Sedan tiden på universitetet, en tid som förhoppningsvis inte är helt över, har jag fått många nya broar in i musikens många världar. Inte minst jazzen som bara växer hela tiden. Det känns fantastiskt. Jazzen var enklare än konstmusiken då det finns album inspelade av artisterna själva. Knepigheten där är att haffa alla fina live-ögonblick som spelar så stor roll i denna genre där improvisationen är en sån stor del.
Låt mig först förklara varför jag hellre skriver konstmusik istället för klassiskt. Man brukar inom historieforskningen undvika sistnämnda för att det blir förvirrande. Det låter som att man syftar till perioden Klassicism som främst brukar företrädas av t ex Mozart och Haydn. Perioden är rätt kort men värd att markera av olika anledningar. Kort sagt så marginaliserar ordet "klassiskt" ungefär 2000 år av musikhistoria i ett ord. Det är en förenklad uppdelning av förr och nu helt enkelt.
När man börjar lyssna och läsa "bakåt i tiden" så blir ordet helt enkelt väldigt oanvändbart. Jag skriver alltså konstmusik, även om jag vet att det låter lite sprättigt i en och annans öra. Se det som, iallafall i många situationer, "musik för musikens skull". Framförallt då man i många hänseenden inte tjänade pengar på sina verk, utan snarare skapade för att man antingen hade det som jobb i t ex en regents tjänst eller gjorde det i guds namn.
Musikstudierna gav mig som sagt hjälp att undersöka jazzen och det var likadant med konstmusiken. Då jag aldrig haft någon hjälp på traven att verkligen utforska det här området har det känts väldigt stort och knepigt. Man måste verkligen lyssna på ett annat sätt än man brukar och helst känna till omständigheterna till verket. Det är stor skillnad mellan då och nu på så vis att syftet med musiken är så annorlunda. Många verk kan t ex vara ett verk skriven till en regents födelsedag då hen under order. Ibland räckte det med att regent adlige vän kom på besök och att det då krävdes ett festligt verk till den kvällen.
Det här gör inte per automatik att sådana verk är själlösa eller trista så klart, men jag vill klargöra att risken finns. Med andra ord tjänar man på att förstå varför det låter som det gör eftersom det har med så mycket mer än en tonsättares egna kreativa vilja att göra. Men tiden har även visat att pengar är en lika stor drivkraft till att skriva tjafs, så på vissa sätt är det likadant än idag. Läser du fortfarande? Festligt då fortsätter vi.
Jag vet att jag yrar en aning, men jag vill så gärna få med just DIG på tåget. Efter olika försök att angripa konstmusiken för att få grepp har jag nu bestämt mig för en metod. Att gå på hela konstmusiken på en gång fungerade inte, det blev för ytligt. Jag behövde ta en i taget och verkligen djupdyka. Jag började med något jag visste att jag skulle gilla och som också många andra redan har en anknytning till - Erik Satie.
Om du undrar vem det är så skulle det vara lätta att påminna dig. Många filmer vi har sett har använt hans pianoverk, det finns kort sagt ingen risk att du inte har hört iallafall delar av hans Gymnopédies.
Min metod ser ut som följande:
1. Välj en tonsättare.
2. Gör listor i Spotify för varje genre hen har gjort musik inom, t ex piano, conserto, opera.
3. Gå igenom allt och spara det du reagerar mest på, det som ger en uns av "intresseimpuls", eller det du inte kan greppa.
4. Läs på om verket lite kort och lyssna noggrannare, hitta vad du reagerade på.
5. Lyssna noggrannare och hitta favoritframförande av verken, minst tre stycken. Slarva inte.
6. Gör ett dokument där följande finns med:
- Verkets namn och årtal.
- Beskrivning av verkets syfte och bakgrund.
- Favoritframförande.
7. Läs böcker om tonsättaren för att få en ytterligare dimension och förståelse för vad du lyssnar på. Förstår den historiska kontexten igen.
8. Skaffa musiken på riktigt.
Nummer 5 kan vara värd att förklara lite närmare. Inom konstmusiken så handlar det i princip alltid om spela något som finns skrivet i noter. Hur saker ska spelas varierar så klart och går vi långt tillbaka i tiden handlar det mer om toner som en stödords-funktion snarare än att visa exakt var och hur tonen ska sjungas/spelas. Anvisningarna för noterna varierar också, t ex leker Erik Satie mycket med att vara vag. Det kanske står "spela långsamt och med mycket känsla" och sedan saknas taktart och taktindelning. I det fallet är det mycket fritt att spela lite hur man vill. I andra fall kan det vara extremt tydligt istället.
Vad jag vill komma fram till är att det alltid handlar om tolkning. Både från dirigenten (i de fall som sådan närvarar) och musikernas sida och det gör att olika inspelningar låter väldigt olika. Sedan skiljer sig alla beroende på hur det, rent ljudtekniskt, har spelats in. Alla dessa variabler gör att det är värt att hitta sina favoriter, eller, om man har tur, vara på rätt live-tillfälle där de spelar det precis som du uppskattar det.
Så för att avsluta. Det här är min nya metod och den har än så länge varit otroligt givande. Jag har både på gott och ont börjat förstå Satie bättre. För närvarande har jag en vän som hjälper mig med att bollplanka för att jag ska få ett driv i det hela och för att det är bra med fyra öron istället för två. Vill du haka på processen - tell me.
Slutsumman är att berika min musikaliska värld, förgylla livet och bättra på min kunskap om musikhistoria. Jag gör det för min egen skull men tycker så klart att det är otroligt kul om någon annan får ut något av det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar