Claudio Rocchi har gått bort

Den 18 juni dog den italienska musikern Claudio Rocchi 62 år gammal. Jag har aldrig lärt känna hans musikbibliotek vidare bra, men det finns två tidiga verk som har skapat ett starkt intryck på mig: Volo Magico N.1 (1971) och La norma del cielo (Volo magico N.2) (1972). Jag fick tag i dessa under mina tidiga eskapader i den progressiva rockens förlovade land och de har följt med sedan dess. Förmodligen har skivorna påverkat mitt egna skapande mer än jag själv har förstått. När jag i skrivande stund reflekterar över detta så känns det faktiskt ganska givet att så är fallet. Jag har aldrig förstått hans italienska texter och aldrig sett någon översättning heller men jag trivdes då precis som nu med att lyssna på hur det låter. Hans spräckliga och begränsade röstfärdighet passar så väl med musikens sökande känsla - det blir en mycket vacker kombination.
    Jag passar idag på att tacka för musiken och inspirationen och jag hoppas att han fann vad han sökte i slutet av tunneln. En av skivorna finns numera på Spotify och den andra i sin helhet på Youtube. En vacker och stundtals fantastisk musik att ta till sig en lugn lördag- eller söndagseftermiddag. Jag rekommenderar starkt att ni sätter er ner med en kopp kaffe, sluter ögonen och låter er själva flyta iväg en stund eller två.

Mike Oldfield - Ommadawn (1975)

Det finns ofta två sammanhang som anknyts till namnet Mike Oldfield: albumet Tubular Bells (1973) och låten Moonlight Shadow (1983). I en jämförelse skiljer sig de två mycket. Albumet är ett bra exempel på det som kom att bli det klassiska Oldfield-soundet - långa verk fyllda med ständiga förändringar och övergångar, endast delade i två delar av den enkla anledningen att LP-formatet krävde det. Låten visar en annan sida av Oldfield i form av en trallvänligare popmusiker (därmed inte sagt att det ena är sämre än det andra). Tubular Bells var hans debutalbum och slog delvis igenom i samband med filmen Exorcisten (1973) där en kort bit av skivans första del är med i öppningsscenerna. Det var även denna skiva som var mitt första möte med Oldfields musik men inte det som fick mig att förälska mig. Den stora kärleken kom i samband med första lyssningen av skivan Ommadawn (1975).

    Formen på verket är precis som de andra tre av hans första skivor en lång komposition utan någon egentlig paus, en resa och ett flöde  från början till slut (med undantaget från en liten söt låt i slutet som handlar om att umgås med sin häst). Variationer av melodier och otaliga blandningar av alla möjliga instrument dyker upp genom verket och precis som på tidigare skivor spelar Oldfield många av dessa på egen hand. De sånginslag som finns framförs av systern Sally Oldfield. Sammantaget kan man beskriva det som ett progressivt äventyr med en stark känsla av brittisk landsbygd. Instrument som gitarr, klockor, flöjtar och säckpipor blandas proffsigt med olika synthar och jag slutar inte att fascineras av hans uppfinningsrikedom.
    Jag rekommenderar varmt detta verk till de flesta. Även om formatet kanske kan kännas besvärande eller rastlöst är det samtidigt en mycket mjuk musikupplevelse som jag tror de allra flesta skulle kunna uppskatta. Så ta en kopp kaffe en ledig dag och bara andas lite med det här i bakgrunden - ge hän till äventyret och upptäckandet. För er som har spelat  Final Fantasy VII i era yngre dagar finns det även en behaglig överraskning i första delen och för er som gillar hästar kommer världens sötaste hästlåt i slutet. Den här skivan kommer förmodligen alltid att vara mig nära hjärtat och aldrig sluta snurra i min skivspelare.

 

Verket finns även släppt på Spotify men där är den fylld av rörigt bonusmaterial.

Lyssna åtminstone första gången på den vanliga uppsättningen av delar.

