Filmmusik: Antarctica (1983)

Jag har alltid varit ett stort fan av Ridley Scotts Blade Runner (1982), en film som har en av de bästa soundtracken jag fortfarande har hört. Det här är en av de soundtracks jag lyssnar på bara för musikens skull  - om och om igen. Det var genom filmen som jag först medvetet stötte på artistens Vangelis musik. Antarctica var en av de filmer som han tonsatte ganska snart efter föregående och det är omöjligt att inte höra det tydliga signatursoundet som är så typiskt honom..
     Filmen är grundad på en sann berättelse om några hundar som kämpade för sin överlevnad på Antarktisk. Hundarna har först kommit till Antarktisk som en del av en forskarexpedition som knutit starka band till dem. I samband med att forskarteamet byts ut kedjas hundarna fast vid stationen. På grund av dåliga väderförhållanden tvingas den japanska gruppen sedan helt överge hundarna och det är här filmens egentliga fokus tar vid. Regissören har blandat fakta och fiktion för att skildra hundarnas överlevnad på ett fint och gripande sätt i samband med berättarröst. Tankarna förs ofta till den animerade serien Silver Fang just på grund av att någon ständigt förklarar vad som sker. Lite charmigt alltså men samtidigt lite fånigt övertydligt. Fans av Silver Fang eller hundar i största allmänhet kommer att uppskatta den här, till er rekommenderar den hjärtligt. Det finns även en amerikansk remake, men om ni vill få den "japanska touchen" avråder jag från denna.
     Det är inte svårt att förstå varför Vangelis har fått axla rollen som tonsättare. Hans musik fullständigt virvlar av vackra tindrande toner som matchar det vita magiska landskapet riktigt bra. Tillsammans med ett (för det mesta) vacker foto har de fått till en mycket mysig och atmosfärisk upplevelse som man är glad att man har fått uppleva.

Filmen och soundtracket hittar ni nedan:

Viola Crayola - Music: Breathing of Statues (1974)

Om du gillar: fusion, progressive, fuzz, tryck

Den här skivan är galet bra. Hårt tryckande fusion med mycket attityd utan att tappa känslan av finess. Den här skivan var en given favorit från första stund och den håller fortfarande måttet efter alla dessa år av upprepat lyssnande! Jag skulle ge mycket för att få den här på vinyl och att se en originalpress är nog nära omöjligt (bara en nypress skulle göra mig barnsligt lycklig).
     Gruppens stomme bestod två bröder med efternamnet Viola. De släppte bara en skiva då en av bröderna dog i en bilolycka samma år som skivsläppet. Det hade varit fascinerande att se vad de hade fortsatt att leverera i musikväg då den här skivan är så bra som den är. Skivan var bortglömd i ett trettital år för att sedan tryckas på CD-skiva igen, att ha en av originalvinylerna är som sagt värt grymma stålar.
     Om du är ett fan av t.ex. Mahavishnu Orchestra och fusion av sådan sort kommer den här skivan vara lätt att ta till hjärtat. Slutspåret är även åt det mer humoristiska Zappa-hållet. Så ge det här en chans om du är ute efter en instrumentalt kryddad upplevelse med lite sting. För att ytterligare höja uppelvelsen kan du samtidigt ta del av den dikt av Rainer Maria RILKE som skivan är döpt efter:

"Music: breathing of statues. Perhaps:
silence of paintings. You language where all language
ends. You time
standing vertically on the motion of mortal hearts.

Feelings for whom? O you the transformation
of feelings into what?--: into audible landscape.
You stranger: music. You heart-space
grown out of us. The deepest space in us,
which, rising above us, forces its way out,--
holy departure:
when the innermost point in us stands
outside, as the most practiced distance, as the other
side of the air:
pure,
boundless,
no longer habitable."

Claudio Rocchi har gått bort

Den 18 juni dog den italienska musikern Claudio Rocchi 62 år gammal. Jag har aldrig lärt känna hans musikbibliotek vidare bra, men det finns två tidiga verk som har skapat ett starkt intryck på mig: Volo Magico N.1 (1971) och La norma del cielo (Volo magico N.2) (1972). Jag fick tag i dessa under mina tidiga eskapader i den progressiva rockens förlovade land och de har följt med sedan dess. Förmodligen har skivorna påverkat mitt egna skapande mer än jag själv har förstått. När jag i skrivande stund reflekterar över detta så känns det faktiskt ganska givet att så är fallet. Jag har aldrig förstått hans italienska texter och aldrig sett någon översättning heller men jag trivdes då precis som nu med att lyssna på hur det låter. Hans spräckliga och begränsade röstfärdighet passar så väl med musikens sökande känsla - det blir en mycket vacker kombination.
    Jag passar idag på att tacka för musiken och inspirationen och jag hoppas att han fann vad han sökte i slutet av tunneln. En av skivorna finns numera på Spotify och den andra i sin helhet på Youtube. En vacker och stundtals fantastisk musik att ta till sig en lugn lördag- eller söndagseftermiddag. Jag rekommenderar starkt att ni sätter er ner med en kopp kaffe, sluter ögonen och låter er själva flyta iväg en stund eller två.

Mike Oldfield - Ommadawn (1975)

Det finns ofta två sammanhang som anknyts till namnet Mike Oldfield: albumet Tubular Bells (1973) och låten Moonlight Shadow (1983). I en jämförelse skiljer sig de två mycket. Albumet är ett bra exempel på det som kom att bli det klassiska Oldfield-soundet - långa verk fyllda med ständiga förändringar och övergångar, endast delade i två delar av den enkla anledningen att LP-formatet krävde det. Låten visar en annan sida av Oldfield i form av en trallvänligare popmusiker (därmed inte sagt att det ena är sämre än det andra). Tubular Bells var hans debutalbum och slog delvis igenom i samband med filmen Exorcisten (1973) där en kort bit av skivans första del är med i öppningsscenerna. Det var även denna skiva som var mitt första möte med Oldfields musik men inte det som fick mig att förälska mig. Den stora kärleken kom i samband med första lyssningen av skivan Ommadawn (1975).

    Formen på verket är precis som de andra tre av hans första skivor en lång komposition utan någon egentlig paus, en resa och ett flöde  från början till slut (med undantaget från en liten söt låt i slutet som handlar om att umgås med sin häst). Variationer av melodier och otaliga blandningar av alla möjliga instrument dyker upp genom verket och precis som på tidigare skivor spelar Oldfield många av dessa på egen hand. De sånginslag som finns framförs av systern Sally Oldfield. Sammantaget kan man beskriva det som ett progressivt äventyr med en stark känsla av brittisk landsbygd. Instrument som gitarr, klockor, flöjtar och säckpipor blandas proffsigt med olika synthar och jag slutar inte att fascineras av hans uppfinningsrikedom.
    Jag rekommenderar varmt detta verk till de flesta. Även om formatet kanske kan kännas besvärande eller rastlöst är det samtidigt en mycket mjuk musikupplevelse som jag tror de allra flesta skulle kunna uppskatta. Så ta en kopp kaffe en ledig dag och bara andas lite med det här i bakgrunden - ge hän till äventyret och upptäckandet. För er som har spelat  Final Fantasy VII i era yngre dagar finns det även en behaglig överraskning i första delen och för er som gillar hästar kommer världens sötaste hästlåt i slutet. Den här skivan kommer förmodligen alltid att vara mig nära hjärtat och aldrig sluta snurra i min skivspelare.

 

Verket finns även släppt på Spotify men där är den fylld av rörigt bonusmaterial.

Lyssna åtminstone första gången på den vanliga uppsättningen av delar.