Chick Corea - Touchstone (1982)

Chick Corea har gått bort, en minst sagt stor personlighet inom musiken. Det som alltid slagit mig när jag tänker på Corea är hans otroliga glädje i allt han gjort. Han har alltid haft kul, gärna spelat med nya förmågor och i största allmänhet varit en fin influens på den musikaliska världen. Så varför Touchstone kanske man tänker? Det är ingen konstig tanke, det är trots allt en skiva av sin tid. Soundet är väldigt cleant med tanke att den genomfördes 1982 så det medför kanske huvudvärk för en och annan.

Den här skivan är fullsmockad av begåvade musiker, det är helt galet egentligen. För egen del är det helt omöjligt att värja mig mot inslag av Paco de Lucia, Stanley Clarke och Al di Meola. Saken är den att Chick Corea verkligen visar på sin storhet här. Han kunde tagit så mycket utrymme själv men saken är den att han verkligen mest backar upp alla. Han är limmet helt enkelt.

Att kunna jobba efter den principen är verkligen det som gör någon till en bra bandledare. Det fina med jazz eller fusion (den här skivan är verkligen fusion) är hur alla spelar roll. Notera även hur sången i början är en del av allt precis som allt annat. Allt som finns att sägas sägs musikaliskt. Det finns inga snygga explosioner, inga superskräddade kläder. Det oviktiga är borta och det är bara en fin blandning av otroliga musikaliska förmågor.

Kan inte annat än älska det här, för all framtid.

Året som gått - 2020

2020, det behövs ingen närmare presentation. I'll try my best.

Eftersom jag inte fick träffa (eller krama) mina vänner så fick jag jobba med mina rutiner och projekt. Jag gjorde detta efter bästa förmåga då allt inte har varit som vanligt. En del satt hemma, en del jobbade som jag - som vanligt fast i en aningen märkligare omvärld. Normalt men samtidigt väldigt onormalt. 

Gitarrövandet var i full fart 2019 året och föll av olika anledningar bort ett bra tag 2020. Men jag tappade det inte helt. Andra och färre luckor bara. Försökte hitta nya lösningar för att få det att fungera helt ok. Om 2019 var ett jättestort steg, var 2020:s utveckling ett normalt steg.

Övrig träning har fungerat rätt bra men det är inte så konstigt, då det är träning på ett sätt som går att göra själv och utifrån mitt hem. Med andra ord finns det inga andra ursäkter än de eventuella arga knän och sånt man dras med (vilket är vad det är oavsett om världen brinner eller inte).

Musikprojekten borde har tagit större plats men omständigheter är vad de är. Hoppas 2021 ger bättre förutsättningar för sånt så får vi se.

Kort var det. Kanske tråkigt. Kanske kul. Så får det bli. Nu kommer lite bilder på det som var kul här och där när man kunde pussla ihop det.

Andy Summers & Robert Fripp - I Advance Masked (1982)

En skiva jag lyssnar på mindre ofta än jag bör. Jag har egentligen älskat den länge men kanske var det, som med 80-talets King Crimson, något med soundet som inte riktigt slog rot på samma sätt som annat när jag fann den.

     Andy Summers är, för dig som inte är bekant med namnet, gitarristen från The Police. Genom den här skivan får man en viss förståelse för hur tekniskt duktig Summers är. Inte för att skivorna med The Police nödvändigtvis talar för motsatsen, men bredvid Fripp så är det klart och tydligt.

80-talet är, även om en del tycker att det är som alla andra decennium, annorlunda. Det är en modig tid där man testade mycket nytt inom musiken i samband med ny extremare teknik. Det resulterade i både bra och dåligt och som Robert Plant sa hade de kul iallafall även om det ibland gick som det gick.
     En video som gjordes i samband med den här skivan är ett exempel på något som blev dåligt. Fripp har försvarat det hela med att skivbolaget anställde någon som bad dem komma och spela in utan att de visste vad de gav sig in på. Plötsligt satt de som idioter i ett rum fyllt med exotifierade kvinnor som sprang runt i blöjor en hel eftermiddag. Jag gillar modern dans men det här är riktigt pinsamt. Videon? Enjoy:



Men givetvis är det skivan som man vill åt. Musiken. Kärnan. Inte de visuella dumheterna (i det här fallet är det endast dumheter nämligen).
     I Advance Masked är en härlig upplevelse av matematiska gitarrer, gitarrmoln och en given del i varje Fripp-älskares skuvsamling. Då albumet inte finns på Spotify får man Youtube:a sig fram eller köpa skivan så klart. Här är en av mina facoritspår:

Vangelis - Invisible Connections (1985)

Vangelis är en spännande musiker. En mångsidig musiker. Även om han är väldigt tydlig i sitt sound och så starkt fäst i det elektroniska är han bred i hur han uttrycker sig. Att det blir så är så klart att hans musik ofta blir förknippad med de många filmer han gör han har gjort soundtrack till. Det tvingar så att säga musiken till en viss riktning då det är frågan om ett jobb. Men det finns en del skivor som endast är just skivor. De är verkligen speciella verk och det finns en mäktig mystik i dessa. Invisible Connections är en av dem.

     Enda sen jag lyssnade på den här första gången var jag helt trollbunden. Det finns så många olika anledningar. Det här är verkligen ett verk att andas till, bada i, reflektera i. Samtidigt är man alltid väldigt koncentrerad. Det är inte meningen, som med många verk av Brian Eno, att du ska tappa fotfästet.

     En stark anledning till att den håller och är värd att upprepa miljoner gånger är sen otroliga ljudkvalitén. Den här CD-skivan i min hylla är en av de bäst ljudande produktioner jag äger. Det vore fint att lyssna igenom den här i totalt mörker i ett perfekt lyssningsrum (bra idé ska komma ihåg det).

     I skrivande stund kommer jag fram till att den här har letat sig in på min inre Topp 10, kanske t o m min Topp 5. Den är så pass bra. Den går att lyssna på för alltid. 

     Länken nedan leder till Spotify. Det är en remaster och som med nästan alla remasters är det är onödig remaster. Den kommer vara gjord med röven. Men det är den snabba länken för att ni ska få en uppfattning. Om du gillar det här skarpt, då rekommenderar jag att skaffa skivan innan remaster. Herregud det är verkligen värt det när det handlar om den här.