T.R.A.M. - Lingua Franca (2012)

När The Mars Volta befann sig i stadiet som jag personligen uppskattade mest (perioden runt andra och tredje skivan), var de som mest sju personer i gruppen vid liveframträdande. Bland dessa fanns bland annat musikern Adrian Terrazas ansvarig för blås och percussion. Nu har han tillsammans med tre andra duktiga musiker skapat projektet T.R.A.M.
    2012 släppte de EP:n Lingua Franca; en härlig blandning av jazz och metall (och en touch av folkmusik). Blandningen av musikaliska bakgrunder bland medlemmarna (Mars Volta, Animals as Leaders, Suicidal Tendencies) är tydligt framhävd i deras sound och det är också styrkan i denna musikkonstellation. Att blanda musikaliska stilar är inget nytt i sig men för egen del känns det gruppen gör ganska fräscht. Det här är ett  exempel på hur bra det kan bli när man blandar stilar i ett sammanhang där alla involverade är mycket skickliga på det de gör. Skivans sex spår är alla uppfinningsrika och en upplevelse i sig. Personligen föll jag direkt för det här då alla ingredienser är något jag gillar och då kombinationer är något jag alltid välkomnar.

    Jag rekommenderar denna skiva varmt till alla som inte har något emot lite mer krävande takter och konstigheter och främst har en grund i antingen jazz eller metall. Givetvis levererar jag nedan lite länkar så ge skivan ett försök (det här kan vara en av de skivor du aldrig släpper)!

Ljudkonst på Musik- och teaterbiblioteket

Idag besökta jag Musik- och teaterbiblioteket för att lämna lite böcker och passade samtidigt på att lyssna på ett ljudexperiment som precis kommit till i samband med platsen. Verket kallas för en dramatiserad vandring och de beskriver det som följande:

Via tydliga instruktioner i hörlurarna guidas besökarna runt i lokalen samtidigt som han eller hon får ta del av en suggestiv berättelse om dolda aktiviteter som pågår i biblioteket nattetid. Historien binds ihop av befintliga element i rummet och inkluderar även ljudinspelningar från Musikverkets arkiv – upplevelsen blir en slags filmisk situation i en verklig miljö.

Upplevelsen är mycket trevlig och de har verkligen lyckats med att försätta lyssnaren i något mellan verklighet och fantasi. Det är ett bra exempel på hur ljud och ljudupplevelser inte alltid är så lätta att sätta fingret på. Produktionen var väl genomförd och de har vid flera tillfällen verkligen fått ljudet att röra sig runt lyssnaren på ett sätt som smälter samman med rummet som man upplever genom ögonen. Då lokalen fortfarande är lite oklar för mig var det var lite svårt att hänga med i krokarna (det gick ganska fort). Det var dock lika trevligt sittandes på en stol med mina favoritlurar på en stol.

Bonnierhuset där biblioteket befinner sig

Vissa delar av det upplästa innehållet var mycket rörande. Berättelser om både människor och det som kan välja att tolkas som döda ting. Jag fann mitt egna ansiktsuttryck pendlandes mellan ett avkopplat leende och ett tungt allvar. Förslaget om hur en inspelning av en sedan länge död person inte längre kan vara dennes röst, hur det vaga minnet av rösten kanske inte längre matchar det som denna inspelning föreslår är det som är riktigt, var mycket rörande. Det förde för egen del tankarna direkt till min morfar. Jag har en egen röst för honom i mitt huvud och jag funderade på om jag egentligen någonsin vill låta ett gammalt VHS-band förklara för mig att den inte stämmer.

    Hur som helst rekommenderar jag detta till alla er som bor i Stockholm och har lite tid över. Det hela var ungefär 14 minuter långt. Jag testade även mannens röst för att prova hur det kändes. Det ska tydligen finnas hela sex individer som har läst in så det är bara att välja och vraka. Egna lurar rekommenderas!

Läs mer på:

http://statensmusikverk.se/musikochteaterbiblioteket/artikel/ljudkonst-pa-biblioteket/