Nytt album, nya medlemmar. Som så många gånger förr finner vi nu gamle Fripp sittandes med helt andra musiker kring sig. Den här skivan var tidigt en favorit för mig och jag återkommer alltid till den med stor iver. Bland medlemmarna fanns nu David Cross på fiol, fantastiska Bill Bruford på trummor (han hoppade av Yes efter storslagna Close to the Edge), John Wetton på bas (en av mina förebilder under basspelandets tid), gamle Fripp så klart samt Jamie Muir på slagverk under en kortare period.
Gruppen har delvis återgått till ett hårdare sound men samtidigt behållt den jazziga touchen som kommit med de senaste skivsläppen. Materialet är stundtals bland det mer experimentella de hade gjort vid det här laget, en trevlig kombination av allt det som har kommit att definiera deras sound.
Som sagt är detta en KC-favorit för min del och kommer nog alltid att vara det. Jag gillar verkligen blandningen av influenser och musikernas prestationer är grymma. Upplägget med instrumentala spår som omger andra med text skapar också en snygg helhet.
Något som jag aldrig riktigt kan bestämma mig över är sången. Det är bassisten Wetton som sjunger och han har en slags mossig och seg karaktär. Det här känns ibland klockrent men ibland saknar man det man har hört tidigare. Samtidigt bör man ta i beräkningen att skivan främst är ett instrumentalt verk och att rösten inte känns viktigast - Wettons basspel är riktigt härligt.
Jag rekommenderar den här skivan starkt och jag tycker det är en bra representant för de olika sidorna av bandets musikaliska uttryck. Måste jag välja enbart en skiva ur den synpunkten utan att behöva ta hänsyn till lyssnaren skulle det bli den här.
Jag rekommenderar den här skivan starkt och jag tycker det är en bra representant för de olika sidorna av bandets musikaliska uttryck. Måste jag välja enbart en skiva ur den synpunkten utan att behöva ta hänsyn till lyssnaren skulle det bli den här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar