Allan Holdsworth (1946-2017)

Allan Holdsworth har gått bort. En riktig gigant bland gitarrister, framförallt inom jazz/fusion. Min relation till Holdsworth musik är rätt svag. Han är en av de musiker vars namn alltid är precis kring hörnet men som jag av någon anledning inte fångat in så mycket av.

     Det finns en skiva i min hylla och den är jätteviktig för mig. Det som är så spännande är att jag gillar den så mycket men trots det inte hittar fler broar in i hans övriga verk. Vad det är för skiva? "Igginbottoms Wrench" av Igginbottom. Det här är en av de tidigaste inspelningarna med Allan Holdsworth och ett fynd jag fann genom en av många skattjakter på internet. Idag äger jag den på reissue på LP. Den dyker knappt upp "på riktigt" och när den gör det är den många tusen kronor dyr. Holdsworth ska tydligen inte gilla den här väldigt mycket och det är väl inte så konstigt. Det är ett tidigt verk och han slarvar trots allt en del om man jämför mot vad han senare var kapabel till.
     Det här får markera dagen när jag inleder ett nytt försök med Holdsworth. Det lär finnas mycket guld där ute och kanske är jag äntligen insatt nog för att klicka med honom. Avslutar med några låtar från ovan nämnda skiva och tackar för Holdsworth för en av mina tidiga broar in i fusion och jazz.

Seasurfer - Under the Milkyway... Who Cares (2017)

Ett kort sätt att beskriva Seasurfer är "hård dreampop". Men det går lika bra att vända på det och kalla det för "mjuk shoegaze". De befinner sig någonstans mittemellan helt enkelt och den här gränsen är förvisso väldigt flytande.

      Första låten på skivan, Tricolore, bjuder på en rätt aggressiv inledning. Jag ryckte till första gången när jag hörde det och det är väl tanken kanske. Även om det kände oväntat är det ju helt i deras linje när jag tänker efter. Den är också bara 2.24 minuter så det är ett kraftfullt intro helt enkelt. Den här skivan har överlag mer driv än förra och det är kul att de visar den här sidan av sig själva mer. Bara att hålla tummarna på att de även befinner sig i drömvärlden i framtiden. Det är så tradigt när band blir tråkig dussinrock till slut.
     Det är viktigt att påpeka redan nu att banden ser väldigt annorlunda ut. Det är bara trummisens, bandets skapare, som är kvar från förra skivan. Det är kort och gott hans projekt så det är helt i ordning med kreativa visionen att folk kommer komma och gå. Den nya sångerskan gör ett fint jobb men jag kan sakna den otroligt starka karaktären i sången på första skivan. Den skrek verkligen av eget uttryck och det gör den skivan otroligt minnesvärd. Hur som helst dissar jag inte den nya sången då den helt klart har en hel del attityd och personlighet den med, men det var stora skor att fylla.
     En detalj jag gillade skarpt på första skivan var de tyska inslagen i texten. Det är fint att få uppleva olika språk i en musikalisk värld där engelska är så otroligt givet. Även om man inte kan språket kan man ofta förstå mer än man tror bara genom att lyssna med hjärtat. Den här skivan bjuder på många sådana inslag fast det är franska som gäller nu istället. Härligt.

     För fans av gruppen Cocteau Twins kommer låten Daydream sitta precis där den ska. Inspirationen av ovan nämnda band har visserligen inte varit en hemlighet innan men här blir det väldigt tydligt. Melodierna skuttar runt på ett sätt som är så välbekant. Det är kul men jag är glad att de mest flörtar med det här och inte formar all sin musik på samma sätt. Det har trots allt någon annan redan gjort så jag uppskattar mer om de låter som de själva gör.

     Hur låter det då? Förra skivan talade jag del om hur genrer som shoegaze inte är direkt kända för sin ljudkvalité. Den här gången är det rätt illa i Seasurfers fall. Det är synd för jag vill verkligen spela den här skivan högt. Tur att musiken är så pass bra - det får gå an ändå.
     På det stora hela är det här en jättefin uppföljare på en skiva som redan har hunnit ge mig mycket glädje. Missa inte den här om du framförallt gillade det de gjorde sist. Om inte annat är även den här skivan en bra inkörsport i den här genren.

<iframe src="https://embed.spotify.com/?uri=spotify%3Aalbum%3A7EblApwYavI1QVkVQrfRna" width="300" height="380" frameborder="0" allowtransparency="true"></iframe>

John Wetton (1949 - 2017)

Jag var inte ensam om att känna att 2016 var ett trist musikår p g a alla dödsfall. Även filmtittaren fick flera dängor. 2017 börjar inte så kul heller. John Hurt dog för ett tag sen. Han var en skådespelare jag uppskattade mycket. Trist.

