För er som sedan längre har tröttnat på mitt prat om King Crimson kan ni snart pusta ut, detta maraton lider mot sitt slut. Men vissa saker ska göras ordentligt, så är det bara.
Den är skivan kommer ofta på tal, kanske beror det på att den är lite mer "rakt på sak" än tidigare skivor. Personligen tycker jag den är helt ok men jag kan inte låta bli att sakna den finess som de andra skivorna levererar. Det var ingen hemlighet att bandet sakta dog ut i samband med den här inspelningen och slutligen blev det också så, iallafall ett tag. Robert Fripp bröt upp gruppen ganska snart när den var klar. En ny grupp med samma namn under Fripps ledning startades sedan 1981.
Så vad är det som gör mig lite avig över Red? Till en början kan jag påpeka en ytlig detalj - omslaget är jättetråkigt. I samband med King Crimson är man bortskämd vid det här laget och jag tycker inte de tog hem det här "hej-här-är-vi-som-spelar-i-bandet"-konceptet vidare bra (första skivan med The Doors är ett bra exempel på när det funkar). Men som sagt - ytligheter.
Skivans formula följer annars traditionen. Långa låtar, dramatisk uppbyggnad, experimentella spår o.s.v. men av någon anledning klickar det inte lika bra. Skivan lyckas inte locka fram samma engagemang från mig som jag brukar ha. Den lyckas inte bibehålla den entusiasmen jag annars känner för deras musik. Jag saknar det djup som den rockiga touchen inte lyckas förmedla.Musikernas prestationer är hur som helst riktigt bra, kanske handlar det i detta fall om en ren smakfråga.
Med detta sagt (eller gnällt) vill jag absolut framhålla den stora behållningen för mig - det sista spåret. Starless har jag lätt att tala varmt om. Det är utan tvekan en låt med gruppen som man inte får missa om man gillar det tidigare materialet (eller delar av det). Det här är verkligen ett exempel på King Crimsons storhet och fungerar som ett mäktigt avslut på skivan. Youtube:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar