öronproppar behövdes och de hade hela tiden kontroll på nivåerna. Ansvarsfullt, föredömligt och något ALLA egentligen ska göra. Varför ska besökarna vara hörselskadade efter konserten eller ens behöva ha hörselskydd? Waters har visat på det som de flesta branschen egentligen förstår - det behövs inte. Skönt att se någon så känd och inflytelserik visa vägen, hoppas det smittar av sig. Man kan ju alltid drömma.