     Men inlägget handlar inte om Hurt, utan om en person som har spelat en större roll för mig - John Wetton. Tidigt när jag började spela bas, ganska exakt när ett av mina band Rido's Revenge sjösattes, så blev Wetton en av mina stora inspirationer. Min relation till honom kommer från hans år som bassist/sångare i King Crimson. Han gjorde ett ypperligt jobb på bägge delar.

     Wettons röst och hans supersköna sätt att improvisera och leka runt med sitt instrument var nåt som passade bandet väldigt bra. Han var en del av den nya uppsättning som skapades i samband med skivan Lark's Tounges in Aspic (1973) då även Bill Brufod hoppade på tåget. Även om hans engagemang i Crimson är min koppling hade han en gedigen karriär och har spelat i t ex Asia, UK, Roxy Music.

     Det finns inte mycket filmat från King Crimsons tidiga dagar men med den här uppsättningen finns det två klipp iallafall. Det är rätt rough här och där men det är ändå bra exempel på Wetton som jag uppskattar. En stor influens på mitt eget spelande och jag kommer alltid att uppskatta de inspiration han har gett mig.

Mike Oldfield - Return to Ommadawn (2017)

När Mike Oldfield berättade att han snart skulle släppa en ny skiva som skulle heta "Return to Ommadawn" så stannade tiden kring mig. Oj oj oj, oh boy oh boy oh boy och omfg var några av tankarna som flög genom huvudet. Det handlar alltså om en skiva som var helt omöjligt att inte hype:a med risk för att bli rejält besviken.

     Varför spelar den så stor roll? Titeln berättar att han har skapat något i stil med sina första skivor. Ett verk i två delar, ständigt skiftandes, som ett helt album. En av de skivorna heter "Ommadawn" och är en av mina favoritskivor. Jag har tidigare  skrivit om den och mina lovord är många (tryck här för att läsa recensionen av Ommadawn). Mina förväntningar var med andra ord höga även om jag var klok nog att försöka sänka dem så gott som det gick.
     Så hur är den då? Hur känns det med facit i hand? Oldfield har absolut gjort ett fint jobb och visst känner man igen Ommadawn-andan. Det är också bra att det inte är samma skiva igen.
     Jag har egentligen två större invändningar om vi ska börja med det dåliga. Även om jag gillar att höra hans många olika gitarrer så är det lite för gitarrbaserat och för ofta tänker jag att han kunde jobba mer med flera olika klanger. Förr i tiden tog han till mer synthar och annat för att skapa fler nyanser och jag även om sådana närvarar så vill jag ha mer. En distad hårdrocksgitarr löser inte problemet - sådana har sin plats men inte här.

     Halvvägs in i del 1 hörs hur ett piano närvarar på ett störande sätt (det finns bra pianobitar också) och just här är något väldigt fel. Konstig tajming och mest en dålig idé - här riktigt kliar det.

     Bortsett från gitarrdominansen känner jag också att han kunde gjort fler tagningar här och var. Ibland undrar man vad hans fina tajming tog vägen och hur han inte kan höra slarvet. Det är trist för jag vet ju att han har tid på sig. Mer tid hade även gynnat en del av idéerna som ibland faller lite platta.

     

Nåväl det var gnället det, nu ska jag vända på steken. Den här skivan, trots sina brister, är verkligen jättevacker. Det finns stunder när jag bara ler för att det är så otroligt "Oldfield-bra". Ca 6 minuter in i andra delen är t ex helt underbar, ja egentligen är verkligen just andra delen av skivan väldigt fin.

     Produktionsmässigt är albumet rätt fin om man bortser från att det känns lite skev i stereobilden, väldigt fokuserad i vänster kanal. Annars finns djupet i ljudbilden och de olika instrumenten får ett trevligt utrymme för det mesta. Jag ska påpeka att jag är förkyld sedan fyra dagar när jag skriver det här så det är nog jag som är skev egentligen.

     Jag vet att det finns mer att snappa upp med tiden. Det är en keeper och alla som uppskattar hans musik bör lyssna på den här. Själv tänker jag se till att hålla den i handen snart. Hoppas att den säljer bra och inspirerar till fler skivor i framtiden som visar vad han faktiskt går för när pengarna inte är den dominerande faktorn.