King Crimsons utveckling fortsätter i och med detta verk mot den blandning av experimentella grunder och ett tuffare sound som den tidigare skivan bjöd på. Musiksammanhanget känns också mer nedskalat än tidigare vilket stundtals ger den en, vågar jag säga, "punkig" attityd.
Distbasen pumpar tempot, slagverkaren meckar friskt och gitarren öser ackordmattor. Ibland blir det också lugnare partier men alltid med en viss edge. Man också allt mer ana hur det gitarrsound många kopplar samman med Fripp i senare år verkligen börjar slå rot, exempel på detta finns t.ex. i låten The Night Watch.
Sista spåret, Fracture, är en klassiker bland KC:s mäktigare verk och något man absolut inte får missa. Detta är precis som en del andra spår på skivan också inspelad live. Det bjuds på långa uppbyggnader, snygga skiftningar och bländande gitarrspel (och bra prestationer av övriga med för den delen).
Även om den här skivan inte är den jag återvänder till allra mest gillar jag den skarpt. Fracture är fortfarande lika grym som första gången jag hörde den och värd att spela om och om igen. Tycker du att resten är fruktansvärd så missa iallafall inte den. Nåväl, länkar:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar