Greg Lake (1947-2016)

2016 har verkligen varit ett hemskt år för musik, iallafall för min del. Nu har även Greg Lake lämnat jordelivet. Att Lake har varit viktig för mig är p g a att han dels var en av originalmedlemmarna i King Crimson, men också för att han har varit mycket viktig för progressiv rock. Hans delaktighet i Emerson, Lake and Palmer är t ex jätteviktig då det var ett band som nådde så många lyssnare - utan att kompromissa hels tiden. ELP har aldrig fastnat för mig men det är svårt att missa namnet.

Lakes insatser i musik har påverkat i princip alla musiker och lyssnare inom den progressiva rocken på ett eller annat sätt, så det är inte konstigt att hans bortgång uppmärksammas.

Låt oss nu hoppas att vi slipper se fler hjältar försvinna i år. Det känns verkligen förjävligt. Nu ska jag fortsätta snurra skivor hemma och ta ett propert farväl.

King Crimson - Epitaph from cinemax154 on Vimeo.

Vargkvint - Brus (2016)

Det här är den första releasen av Vargkvint (Sofia Nystrand). Jag har hört några få saker av henne innan men framförallt har jag sett henne spela live i lite olika projekt. Den här skivan där hon har skapat allt själv var något jag sett fram emot sedan hon nämnde det första gången.
     Första spåret på skivan, Utåt, är ett bra exempel på den uppfinningsrikedom som Nystrand är kapabel till. De sätter lyssnare i en allvarsam stämning som blir allt tätare över tid och leker med vändningar och känslor samtidigt som allt är enkelt och lågmält. Stark start med jättefina körer.
     På andra spåret, Midsommar, lugnas allvaret ner men magin bibehålls. Man anar en närvaro av Erik Satie och det är något undertecknat gillar mycket.
     Skivan genomsyras av något som för mig först lät som artefakter som har uppstått vid inspelning. Stolar som knarrar och pianots/orgelns pedaler hörs frekvent. Måhända är det delvis delvis meningen och delvis inte men klart är att Nystrand har använt det på ett mycket uppfinningsrikt sätt. Det ger mig en känsla av att befinna mig på en mindre båt belägen på en lugn skogssjö under en stjärnfylld himmel. Att den känslan bibehålls genom hela EP:n är något som stärker helheten mycket. Ett effektivt bildskapande helt enkelt om träffar mig direkt och inte släpper greppet.
     Nystrand lyckas balansera lyssnarens inre genom att hålla sig någonstans mellan glädje och oro. För mig som gillar album och koncept är det något jag uppskattar enormt mycket. Alla kan ge den här ett försök. Gärna med en kopp te när det är mörkt ute.

Konsert: The Cure

Ericsson Globe, Stockholm

9 oktober 2016

Musiker:
Robert Smith – gitarr, bas, sång
Simon Gallup – bas
Roger O'Donnell – klaviatur
Jason Cooper – trummor
Reeves Gabrels - gitarr

Konserten med The Cure var egentligen den första bland alla i konsert-täta oktober. Det var även den enda som var planerad innan t ex King Crimson dök upp. The Cure har varit närvarande i mitt liv under många år men det var ett tag sedan jag verkligen lyssnade mer noga. En snabb lyssning på favoritskivan Pornography innan konserten påminde mig snabbt om hur bra deras musik faktiskt är. Hur drömsk och naivt nära till Robert Smiths hjärta den verkar vara. Det känns som att han verkligen har öppnat upp och för alltid låtit allt bara flöda ur honom. Glad, ledsen, superdeppig och lite smått tokig. Vi har fått ta del av allt.
     Det hela utspelade sig i Globen. Det var första gången jag gästade en så stor lokal, iallafall i samband med musik. Mina farhågor var många men de var främst ljudrelaterade. Hur skulle det ens låta i detta gigantiska rum? Ja, för att summera det lite enkelt så visade det sig inte vara ljudet som kändes som det största problemet. Det var framförallt närvaron till musiken som saknades för mig. Jag kände helt klart att jag såg bandet utan problem, men det jag hörde och det som skedde framför mig saknade helt enkelt ett samband. Det här skapade en känsla av att inte riktigt relatera till ljudet på plats. Jag har svårt att förklara de här känslorna i ord, men det påverkade hur som helst hela upplevelsen. Till viss del kanske själva mixen påverkar också. Man hade valt att framhäva kicken på trummorna och basen orimligt mycket, kändes jättekonstigt när allt annat försvann så mycket.
     Bandet spelade hur som helst väldigt bra och jag var framförallt förvånad över hur bra och inlevelsefullt Smith fortfarande sköter sången. Den var verkligen jättebra. Det enda problemet var klaviatur-spelet som var helt off. Men när man fokuserade på O'Donnell bakom rattarna på synthen så såg man att han hade rejäla problem med medhörningen. Trist då han säkert är väldigt duktig egentligen.
     Då spelningen var hela 3 timmar så hann de med mycket material. Det blev även försening innan Cure med nästan 30 minuter och det gjorde att jag och sällskap var tvungen att gå lite tidigare. Det är sådana kvällar man önskade att förband inte fanns så man hann sånt här oftare och lyckades genomföra arbetsdagar utan att må halvdant. Eftersom jag inte har hängt med hela bandets karriär så var det en hel del låtar jag inte kände till och en hel del som jag saknade. Oundvikligt helt enkelt, men jag fick höra många favoriter.





Någon har tydligen lagt upp rubbet. Inte jättekul ljud och enbart fokus på Smith men om man verkligen vill ta en titt så:

Dokumentär: Filmen om Esbjörn Svensson (2016)

Esbjörn Svensson är för jazzvärlden en mycket omtalad svensk personlighet. Han hann i sitt liv lyckas att bli känd internationellt. Han dog i en dykolycka vid 44 års ålder och hade minst sagt en gof framtid som musiker. Jag bör kanske påpeka att E.S.T, precis som Esbjörn själv säger, inte nödvändigtvis spelar jazz. Till skillnad från Bo Kaspers Orkester så är det här själva grunden finns och inte influensen. Det är intressant hur de båda grupperna påminner om sitt sätt att befinna sig i gråzonen.
     Den här dokumentären var väldigt trevlig eftersom man själv får höra Esbjörn tala ur ett sommarprat i Sveriges Radio. Han verkade ha en mycket fin vy på sitt skapande och verkligen ha en förmåga att bara spela för att han ville spela. Man ska vara noga med att påpeka att han inte bara kunde spela bara sådär, han övade givetvis som ett djur. Många gånger talar man om talanger som om de inte behövde anstränga sig men det handlar främst om intresse och hårt jobb. Alla kan nå långt men visst, vi kanske inte alla kan bli som Esbjörn.
     Jag har själv mycket att gå igenom av E.S.T.:s musik men det finns vissa låtar som träffar mitt hjärta utan ansträngning. Jag är även, som en del av er vet, mycket förtjust med Magnus, trumslagarens, egna musik efter Esbjörns bortgång.
     Det går att se dokumentären i 16 dagar till på SVT Play. Den är ungefär en timme lång och väldigt fin. Jag tror verkligen att många som inte fastnar för jazz i största allmänhet kan se Esbjörns kompositioner som en brygga till något nytt och fantastiskt. Så ge det ett försök.

Du hittar dokumentären här:
http://www.svtplay.se/video/10792471/filmen-om-esbjorn-svensson/filmen-om-esbjorn-svensson-avsnitt-1