Dokumentär: Filmen om Esbjörn Svensson (2016)

Esbjörn Svensson är för jazzvärlden en mycket omtalad svensk personlighet. Han hann i sitt liv lyckas att bli känd internationellt. Han dog i en dykolycka vid 44 års ålder och hade minst sagt en gof framtid som musiker. Jag bör kanske påpeka att E.S.T, precis som Esbjörn själv säger, inte nödvändigtvis spelar jazz. Till skillnad från Bo Kaspers Orkester så är det här själva grunden finns och inte influensen. Det är intressant hur de båda grupperna påminner om sitt sätt att befinna sig i gråzonen.
     Den här dokumentären var väldigt trevlig eftersom man själv får höra Esbjörn tala ur ett sommarprat i Sveriges Radio. Han verkade ha en mycket fin vy på sitt skapande och verkligen ha en förmåga att bara spela för att han ville spela. Man ska vara noga med att påpeka att han inte bara kunde spela bara sådär, han övade givetvis som ett djur. Många gånger talar man om talanger som om de inte behövde anstränga sig men det handlar främst om intresse och hårt jobb. Alla kan nå långt men visst, vi kanske inte alla kan bli som Esbjörn.
     Jag har själv mycket att gå igenom av E.S.T.:s musik men det finns vissa låtar som träffar mitt hjärta utan ansträngning. Jag är även, som en del av er vet, mycket förtjust med Magnus, trumslagarens, egna musik efter Esbjörns bortgång.
     Det går att se dokumentären i 16 dagar till på SVT Play. Den är ungefär en timme lång och väldigt fin. Jag tror verkligen att många som inte fastnar för jazz i största allmänhet kan se Esbjörns kompositioner som en brygga till något nytt och fantastiskt. Så ge det ett försök.

Du hittar dokumentären här:
http://www.svtplay.se/video/10792471/filmen-om-esbjorn-svensson/filmen-om-esbjorn-svensson-avsnitt-1

Konsert: Placebo

Circus, Stockholm

11 oktober 2016

Musiker:
Brian Molko – Gitarr, sång
Stefan Olsdal – bas, gitarr, klaviatur, sång
+ fyra turnémusiker som jag inte finner namnen på.

Så plötsligt  Placebo, ett band som följt mig i många år. Trots att det har gått i perioder är det intressant hur mycket Brian Molko har format mitt sätt att sjunga på. Spelade ju t o m in en egen cover för en herrans massa år sedan. Jag har helt enkelt sjungit tillsammans med Molko i diverse hem många gånger och det gör jag fortfarande.
     Precis som med King Crimson-konserten hade Placebo samlat olika låtar från karriären till detta framträdande. I det här fallet handlade det också om ett 20-årsjubileum. Perfekt för min del då många skivor på senare tid inte varit riktigt min grej. Undantaget är å andra sidan det allra senaste albumet, Loud Like Love, vilket de spelade flera låtar ifrån.
     Valet av låtar föll mig till det mesta i smaken. Jag hade kanske önskat en mer nostalgisk resa än vad som bjöds men jag är helt klart nöjd. Cirkus var också rätt plats för tillställningen, precis lagom stort.
      Duon, då originaltrummisen inte är med längre och alla andra musiker var i det dolda, framförde låtarna bra. Det märks att de har rutin vid det här laget och olika instrument langades fram och tillbaka till frontmännen. Det var trist att Brian Molko inte verkar känna för att ta de där högsta spruckna tonerna längre. Att han inte riktigt kunde nå dem förr var verkligen en härlig detalj för mig och jag saknade dem den här kvällen. Men visst jag fattar, han känner förmodligen inte för det längre för egentligen kan han ju inte. Jag kan även nämna att jag har blivit påmind om varför violinister i regel avskyr elfioler och att samplade pianoljud verkligen är otroligt trista att lyssna på.
     Det fanns vissa stunder där musiken verkligen hamnade rakt in i hjärtat. I Know var en av dem och det var nog kvällens höjdpunkt. Klippet nedan är från det tillfället MEN jag vill utförda en varning. Till skillnad från min plats i stolen där uppe står folk här och sjunger med. En av de starkaste anledningarna till att jag tycker om att ha sittplats. Ni får låtsas om att karl inte hörs även om det är svårt. Jag vet att min attityd kan kännas tråkig men jag gick ju faktiskt på den här konserten för att höra på Placebo - inte nån random dude.

https://www.youtube.com/watch?v=FhUQ_fSL3v4

Konsert: King Crimson

Filadelfia, Stockholm
1 oktober 2016

Musiker:
Robert Fripp – gitarr, klaviatur
Tony Levin – bas, chapman stick, NS upright bas, funk fingers, synth, kör
Mel Collins – saxofon (olika varianter), flöjt
Jakko Jakszyk – gitarr, sång, flöjt
Pat Mastelotto - trummor (akustiska och elektroniska), percussion
Gavin Harrison - trummor, percussion
Jeremy Stacey - trummor, klaviatur, kör

Det var länge sen jag satt och väntade på något med fjärilar i magen , om man bortser från t ex tåget till/från min älskade. Jag såg fram emot det här hela 2016 från det att det plötsligt hade blivit verklighet att få se King Crimson live - se Robert Fripp livs levande. Det var länge sedan en konsert var en sån big deal helt enkelt. Det har nog aldrig varit det när jag tänker efter.
     Lokalen var perfekt. precis lagom stor. Jag är numera fullständigt övertygad om att platser som Filadelfiakyrkan, Cirkus o s v är precis så stora som de ska vara. Den storleken eller mindre. Min första arena-upplevelse följde rätt tätt efter (The Cure) och jag var inte övertygad. Det spelade ingen roll att Robert Smith gjorde ett så otroligt bra jobb, jag kände stundtals ingen närvaro till musiken alls. Lokalen var för stor bara, men nog om det och kanske mer om det en annan gång.
     Den stora skräcken med gamla musiker är att de kan ha tappat stinget, att det kan ha blivit gubbslött. De svåra passagerna, de härliga taktarterna o s v. De ibland härligt märkliga verken som King Crimson erbjuder är känsliga för att gå fel - även om felen är små.
     Det speciella med att se King Crimson live just nu var att de har brutit mot principen att inte spela gammalt material. Eller ja, Robert Fripp har brutit mot den. Han är trots allt den enda som har varit med från bandets start och man kan nästan säga att han är bandet. Jag är glad att få höra gammalt men det är inte bra om de inte egentligen har lust att göra det helt enkelt. Så med andra ord anser jag att det är en bra princip om det är så man känner, oavsett vad jag tycker. Den här turnén var en blandning med material från alla möjliga skivor. Eftersom jag nyligen har klickat med de senare skivorna så var jag inte mest pepp på t ex 2000-talet, men de ska givetvis vara där också om man nu ska ha ett sådant upplägg.
     Bandet har alltid experimenterat med olika instrument-upplägg. Lite för att se vad det går att göra med nya idéer och finna kreativa lösningar. Att skapa något annat än det givna genom att tvinga fram sådana processer. I den här uppsättningen har man valt att ha tre trummisar. Jag hade hört en live-bootleg innan konserten då jag undrade hur de skulle använda sig av det här och visst har de löst det. Genom att tänka vänster, center och höger kan de skapa härliga "stereo-effekter" såsom man panorerar ljudet i en ljud-mix eller spelar in med två mikrofoner. De kan också få till en riktigt kraft i de fall de slår på t ex en puka samtidigt. Jag tycker de löste det riktigt bra och det blev mycket effektfullt. Ett problem som är svårt att bortse ifrån är tyvärr att trummor låter jättemycket utan någon som helst förstärkning. Med det sagt är trumslagarna i det här faller så duktiga att de kan hålla ner volymen genom god spelteknik (så gott som det går). Öronpropparna var faktiskt bara på gränsen till nödvändiga många gånger. DET är mycket ovanligt på konserter.
     Sången är också knepig då det är massor av olika material och bandet har haft så många olika medlemmar och stilar genom åren. Det har man fått till alldeles utmärkt. Jakszyk täcker verkligen in de olika perioderna så bra. Han sjöng helt fantastiskt faktisk och det kändes träffsäkert rakt igenom. Han var även en riktigt duktig gitarrist. Stora skor att fylla efter kombinationen Fripp/Belew.
   

Pre-concert hamburger-häng med herr Grensman och herr Nensén.

Så hur var konserten? Helt klart upp till min förväntan. De har verkligen åldrats med en ovanligt stor värdighet. Både i framförandet av sina gamla låtar och de nya som tillkommit i samband med deras nya uppsättning. De spelade otroligt bra och Fripp var så pass klockren på gitarr som jag hade hoppats på. Det här är verkligen ett gäng proffs.
     Samtidigt var det inte helt problemfritt. Cirkus var lite otajt (med det sagt inte så illa), blåset var inte alltid på topp och solot på Schizoid Man gick lite bananas "på fel sätt". Allt detta var verkligen småsaker i en storartad helhet.
     En rolig detalj var Bowie-hyllningen i form av Heroes. Fripp var med på produktionen och är alltså originalgitarristen som hörs på skivan. Kul detalj är också att Andrew Belew som spelade länge i King Crimson också turnérade med Bowie live en hel del och t ex skötte den delen då.
     Publiken var också väldigt artig, vilket man förväntade sig den här kvällen. Det handlade om musiken och den var verkligen i fokus. Jazzens och konstmusikens spår gjorde sig påminda både musikaliskt och i hur konserter brukar går till. Det är så jag gillar det. Ingen full rackare som sjunger med - falskt. Inget klappande i takt. Inget handlar om mig eller Fripp på scenen. Det handlar om musiken. Det är så fint när fokus faller på kärnan i allt. Det själsliga i själva skapelsen. Det kanske låter tråkigt, jag vet inte, men det är så jag personligen vill ha min upplevelse i de allra flesta fallen.
     Den här spelningen kommer vara svårslagen i framtiden både när det gäller förväntan och leverans. Det var helt enkelt ett minne för livet och ett exempel på hur bra musiker med bra kreativa idéer verkligen kan skapa tidlösa verk som aldrig tappar ork. Klippen nedan är inte från Stockholms-spelningen men den representerar konserten väl då allt är sig väldigt likt. 

Radioprogram: P2 Duellen

Jag är inte den största radiofantasten. Anledningen till det är att min egen relation till radio är min barndom. Jag minns Radio Match 106,5 med rysningar i kroppen, all reklam som åt upp tid av mitt liv som kunde ha lagts på mer musik och inspiration istället. Det här med inspirationen är svårt när en kanal bara spelar 40 låtar som mest - om och om och om och om och om.....
     Redan då avskydde jag reklamavbrott men av nån anledning stod jag ut, ingen visade mig ett alternativ. När avbrotten kommer på TV har jag börjat stänga av ljudet eller flytt rummet - jag pallar inte längre. Undrar hur mycket det det har stulit av mig i hela mitt liv.
     Sen introducerades jag återigen för P2:s fantastiska värld. Här snackar vi bra och inspirerande radio. Tänka sig att man kan få höra nya saker här som inte nödvändigtvis spelas för att dra in pengar. Det är väl fint. Det finns också utrymme för olika programidéer som det fantastiska programmet Duellen. Programmet Duellen presenterades för mig av min goda vän Kristofer Krook. Han är nämligen ljudtekniker i samband med produktionen av den senaste säsongen och trodde det skulle falla mig i smaken. Det hade han alldeles rätt i.

Duellen är ett program där två musikpersonligheter väljer låtar utan att förbereda något. En av gästerna börjar med ett val tillsammans med en motivation och den andra känner under låtens gång in en relation till något i sitt eget liv. Det verket blir nästa låt. Det blir en härlig och spännande resa genom all möjlig musik. Man vet aldrig vad som dyker upp och jag blev själv otroligt inspirerad. I slutändan vill jag söka upp album och hela verk men det är t ex i sådana här sammanhang man kan hitta guld.

Jag är medveten om att det här inlägget inte är alltför muntert. Egentligen var det meningen att vara peppande. Att få folk att söka inspiration på andra ställen än de givna. Det är bekvämt att bli matad med sked men ansträngningen att lära sig äta är alltid värt det. Oavsett om det gäller musik eller något annat.

P2 Duellen går att lyssna på här:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=4319