Till en början är det svårt att inte bli charmad av omslaget. Det är härligt ambitiöst och som bjuder in till en närmare titt. Den är full av snygga detaljer och runt ett visst "I" finns t.ex. Beatles vars splittring behandlas har fått vara tema för låten Happy Family. Den medeltida inspirationen är ju bara för snitsig och skivan är ett bra exempel på när det är extra kul att äga något på vinyl (i fråga om omslag).
Man brukar beskriva denna skiva som King Crimsons mest jazz-influerade. Kanske kan det vara därför jag en gång i tiden först hade svårt för den. Det var visserligen något som gick över rätt fort men jag minns tydligt att det tog ett tag för mig att hantera vad jag hörde.
Skivan har en mörk karaktär och även om det också kan sägas om tidigare verk i viss mån, känner jag av det tydligare här. Även humorinslagen har ibland en hånfull ton och ofta skiftar stycken in i en dystrare känsla. Sett till mycket av de teman som skivan hanterar är det kanske inte så konstigt. Hela den andra sidan består av ett långt spår i fyra delar, Lizard, som berättar om en prins Rupert och ett krig som han deltar i.
Samtliga instrument har kombinerats på ett grymt bra sätt för att uppnå en ordentlig tyngd och mellotronens intåg på första spåret är mer eller mindre en fantastisk käftsmäll (står alltid vid volymkontrollen hemma när jag sätter igång den här). I vanlig ordning är allt fantastiskt välspelat och sången passar bra in med helheten. Det är också kul att skivan bjuder på Fripps akustiska gitarrspel en hel del och att Jon Anderson från Yes gästar på sista spåret.
En riktigt tung skiva av en otroligt bra grupp. Om du gillar andra verk med gruppen och likt mig en gång i tiden har backat - ge den en ny chans. Som vanligt när det gäller King Crimson så finns det Youtube-länkar för den nyfikna och otåliga. Levererar:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar