söndag 6 november 2016

Konsert: Placebo


Circus, Stockholm
11 oktober 2016

Musiker:

Brian Molko – Gitarr, sång
Stefan Olsdal – bas, gitarr, klaviatur, sång
+ fyra turnémusiker som jag inte finner namnen på.

Så plötsligt  Placebo, ett band som följt mig i många år. Trots att det har gått i perioder är det intressant hur mycket Brian Molko har format mitt sätt att sjunga på. Spelade ju t o m in en egen cover för en herrans massa år sedan. Jag har helt enkelt sjungit tillsammans med Molko i diverse hem många gånger och det gör jag fortfarande.
     Precis som med King Crimson-konserten hade Placebo samlat olika låtar från karriären till detta framträdande. I det här fallet handlade det också om ett 20-årsjubileum. Perfekt för min del då många skivor på senare tid inte varit riktigt min grej. Undantaget är å andra sidan det allra senaste albumet, Loud Like Love, vilket de spelade flera låtar ifrån.
     Valet av låtar föll mig till det mesta i smaken. Jag hade kanske önskat en mer nostalgisk resa än vad som bjöds men jag är helt klart nöjd. Cirkus var också rätt plats för tillställningen, precis lagom stort.
      Duon, då originaltrummisen inte är med längre och alla andra musiker var i det dolda, framförde låtarna bra. Det märks att de har rutin vid det här laget och olika instrument langades fram och tillbaka till frontmännen. Det var trist att Brian Molko inte verkar känna för att ta de där högsta spruckna tonerna längre. Att han inte riktigt kunde nå dem förr var verkligen en härlig detalj för mig och jag saknade dem den här kvällen. Men visst jag fattar, han känner förmodligen inte för det längre för egentligen kan han ju inte. Jag kan även nämna att jag har blivit påmind om varför violinister i regel avskyr elfioler och att samplade pianoljud verkligen är otroligt trista att lyssna på.
     Det fanns vissa stunder där musiken verkligen hamnade rakt in i hjärtat. I Know var en av dem och det var nog kvällens höjdpunkt. Klippet nedan är från det tillfället MEN jag vill utförda en varning. Till skillnad från min plats i stolen där uppe står folk här och sjunger med. En av de starkaste anledningarna till att jag tycker om att ha sittplats. Ni får låtsas om att karl inte hörs även om det är svårt. Jag vet att min attityd kan kännas tråkig men jag gick ju faktiskt på den här konserten för att höra på Placebo - inte nån random dude.




Inga kommentarer: