Den majestätiska kyrkorgeln

Om vi bortser från de icke-nyttor som musikvetenskapliga studier kan innebära är det ett mycket inspirerande och lärorikt ämne att studera. En av de största behållningar jag har fått av dessa är den kärlek för nya instrument som dök upp, instrument som tidigare kunde ha känts svåra eller ointressanta.
    När det handlar om orgel så var det ju främst de moderna orglarna jag förr hade haft kontakt med. Jag syftar då på t.ex. hammond och B3, sådana orglar som dyker upp i sammanhang med musik från senare 1900-talet.
    Kyrkorgeln är en annan sak, ett stort och komplext instrument. Kontakten med instrumentet sker ju främst I samband med enklare musiksammanhang som skolavslutningar, begravningar och liknande. Bortsett från rollen som bakgrundsmusik i film når inte orgelkompositioner våra öron - inte de skapade för dessa giganter bland instrument.
    I takt med 2012 års studier växte en förtjusning över instrumentet fram, främst på sistone då jag äntligen får lyssna på musiken för att det är kul igen. Förutom den vanliga gamla visan att jag vill kunna spela även detta instrument utöver andra, ville jag även förstå hur den fungerade.
    Jag hittade till slut en bra dokumentär som jag ville dela med mig av då den tar upp så många bra saker. Den heter "History of the Organ" (vol 1-4) och finns på nätet i fyra delar. Tittaren får besöka ett antal kända kyrkorglar i världen med en beskrivning av vad som är unikt för dessa samt höra och se hela musikexempel framförda av organister på plats. Utöver detta får man även inblick tillverkningsprocessen.

Så poppa lite popcorn, häll upp ett glas vin, samla familjen och ladda dokumentären på högsta Youtube-kvalité. Den första delen finner ni nedanför, resterande finns i högerkanten på relaterade videoklipp (på Youtube). Mycket nöje mina vänner.

2012 - ett år i musikens värld.

2012, vilket konstigt och fantastiskt år! Det var året jag flyttade ihop med min fina Anna och började studera igen efter så lång tid. Att studera musikvetenskap var först ett sätt att komma igång med plugget, att åter finna peppen. Det visade sig dock vara en bra idé att fortsätta så jag tar mig an en tredje period av musikvetenskap.

Hela året har varit fyllt av intressanta, stressiga, lärorika, oroliga och fina dagar. Det är så svårt att sätta fingret på det men en sak är säker - i backspegeln står jag mycket rakryggad.

I och med mina studier i musikteori satte jag en högre ribba på vad jag anser är bra nog på gitarr. Jag har även behövt ta tag i pianot vilket känns jättebra, ett instrument jag alltid har haft viljan att bli bekant med.

Det finns många fina musikminnen från i år och mina studier har varit jätteinspirerande. Jag vill lära mig spela allt och jag har vant öronen vid massor av nya instrument och musik som tidigare kändes lite svåra att ta till sig. Jag ser fram emot att på riktigt ha tid att lyssna igenom många hundra år av musikhistoria!

Gillar man musik är Stockholm en riktigt bra stad att bo i! Nu har det inte funnits mycket tid att se allt jag ville se, men oj vad bra band som har passerat!

Allra bäst var nog att får se Omar Rodriguez-Lopez i ett soloprojekt-sammanhang live i Sverige, den dagen trodde jag aldrig skulle komma. Det var riktigt bra. Andrea och jag lyckades få platserna längst fram (jag kunde nästan peta på honom).

Givetvis blev det även lite jazz också.

Jag fick även se självaste Änglagård på deras första reunion-spelning. Ännu något jag aldrig trodde jag skulle få bevittna.

2012 har även varit året då jag och Anna åkte runt i världen en hel del. Att vara utomlands med Anna är super-inspirerande. Här kommer några smakprov på det jättemånga av er har sett redan - hurra.

I år blev det inte något producerat i musikväg, den tiden gick istället till övning. Jag har varit mycket duktig dock och är fortfarande. Det mesta av tiden har gått till studier, så som det sig bör, men visst fanns det lite plats för sociala aktiviteter då och då. Detta årsinlägg blir precis som förra - massor av bilder.

Sådär, det där var där roligt? Nu håller vi tummarna för att 2013 blir roligaste året någonsin.

Pjotr Tjajkovskij: Symfoni No.1 ”Winter Daydreams”

Det här skivan innehåller två verk av Tjajkovskij, hans första symfoni och Nötknäpparen. Det är dock den första symfonin det här handlar om.
    Till en början är ett erkännande på plats, symfonier är inget jag är bevandrad inom. Istället tänker jag beskriva för er, den resa jag gått igenom när jag har lyssnat på denna inspelning. En färd genom ett spännande snöklätt vinterlandskap i form av Tjajkovskijs ”Winter Dreams” (Daydreams eller Dreams verkar variera). En guide till verket i form av en upplevelse.
    För att ens roas av denna skrivelse det minsta lilla rekommenderar jag varmt att lyssna samtidigt via Spotify:



Del ett startar mycket lågmält. Jag vaggas sakta in i ett skogslandskap där natten har lidit mot sitt slut och i morgonsolen hörs ett fåtal snöflingor leka i luften, De får snart tillökning och snön yr av nyvaken optimism runt omkring, samtidigt närvarar ständigt den kalla morgonluften med plötsliga utfall. Man kan höra hur skogen sakta vaknar till liv, slutna ögon står nu vidöppna inför dagens utmaningar. Ett allvar blandat med ett lugn.
    Del två startar även den väldigt avkopplat, större delen av stycket har den karaktären. Man hör hur även våra ögon sakta öppnar sig, mänskliga fötter tar sig fram över kallt trägolv en ledig dag. Vi kastar en blick ut genom fönstret, beskådar det nu lugna snöklädda landskapet utanför. Snart visar sig solen och vi tar oss ut på en promenad i denna majestätiska miljö. Bland djurspår och snötäckta granar pulsar vi sakta fram med rosiga kinder, en sån vacker dag! I vår iver tar vi oss längre och längre ut i skogen, hittar nya stigar och vägar vi aldrig tidigare förmått oss att prova. Snön börjar falla igen och vi känner hur oron kommer krypandes inombords. Var är vi egentligen och vilken väg leder hem?
    Del tre låter sig inte vänta. Man kan höra vinden komma igång igen och likt morgontimmarna i del ett dansar flingorna åter i luften, denna gång mer allvarligt. Vi beslutar oss hastigt att försöka ta oss hem men har svårt att minnas vägen. Medan vi letar oss ledtråd för ledtråd tillbaka blir det allt mörkare och vinden viner allt mer.
    Vi drar en djup suck av lättnad när vi hittat vägen tillbaks. Lättnaden försvinner dock snart av insikten av att det är en lång bit att gå genom meterdjup snö och dålig sikt. Vi kämpar oss genom piskande vindar och isig kyla, snart syns hemmets varma ljus. Med några sista krafttag tar vi oss till sist in genom dörren och slår beslutsamt igen den.
    Väl inne i stugans värme tar fjärde delen vid. Snön utanför fönstret forstätter stadigt falla, det verkar aldrig ta slut. Vi försöker värma oss genom att sitta tätt intill brasan för att återfå vår värme och vårt förstånd. Snart anar man hut mörkret har kommit tillbaka. Utanför yr flingorna stundtals graciöst, stundtals nästan hotfullt. Jag drar filten tätare runt min kropp. Plötsligt stormar vinden till utanför utan förvarning. Trädgrenar piskar stugans fönster och på ett nästan hånfullt sätt genomför vinden sin parad. Slutligen får vi värmen åter, brasan och dess värme omvandlar sakta vädret utanför till något vackert och storslaget igen. Vi tittar förundrat ut genom rutorna, beskådar naturens outtröttliga kraft.
    Det här var Tjajkovskijs första stora verk och den rönte inga egentliga framgångar. Hans lärare godkände den knappt och någon allmän uppmärksamhet skedde inte. Samtidigt var det en viktig punkt för honom i hans karriär just på grund av de nya svårigheterna som en symfoni innebär.
    Det här är en ypperlig introduktion för den ovana symfonilyssnaren. För någon med bakgrund från senare 1900-talet kan den här symfonin nog locka pga de likheter som finns i vår nuvarande musik-kultur. Delvis för att den kopplar till vårt samtida minimalistiska uttryckssätt och för att den är tydlig med vad den vill vara - en snösymfoni.

Anna von Hausswolff - Ceremony (2012)

Redan innan skivan har börjar snurra levererar omslagsbilden något spännande: man möts av en bild av fem orgelpipor. Även om man är van vid orgel-imitationer sedan 60-talet slår få saker en riktig orgel. För många är  instrumentet  tätt förknippad till högtider i kyrkan, men det är viktigt att inte glömma att det i grund och botten handlar om ett fantastiskt instrument. Redan i första spåret skapas en mycket lovande, tung och känsloladdad stämning och jag blir helt till mig och tänker: "snälla låt det här hålla hela vägen".
    I Deathbed fortsätter skivan i samma känsla. Ljudbilden utvecklas med sväviga gitarrer och tyngre distgitarrer. Som om det inte vore nog med att instrumenten för tankarna till band som Cocteau Twins och Dead Can Dance börjar von Hausswolff dessutom sjunga med en röst som för tankarna direkt till Kate Bush. Jag är kär.
    Skivan har ett väldigt tungt och stundtals mörkt sound. Det är inte så konstigt då den är tillägnad hennes numera avlidna morfar och hans sista kamp mot döden. Om man är obekväm med ett sånt här upplägg och får panik redan i början tycker jag ändå att man bör ge sig till tåls. Det finns så mycket att hämta här för så många.
    Skivan, som är Hausswolffs andra, bjuder på en majestätisk och kraftfull upplevelse med garanterad gåshud och betoning på helhetsintryck. Det här är något av det absolut bästa jag har hört i mitt liv.