Vangelis - Invisible Connections (1985)

Vangelis är en spännande musiker. En mångsidig musiker. Även om han är väldigt tydlig i sitt sound och så starkt fäst i det elektroniska är han bred i hur han uttrycker sig. Att det blir så är så klart att hans musik ofta blir förknippad med de många filmer han gör han har gjort soundtrack till. Det tvingar så att säga musiken till en viss riktning då det är frågan om ett jobb. Men det finns en del skivor som endast är just skivor. De är verkligen speciella verk och det finns en mäktig mystik i dessa. Invisible Connections är en av dem.

     Enda sen jag lyssnade på den här första gången var jag helt trollbunden. Det finns så många olika anledningar. Det här är verkligen ett verk att andas till, bada i, reflektera i. Samtidigt är man alltid väldigt koncentrerad. Det är inte meningen, som med många verk av Brian Eno, att du ska tappa fotfästet.

     En stark anledning till att den håller och är värd att upprepa miljoner gånger är sen otroliga ljudkvalitén. Den här CD-skivan i min hylla är en av de bäst ljudande produktioner jag äger. Det vore fint att lyssna igenom den här i totalt mörker i ett perfekt lyssningsrum (bra idé ska komma ihåg det).

     I skrivande stund kommer jag fram till att den här har letat sig in på min inre Topp 10, kanske t o m min Topp 5. Den är så pass bra. Den går att lyssna på för alltid. 

     Länken nedan leder till Spotify. Det är en remaster och som med nästan alla remasters är det är onödig remaster. Den kommer vara gjord med röven. Men det är den snabba länken för att ni ska få en uppfattning. Om du gillar det här skarpt, då rekommenderar jag att skaffa skivan innan remaster. Herregud det är verkligen värt det när det handlar om den här.

Året som gått - 2019

Dags att summera 2019. I korthet var det ett rätt tufft men mycket utvecklande år. Fysiska och mentala utmaningar har avlöst varandra men alltid med framåtandan intakt.

Det fann ett par löften från 2018 som jag faktiskt har tagit tag i rejält. Fett bra faktiskt. En av de stora sakerna är helt klart klättringen där det har gått stadigt framåt. Det roligaste jag någonsin sysslat med i form av träning, eller ja - delad plats med kampsport. Vi får se om jag återvänder till den världen en vacker dag.

Övrig träning har också rullat på men i lugnare tempo. Klättringen kräver mycket, så den fick prio tills jag härdat upp lite tolerans i kroppen. Ni kan få några bilder på det trots att det ser hundra gånger lättare ut på bild. Jag bjuder på det.

Ett annat löfte var att öva mycket gitarr och äntligen få nya saker att lossna. Det har jag gjort, sjukt mycket faktiskt. Det har gått rätt bra också faktiskt. Det skapade lite förvirring i projekten tyvärr då jag aldrig känner mig redo. Inte för att jag har gjort det innan heller men jag har högre krav än min förmåga så det råder obalans. I år kommer jag förmodligen bestämma mig för att göra nåt av projekten i den nivå jag är och ta in resurserna som behövs. Sen får jag öva lite men inte med lika mycket fokus. Kanske. Vi får se. Elgitarren fick en touch up och instrument strängades om också. Blev mycket fint.

En av de största händelserna i år, som även satte mycket annat on hold, var Japan-resan. Hela fyra veckors äventyr i landet jag aldrig kom iväg till. Äntligen har jag gjort det iallafall och redan var verkligen otrolig. Vi hann se så mycket och uppleva så många saker (äta så många saker). Jag orkar inte foffa ut tusen bilder på det här, det är redan gjort av andra. MEN ni kan få några bilder från bestigningen av Mt. Fuji och nån från Yakushima - lätt två av de häftigaste saker jag någonsin kommer uppleva.

På det stora hela ett väldigt lyckat år sådär. Min kropp är lite trött men också mycket tåligare. Men julen har bjudit på mycket välbehövlig vila, helt klart. Nu följer några olika slumpmässiga bilder. Kul för dig!

Heilung - Lifa (2017)

Heilung är konstprojekt skapat av framförallt tre av musikerna. De kommer från Danmark, Norge och Tyskland. Idén är att jobba utifrån ett historiskt perspektiv och det är också anledningen till användningen av gamla instrument och döda språk. Lifa är en live-skiva från konserten som också filmades och släpptes på video. Den visuella gestaltningen av musiken är väldigt tydlig och samarbetar väl med helheten. Det innebär inte att du måste se showen - det är helt fantastiskt utan också.
     Anledningen till att jag inte skriver om skivan innan live-skivan är rätt enkel - den låter för dåligt. Inspelningen är inte i närheten av den här och de flesta låtar finns med. För mig är det i fall som Heilung mycket viktigt att ljudkvalitén finns där, det fungerar inte annars. Det enda jag saknar från första skivan är spåret där de gestaltar hur någon berättar en mörk saga kring lägerelden. Den är väldigt mäktig och idén är helt enkelt brilliant.
     För mig tar det här fram nåt gammal i mig, en riktig urkraft. Oavsett om jag sitter i soffa och lyssnar eller om jag är ute och tränar kan jag finna det här inom mig. Det är tungt, det är kraftfullt och min själ skiner i hela rummet. Jag är tacksam för den musik de har skapat, det är ett fantastiskt projekt. En av mina mest spelade skivor 2018/2019.

Spangle Call Lilli Line - or (2003)

Det är med stor glädje som jag skriver det här inlägget. Det är nämligen en försvunnen skatt från förr. I gymnasiet var den här skivan något jag lyssnade på mycket. Har ingen aning om vart det kom ifrån men internet är förmodligen anledningen till att den fann sin väg till mig. Någonstans den här tiden gav jag bort den här skivan till någon speciell och vi tyckte om den mycket båda två.
     Någonstans på vägen mellan då och nu föll den bort. Inte för att jag slutade gilla den, för den här skivan är inte något jag skulle ha övergett någonsin. Men den tappades bort och den glömdes bort iallafall. För nåt år sedan i en konversation med min numera vän kom frågan om ett band jag en gång hade gett henne och vi försökte förgäves komma på vad det var för något.
     Efter mycket funderande så gav jag upp och sanningen är att jag den här gången aldrig skulle lyckats hitta den med blott mitt minne och vaga ledtrådar. Något halvår senare fick jag ett glädjande meddelande. Min väns partner hade lagat en gammal MP3-spelare och av ren tur var skivan en av de saker som fanns bevarade på den. Det räckte med några sekunder av den här skivan för att känna igen den. Efter några genomlyssningar förstod jag inte hur den kunde fallit mig ur händerna - jag är duktig på att spara på saker.
     Den här skivan är lugn, men samtidigt fylld med massor av små detaljer. Det märks att alla involverade spelar riktigt bra och lyssnar man noga finns det mycket att upptäcka. Allt från små synthar till subtila, jättesnygga gitarrslingor. Skivan or är en blandning av mycket som var bra med 90-talet i ett fint inslaget paket. Lugn, metodiskt och mycket välspelat.
     Den försiktiga rösten kan ibland kännas lite väl tillrättalagd men det finns nåt moget i det som jag tycker gör att det funkar ändå. Den håller också stilen rakt igenom så det är med andra ord väldigt medvetet. Det är inte heller över gränsen för att bli nåt kawai-trams utan låter som en vuxen kvinnas röst.