tisdag 13 maj 2014

Cocteau Twins - Garlands (1982)

Om du gillar: atmosfäriskt och mörkt, tidig goth, post-punk, shoegaze, gitarrlager på gitarrlager, trummaskiner, sjukt mycket reverb.

Det är dags för ett nytt skiv-maraton. Jag har länge velat skriva om Cocteau Twins och deras många skivor som har varit med mig mycket länge. Jag tänkte göra det på samma sätt som jag skrev om King Crimson - skiva för skiva. Få ord kan beskriva min kärlek för Cocteau Twins och vad de har gett mig genom de många år de har varit med mig. Lika bra att göra det i många ord istället.
     Jag fann gruppen genom min vän Christopher Ringström, en person som gav mig en del nya infallsvinklar och hjälpte till att bredda mitt lyssnande. Mer om det i framtida inlägg i samband med skivan det gällde.
     Garlands är gruppens debutalbum och den är kraftigt färgad av sin samtid: ett brittiskt 1982. Goth- och postpunk-influenserna är tydliga. Det finns dock ett par saker som gruppen gjorde annorlunda än många andra band. De blandade goth- och post-punkens effektfulla enkelhet med drömska svävgitarrer. Samtidigt tog de sig också närmare popen i samband med detta och lyckades skapa något väldigt speciellt..
      En mycket intressant del av musiken är sångerskan Elisabeth Frazers sätt att uttrycka sig. Hon använder sig av ett låtsasspråk och därmed blir sången ett instrumentalt inslag. Man kan återfinna detta i en del andra band från samma tid såsom Dead Can Dance (båda banden var på skivbolaget 4AD). Hur som helst är det oerhört effektfullt och något som fick mig att verkligen fundera på vad sång/ord kan vara och hur det kan användas. Frazers röst är mer bekant än man kan tro. Hon bidrar t.ex. med sång på flera spår på Massive Attacks skiva Mezzanine (bl.a. låten Teardrop) och på soundtracken till Sagan om ringen-filmerna.
     Tillsammans med Robin Guthries intressanta gitarrlager och effektprocessering lyckas de skapa en härlig och tung atmosfär. Jag bör väl nämna att de i början hade en tredje medlem, Will Heggie, som spelade bas i det här läget. De mer kreativa besluten var dock, som jag har förstått det, i Robins händer.
     Att släcka ner och bara lyssna till den här skivan är bland det bästa jag vet. Ljudtekniskt sett har den en del att önska men den är för evigt förlåten för detta.

Inga kommentarer: